– Jona 3:1-10 Ps 51:3-4,12-13,18-19 Luk 11:29-32 –

Folket i Nineve lyssnade till profeten Jonas förkunnelse och vände om från sin onda väg.

Det finns något enkelt, renhjärtat, och kraftfullt i deras reak­tion.

Vi hör ingenting om särskilda tecken. Ingen häftig dramatik, som kan omge omvändelsepredikanter. Jona var ju egentligen ovillig att full­göra uppdraget. Han förkunnade att Nineve skul­­le förstöras och folket tycks ha förstått. En fasta lystes ut och även kungen satte sig i aska.

De ropade till Gud med all makt och vände om från den onda väg de hade gått.

Omvändelsens hemlighet skymtar fram. Omvändelse som svar på ett gu­dom­ligt tilltal. 

Men då blir följden hisnande. Folkets omvändelse tycks ha förändrat Gud själv och hans planer att förstöra staden. Det står att ”Gud ångra­de sig”. Egentligen en omöjlig­het. I varje fall kan det inte ske som en följd av mänsklig manipulation.

Men om omvändelse ytterst har sin källa i Guds kärleksfulla vilja att dra oss till sig, en vilja som ”behöver” människans samverkan, då skym­­­tar en förklaring. Gud ”väntar” på människans samverkan.

Vill jag egentli­gen bli omvänd? På Guds villkor?

Gud vill ingenting högre än att ge oss liv, men hindras av människans ovilja.

”Omvänd oss till dig, du vår frälsnings Gud.”