Syr 27:30-28:7 Ps 103:1-4,9-12 Rom 14:7-9  Matt 18:21-35

Oförsonlighetens gift och försoningens medicin

Hur är det möjligt? det Jesus berättar i liknelsen om den obarmhärtige medtjänaren. Hur är det möjligt att den som själv fått en stor skuld efterskänkt, inte vill efterskänka en strunt­sum­ma åt sin medbroder? I stället griper han honom om strupen och låter sätta honom i fängelse. Hur är det möjligt att en människa så totalt kan låsa sig i oför­sonlighet och iskall rättvisa? Ändå vet vi att sådant sker. Kanske har vi egen er­faren­het av hur oförsonlighet kan få grepp om det egna hjärtat. ”Det här kommer jag ald­rig att för­låta”, tänker någon tyst i sitt sinne. Hela folk och folkslag kan fastna i hatets och bit­ter­hetens djävulscirkel.

Så länge vi själva står stadigt kostar det inte så mycket att vara förlåtande och ge­nerö­sa. Den rike delar gärna ut allmosor. Men när en verklig orätt drabbar, en skymf, ett över­grepp, ett svek. Spontant vaknar lusten att ge igen, eller åtminstone att gå till rätta med den and­re. Kanske tänker hon: ”Det vore orätt att förlåta.” Det är inte fel att nämna orätt vid sitt rätta namn. Orätten kan inte trollas bort med överslätande ord. Om möjligt bör natur­ligtvis rättvisa skipas, men det är inget försvar för hjärtats oför­­sonlighet och hämnd­­lyst­nad, som kan prägla och förbittra hela livet för den som be­va­rar den. Trots att man för­söker visa upp ett vän­ligt ansikte. Redan den vise Syrak säger: ”Vrede och hätskhet är avskyvärda. För­låt din nästa den orätt han har gjort, så utplånas dina eg­na synder när du ber.”  

Vad beror oförsonlighet på? Varför har en människa svårt att för­låta? – Den oför­son­lige förstår inte sitt eget behov av nåd. Den ödmjuke, som lever av nåd, kan inte döma någon annan. Det är för nådens skull som Jesus är omut­lig. Den som inte för­låter sin broder stryper tillflödet av nåd, både för den andre och för sig själv. När kungen i liknel­sen får höra att den tjä­nare som han förlåtit inte vill förlåta sin med­tjänare kallar han ho­nom till sig. ”Din usling”, säger han, och låter bödels­dräng­­arna ta hand om honom. Redan i den första läs­ningen hörde vi: ”Om en män­niska bär agg mot en annan, hur kan hon då krä­va läkedom av Her­ren?” Samma omutlig­het möter vi i Fader vår, ”för­låt oss, såsom ock vi förlåter”. Endast till denna bön fogar Je­sus en förklaring: ”Om ni inte för­låter, så skall inte heller er Fader för­låta er.”

    Oförsonlighet förbittrar männi­skans hjärta och förmörkar hennes syn. Hon blir ocku­­­perad av den, även om hon förmår behärska sig på ytan. För­bittrad vrede kan leda till depression och andra sjuk­domar. Vreden ”äter upp” och förtär henne inifrån – som cancer.

Hur får vi bukt med oförson­lighet? – Det första är att våga se den. Och att blottläg­ga sitt hjär­ta för en sjä­lasörjare eller en förtrogen vän, reda ut sådant som kan redas ut, kanske som ett förs­ta steg för att tala med den som be­gått orätten.

Det andra är att inte överskatta vredens kraft. Känslan av vrede råder vi inte ö­ver. Inte heller minnet av oförrätter kan trollas bort, även om det bleknar med tiden. Det avgörande är att inte själv bejaka vreden, att du inte ”vill” vred­gas, inte slå in på så­dana tankegångar som du vet leder till malande agg och bitterhet. Inte ens i hjärtats inners­ta skrymslen. Men i stället driva ut vreden varje gång den gör sig på­mind, driva ut den som Jesus drev ut mång­­larna ur templet.

Det tredje är att ”göra det mot­satta”, agere contra, be för ovännen. Vi behö­ver in­te ”tyc­ka om” ve­der­bö­ran­de. Antingen det är en närstående, en terrorist eller en dik­tator på den offentliga scenen. Det avgöran­de är att vilja honom/henne väl, och att hand­la efter den viljan. Att envist hålla ut i bön för ovännen. Att be ner Guds nåd och barm­härtig­het över den som gjort oss eller andra illa. 

Det är då vi märker att den egna kraften inte räcker. Den förnuftige kan inse det men­talt ohälsosamma i vrede och bitterhet. Längre kommer han inte, om han verk­­ligen drabbas.

Människan behöver försoning. Världen likaså. I denna värld restes ett försoning­ens tecken, ett kors. Finns det något alternativ? Utan Kristus går det inte. Varken i det egna hjärtat el­ler i världspolitiken. På Golgota besegrades fiend­skapen. Oförson­lig­hetens djävulscirkel är genombruten. Därför kan Jesus uppmana Petrus att förlå­ta ”sjut­tio­falt”. Att besegra ont med gott är att be­segra det onda med hans goda, med Kristi milda nåd. 

Det är då det tysta undret sker. Vi förstår att vi genom tron blivit barn till barmhär­tighetens Fa­der, han som låter sin sol gå upp över både rättfärdiga och orättfärdiga. Vi för­står det inte bara i huvudet, utan i hjärtat.

Lusten att glida tillbaka i bitterhetens hjulspår kan dyka upp igen när vi inte är på vår vakt. Men nu vet vi att min svaghet kan uppehållas av hans kraft. Jesus visar både en väg och ger oss samtidigt kraft att gå den. ”Kom till mig, alla ni som är tyng­da av bör­dor,” Att bära på oförsonlighet är en tung börda. Och han fortsätter: ”Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och öd­mjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ”. Att lära av honom är att låta det egna oförsonliga hjärtat mjukas upp av hans mildhet och öd­mjuk­het.

Och än mer. Vi blir Kristi medarbetare. ”Ingen lever för sig själv”, hörde vi apos­teln sä­ga. Människans hjärta kan bli brohuvud och förmedlare av Guds frid och förso­ning. Lär­jungen kan be med den korsfästes ord: ”Fader, förlåt dem”. Martyrerna gjor­de det. Den bönen ”spri­der sig”. O­försonlighetens gift förvandlas till försoningens medicin.

Varje mässa gör oss delaktiga av Kristi förso­ning och frid. Den sänder ut oss som dess budbärare: ”Gå i Herrens frid!”

Amen.