PÅSKDAGEN

Apg 10:34a,37-43 Ps 118: 1-2,16-17,22-23 Kol 3:1-4 Joh 20:1-9

Håll dig vaken så att Kristus får fullborda sitt verk

”Vakna, du som sover, stå upp från de döda, och Kristus skall lysa över dig.” – det var påsknattens budskap. Påskda­gen fullbordar det och Kyrkan mediterar över det oer­hör­­da. Men i påskdagens högmässa använder hon en mera återhållsam ton­art än i den hän­del­serika och stundom dramatiska påskvakan. Man kunde säga: ’Håll dig va­ken, så att Kristus får fullborda sitt verk’. Vid påskljuset hör­de vi hur ”natten lyste som da­gen,” taget är Psaltarpsalmen 139:12. Kristus upp­stod i den första påsknattens mör­ker. I den­na hög­mässas in­gångs­­vers använder kyrkan samma psaltarpsalm, men någ­ra and­ra verser.  Med lågmäld förundran låter hon Kristus säga till kyrkan: ”Jag har upp­stått, jag är än­nu hos dig”. Så svarar Kyrkan: ”Du omger mig på alla si­dor, jag är helt i din hand. Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt för­stånd”.[1] Det vitt­nar om en tyst och omslutande närvaro. På naturens plan är den jäm­för­bar med luften som vi både om­ges av och andas in för att kunna leva. Jesus sä­ger: ”Jag är uppstån­delsen och livet”. Påsken ger människan liv, men ett liv som övergår och full­bordar det fysiska liv som ju slutar med döden. Kristi uppståndelse ger oss odödligt, evigt liv. Men mer än så, den full­bor­dar människans liv. Människan får del i Guds liv, hon görs gudomlig. Därför kan aposteln Paulus säga att skapel­sen suckar efter Guds barns frihet. Skapelsen, och särskilt människan, bär i sitt innersta en längtan efter li­vets me­ning och fullbordan. Johannes kallar denna ”mening” log­os, i våra biblar över­satt med begrep­pet ”ord”. Denna mening med livet, detta logos, tror vi har blivit män­niska i Marias son. Genom sin upp­ståndelse ger oss detta ”Ord”, Kristus, del av den yttersta me­ningen med människans liv.

    Ordet har gått in i tiden. Vi ser det på påskljuset. Det ristades med Ordets namn, Alfa och Omega, begynnelsen och änden. Men mellan A och O ser vi det innevaran­de årtalet. Han som är början och slutet, har gått in också i detta år 2023. ”Jag är än­nu hos dig”, som vi sjöng i ingångsversen. Människans liv får me­ning när hon låter sig upplysas av detta ljus.

    Fem ”rökelsekorn” stacks in i korset. De symbo­lise­rar Jesu sår, genom vilka vi blir helade. Vi böjde knä för korset på Långfredagen. Man kan göra det också för påsklju­set. Det lyser för att hela oss från våra sår och förjaga allt vårt mörker och all bedrö­ve­lse.

    I den första läsningen hörde vi Petrus predika. En tid efter pingsten sammanfattar han Jesu liv, från dopet i Jordan fram till korsfäs­telse och uppstån­delse. Denne Je­sus, som vandrade omkring och gjorde gott, häng­de de upp på en träpåle och döda­de. Men Gud upp­väck­­te honom på tredje dagen. Guds barm­härtig­het är star­kare än orätt, våld och krig, även om det ofta inte ser ut så. Åt dem som kunde vittna om lju­set, eftersom de åt och drack med honom efter hans upp­stån­delse, gav han uppdra­get att säga: ”Var och en som tror på honom får syndernas förlåtelse genom hans namn”. Den gäller alla som korsfäste ho­nom, det är alla vi syn­da­­re. Han bad för oss och betalade med sitt liv. Bö­nen besvarades av hans Fader genom att låta honom upp­stå från de döda och för­jaga vårt mörker. Påsk­bikten kan avläggas också efter påsk.

    I responsoriepsalmen ur psaltaren 118 sjöng vi om stenen ”som byggningsmän­nen förkastade”. Jesus liknas vid en sten för ett bygge. När människorna avvisade honom som Gud hade sänt, förvandlades ste­nen till en hörnsten i ett nytt tempel, till början i en ny skapel­se. Sådan är Guds vid­underliga förmåga att förlåta synd och förvandla mör­ker till ljus.

    Före evangeliet sjöng vi Påsksekvensen. Hymnen uttrycker, omväxlande med låga och höga to­ner, hur död och liv gick i när­kamp. Sekvensen förbereder påskevangeliet i evange­listen Jo­hannes stillsamma vari­ant, utan jordbävningar och vakter som faller till mar­ken. Steg för steg beskrivs hur Johannes själv kommer till tro. Det står att Jo­han­nes sprang fortare än Petrus till graven. Fäderna för­klarar denna säregna och smått ko­mis­ka in­formation med att Johannes hade större kärlek. Det är kärlekens iver som driver honom, de snabba fötter som den he­lige Benedictus talar om hos den broder som lever i lydnad. Om portvakten säger han: ”Han skall ge besked i all vän­lighet och gudsfruktan, snabbt och med kärlekens iver”. Hur skulle Petrus kun­na springa snabbt? Han som förnekat sin Herre hade ju dåligt samvete. Så­dant gör ste­gen tunga. Medan Jo­han­nes stod vid korset tillsam­mans med Maria. Fram­komna till gra­ven är dock Pet­rus den modi­ga­re och vågar sig först in. Han ser bindlarna och hu­vudduken, den senare ordent­ligt hop­rullad på ett ställe för sig. Då gick också Johan­nes in. Det är han som skrivit detta evangelium. Som evangelist skriver han enkelt om sig själv: ”han såg och trodde”. Kanske gick han hem till Maria och be­rätta­de. Enligt Jesu ord från korset fick hon ju sitt hem hos honom.

Påskljuset står kvar i kyrkans mitt hela påsktiden. Ljuset säger det vi sjöng i in­gångs­versen: ”Jag är uppstånden, jag är ännu hos dig”. För att fullborda sitt verk, sin förvandling av våra liv.

       Amen. Halleluja!


[1] En bearbetning av Psalm 139: 18, 5-6.