Annandag Påsk
Apg 2:14,22-33 Ps 16:1-2a,5,7-11 Matt 28:8-13
Också de heliga Skrifterna skall lysa upp ditt ansikte
Kyrkan fortsätter att fira påsk. Hela veckan efter påsk, den s.k. påskoktaven, är en slags förlängd påskdag. Påskljuset står kvar i kyrkans centrum hela påsktiden, ända fram till pingst. Kyrkan fortsätter att med sin liturgi förjaga vårt mörker. Liturgin har sin källa i de heliga Skrifterna. ”I ditt ljus ser vi ljus,” sjunger psaltaren. De troendes ansikten lyses upp av de ord de betraktar, som en slags verbala ikoner. Vi lyssnar till Apostlagärningarna i varje mässa fram till pingst. De handlingar om den första församlingens liv som Lukas där berättar, blir åter levande i kyrkans ord och liv. Påskens ljus återspeglas i de troendes ansikten och kyrkan återfår sin skönhet.
Idag hör vi ett avsnitt ur Petrus predikan den första pingstdagen, där han förklarar varför Jesus måste uppstå från de döda. ”Det var inte möjligt”, säger han, ”att döden skulle få behålla honom i sitt grepp”. Och han hämtar sitt skäl i Skrifterna, ur psaltarpsalmen sexton. Han talar ju till judar som vet att Skriften är helig och Guds ord. Skriften blir ett vittnesbörd om uppståndelsen, bredvid de personliga vittnesbörden av dem som fick möta honom levande. I psaltarpsalmen står det om David att han inte lämnades i dödsriket. Hans kropp skulle inte möta förgängelsen.[1]
Hur kan detta ha något ”bevisvärde”? Alla som lyssnade visste att David var både död och begraven. Hur kunde han då vara befriad från förgängelsen? Psalmens ord måste ha en mening som väntat på sin uppfyllelse. De måste syfta på honom som David pekade fram mot, den utlovade Messias. Det blir ännu ett skriftord som ”måste” gå i uppfyllelse. Den gångna veckan har vi ju hört detta som ett återkommande omkväde, inte minst i passionsberättelserna: Skrifterna ”måste” uppfyllas. Det finns en gudomlig plan i det vi har firat. Det visar sig vara ”grundplanen” för hela historien och hela tillvaron.
Vi har denna påsk samlat planen i en enda formulering: att den skadade avbilden i människan skall botas och återställas. Det sker när vi låter den uppståndnes ljus lysa över oss. Ändå behöver vi följa Jesus i hans lidande och död för att upptäcka planen och känna igen honom som levande. Vi hörde i går att Jesus bara visade sig för sina lärjungar. Det finns ingen annan väg till visshet om uppståndelsen, ingen genväg. Därför läser vi skrifterna, så att våra tankar kan urskilja och bedöma vad som verkligen händer i allt som händer. Inte minst i kris- och krigstider, där allt tycks hotat. Vi hörde det kusliga allvaret vid påskljuset: ”Meningslöst är det att födas som människa om vi inte blir födda på nytt till det sanna, eviga livet”. Vi vet att det inte var mindre ”brutalt” den gången kring Jesu lidande och död, inte mindre hotfullt och mångtydigt. Lärjungarna var inte lätta att övertyga om innebörden i den tomma graven. De flesta andra skakade bara på huvudet, andra gick bara vidare med sina liv.
Jesus kunde inte behållas av mörkret eftersom han levde i fullkomlig enhet med Fadern, ljusets och livets källa. Jesus hade inget själviskt ego. Hans tanke, vilja, glädje och lust var att göra Faderns vilja. Att göra hans vilja var hans ”bröd”, som han säger. Han var fullkomligt ett med sin Fader. Detta hade inte djävulen förstått och det blev hans stora misstag. Därmed förlorade djävulen sitt byte. In i döden fortsatte Jesus att överlåta sig åt Faderns vilja. ”I dina händer befaller jag min ande”. Kristi uppståndelse är den avgörande ”mutationen” i mänsklighetens historia, som vår förre påve har uttryckt det.
Hur får människan del av denna förvandlande mutation? – Påven svarar: genom tron och dopet, som drar oss med på Jesu väg till Fadern. Hela påskveckan bar de nydöpta sina vita dopdräkter, åtminstone i liturgin. I dagens och veckans mässor påminns vi hela tiden om dopet. Dopet i sin tur är helt och hållet påskpräglat. Den döpte är ”vaccinerad” mot det onda. Han är botad och upplyst av påskens ljus. Aposteln säger: ”Gud som sade: ’Ljus skall lysa ur mörkret’, har lyst upp mitt hjärta, för att kunskapen om Guds härlighet som strålar från Kristi ansikte skall sprida sitt ljus”. Till oss ropar aposteln: ”Ni är ljusets barn”.
När mörkret hotar måste vi därför vända tillbaka till påskljuset. Någon har insett den ständiga bönens kraft. Att inte släppa taget om bönen. Kristi ljus är starkare, även om det inte upplevs så när vi låter oss fångas av otrons mörker. Ingenting, inte ens dödens mörker och förgängelse kunde behålla Jesus i sitt grepp. Ingenting kan skilja oss från Kristus Jesus, så länge vi inte själva föredrar mörkret.
Vi hör det i skrifterna, som bär gudomlig kraft. Det är samma budskap som vi hörde först vid påskljuset och sedan i påskdagens högmässa: ”Jag är uppstånden, jag är ännu hos dig”. För att fullborda sitt verk, sin förvandling av våra liv till likhet med den sanna avbilden, vår Herre, Jesus Kristus, som uppstått från de döda, för att bota, hela och återge oss den sanna avbilden som lyser mot oss i de heliga skrifterna.
Amen.
[1] Lukas låter Petrus citera ur den grekiska översättningen Septuaginta som säger ”inte möta förgängelsen”. Den hebreiska texten säger ”inte se graven”. (Bibel 2000)
