Kortpredikan Lateranbasilikans invigning[1] 

– 1 Kor 3:9b-11,16-17 Ps 46:2-6,8-9 Joh 3:13-22 –

Paulus talar om ett bygge. Han kallar sig själv byggmästare. Grun­den är redan lagd, Jesus Kristus. När han kom­mer till stenarna i byg­get ställer han en retorisk fråga: ”Förstår ni inte att ni är Guds tempel?” Petrus skall kalla dem ”levande ste­nar”.

Jesus talar om samma bygge när han rensat templet. Han uppmanar judarna att riva ner det. Så fortsätter han: ”det skall uppstå igen på tre dagar”. Han talar om sin kropp. Stenarna är lemmar i den kroppen.  

Bilderna är många och kan verka ”överdrivna”. Men en sak är klar. Kyrkan är nå­got både gudomligt och mänskligt.

Vi kan förstå att templet behöver renas så att det blir platsen för bön. Men att det skulle vara Guds tempel? Det behövs tro för att bejaka det.

Det vi ser av Kyrkan är en sak, ofta skäl till sorg och förvirring, rentav till förtvivlan. Men förtvivlan är en svår synd, ett steg in i otrons mörker. Bara genom tron förstår vi att Kyrkan är mera än det vi ser.

Tror vi på Kyrkans helighet?

Tron låter ett både barmhärtigt, hoppfullt och utmanande budskap skymta fram. Herren har av barm­härtig­het gjort Kyrkan, inklusive min egen kropp, till plat­sen för sin närvaro.

Det är inte vår för­tjänst. Det sker in­te ens genom våra böner. Men bö­nen i tro öppnar våra ögon för vad Gud har gjort och gör i Kyrkan.  

Vi firar det i den heliga eukaristin, där detta hus och de troen­des krop­par blir platsen för hans egen närvaro.

Helighet är inte ett luftigt ideal. Det är svaret på tro.   


[1] Lateranbasilikan i Rom, invigd ca 324, den äldsta av alla patriarkalbasilikor, påvens biskopskyrka.