Kortpredikan

– Tit 2:1-8,11-14 Ps 37:3-4,18,23,27,29  Luk 17:7-10 –

”Du skall tala om för folket vad den sunda läran kräver.” 

Paulus undervisar sin lärjunge Titus. Som församlings­le­dare skall Titus i sin tur lära dem han har an­svar för. Det rör också sådant som många idag, också troende katoliker, vill bestämma över själva.

Kyrkan har från första början väg­lett de troende och väntat sig trons lydnad. Sådan vägledning är inte återfall i lagiskhet eller ”klerikalism”. Avsikten är att bevara de troende i nåden.

”Guds nåd lär oss att säga nej till ett gudlöst liv och den här världens begär.”

Evangeliet återspeglar sociala förhållanden som inte längre försvaras av någon. Kyrkan har i sin sociallära bejakat människans rätt till rättvi­sa arbets­förhållanden och uppmanar oss att delta i denna kamp. 

Men hon vet också att livet i den här världen aldrig kommer att helt be­frias från orättvisor och lidande. Ty ”bakom” och ”i” kampen om rättvisa pågår en andlig kamp, där vi behöver frihet från egna ”krav” på rättvisa för egen del.  

Inför Herren, som ”har offrat sig själv för oss”, är vi tjänare, som bara gör ”vad vi är skyldiga att göra”. En troende kan ha ”rätt”, men vara kal­lad att avstå från att utöva den.    

Benedictus hänvisar i sin regel till detta Jesusord. Det gäller den broder som ställs inför sådant som kanske är ”värdelöst och uselt”. Det är ing­et försvar för orättfärdiga förhållanden. Det vill leda till en djupare fri­het. 

Den friheten ges den öd­mjuke. Det kräver kamp, men är en gåva av nåd. Den ges åt dem som föl­jer Kristus.

På ett plan deltar de troende, vägledda av kyrkans sociallära, i kampen för rättvisa. Samtidigt fostrar hon oss att bejaka också orättvisor.

Jesus gjorde både det första när han undervisade, men till slut också det andra.

Aposteln antyder människoblivandets mysterium, vi skall höra det i jul­nattens heliga mässa:

”Guds nåd har blivit synlig som en räddning för alla människor”.