Kortpredikan – Alla Helgons Dag –

Upp 7:2-4,9-14 Ps 24:1-6 1 Joh 3:1-3  Matt 5:1-12a

Den helige Bernhard av Clairvaux[1] påminner i en predikan om att helgonen inte behöver vå­ra hedersbetygelser.

Att vi vördar deras minne lägger ingenting till deras ära. Att vi vör­dar deras minne ligger i vårt eget intresse, inte i deras.

Han grips av en tvåfaldig längtan när han ser den stora ska­ran.

Hans första längtan är att bli ”med-medborgare” i den stora ska­ran av pat­riarker och profeter, av apostlar och bekännare, av de otaliga martyrerna, av jungfrur och heliga kvinnor, denna fest­för­sam­ling av de förstfödda.

De ”väntar på oss, och vi vet inte om det. Hel­gonen längtar efter oss, och vi bryr oss inte. De rätt­färdiga vän­tar, och vi låtsas inte om det”.

Bernhards andra längtan är att få se Kristus som helgonen såg honom när de levde på jorden. Då var han inte krönt med härlig­hets krona, utan med våra synders törnen.

Det vore, säger han, ”en skam om hans lemmar ville ha det be­kvämt under detta sitt törnekrönta huvud, eftersom all den purpur som han här på jorden bar inte var hederns utan hånets tecken”.

”Då skall det ärorika huvudet träda fram och de förhärligade lem­marna skall lysa, när han förvandlar den kropp vi har i vår ringhet så att den blir lik den kropp han har i sin härlighet”.

”Låt oss därför utan fara och med hela vår varelse längta och träng­ta efter denna härlighet.

För att också vi skall våga hoppas på och längta efter en sådan salighet, så behöver vi i högsta grad de heligas böner, så att det som vi inte kan åstadkomma av egen kraft måtte skänkas oss på de­ras förbön.”


[1] Ur Timmarnas liturgi, del IV, s. 1389.