Kortpredikan S. Elisabeth av Ungern (d.1231), franciskantertiär

– Upp 3:1-6,14-22 Ps 15:2-4b,5 Luk 19:1-10 –

Den heliga Elisabeth dog vid 24 års ålder. Hennes älskade make hade dött fem år tidigare. Hon dog av utmattning i tjänsten för de sjuka och fattiga. Hennes iver irriterade ibland hennes omgivning.

Breven i Uppenbarelsebokens inledning är riktade till församling­ar i Mindre Asien, men har en märklig aktualitet. ”Ängeln till församlingen” är förmodligen dess biskop. Det är församlingar i betryck, men de får kärva råd.

Den ena församlingen tycks ha fångats av vad de första mun­­karna kal­lade acedia, ljumhet och liknöjdhet. Pandemin kan få andliga följder.

De ord som Johannes förmedlar skrivs av kär­lek. ”Jag tillrättavisar och tuktar alla dem jag älskar.”

Så fortsätter rösten, och nu hör vi vem det är som ta­lar: ”Se, jag står vid dörren och bultar”. Bakom de kärva orden står någon som vill dem väl.

I evangeliet hör vi samma röst: ”Skynda dig ner, Sa­ckai­os, i dag skall jag gästa ditt hem”.

De orden fick konsekvenser. Sackai­os gjorde bot och betalade igen ”fyrdubbelt” till alla som han pressat ut pengar av.  

Låt oss be om den salva som Johannes talade om, den helige Andes smörjelse, så att vi både kan se vem vi betjänar och får ivrig vilja att gottgöra, när vi själva har brustit i vaksamhet.

Den heliga Elisabeth visste var hon hämtade den salvan. När hon kom från bö­nen berättas det att ”hennes ansikte lyste med ett märkligt sken och från hen­nes ögon strålade det som solstrå­lar”.

Den heliga Elisabeth sa: ”Vi måste ge det som vi har, glatt och gärna”.