Apg 2:14a, 36-41  Ps 23  1 Pet 2:20b-25   Joh 10:1-10

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig

Den tjugotredje psaltarpsalmen, som vi sjöng efter första läsningen, hör till de mest älskade psalmerna i psaltaren. ”Herren är min herde, ingen­ting skall fattas mig.” Vem vill inte leva i en så­dan verklighet? Psalmen väcker längtan efter någon som är både stark och ömsint. Som både kan hålla samman det stora och samtidigt känner varje enskilt får och kal­lar det vid namn. Någon som kan föra ut ur vilsenhet, en­sam­­het och ångest. Men är det sant? Är det inte bara en vacker dröm?

    Den tidiga kyrkans bibelutläggare, de så kallade kyrkofäderna, förklarar och utläg­ger psaltarens psalmer ingåen­de, ofta vers för vers, också psalm 23. För dem stan­nar det inte i vaga eller idylliska känslor. De börjar med frågan vem denne Herde är. Psalmen måste vara sann. De är övertygade om att psalmens herde inte är en ideal­gestalt eller en mytologisk sagofigur, utan en historisk person, Jesus Kristus. Psal­men tillskrivs David och tillkom alltså flera hundra år före Kristi födelse. Men de krist­na var övertygade om psalmen är en profetia om honom som säger: ”Jag är den go­de herden”. Inte bara en herde bland flera tänkbara. Inte en som avlö­ses av någon ny stjärna i mor­gon, utan herden, i bestämd form, utsänd av den ende sanne Guden för att rädda och samla alla människor i en enda hjord, sin heliga Kyrka. Det är denne herde som de troende bekänner sig till vid dopet. Samtidigt avsäger de sig alla andra gudar. Be­nedictus talar i sin regel om att gå i tjänst hos den sanne Konung­en. Trygg­heten har sin grund i sanningen och att han får vara den han är, den ende Herren, den som får styra och leda i allt. Vilsen­het och otrygg­het beror på att också de troen­de fortsätter att samtidigt lyda andra mak­ter och avgudar. Redan Gud hade sagt det genom Mose: ”Du skall inga andra gudar ha bredvid mig”.

     Psalmen talar om ”gröna ängar” och det ”vatten där jag finner ro”. Vattnet syftar på dopet, som den kristne förs fram till genom att lyssna till Guds ord. Fåren får föda på de gröna ängarna. Människan finner näring genom att lyssna till och få un­dervisning av Guds ord. En kyrkofader säger att denna näring förvandlar den sluga och rovlyst­na rä­ven till ett fredligt får. Människan lämnar syndens betesmarker och låter sig le­das av Guds ord och bud. Det är det som ”vederkvicker själen” och ger den ny kraft. Nå­gon utläggare ser psalm 23 som en uppföljning av psalm 22, där det sades att ”de betryckta får äta och bli mätta”. ”Han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull”. Den egna kraften räcker inte. Herden vet om det och leder till både föda och vatten.

    ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal” – för kyrkofäderna är den verkliga döden att vara slutligt skild från Gud. Uttrycket ”skugga” används i bibeln ofta om det som förebådar det verkliga. Att vandra ”i dödsskuggans dal” syftar därför på människans naturliga och fysiska död, men också på den rädsla och fruktan människan har för döden. Den döpte behöver inte frukta döden, ty den sanne Herden, Kristus, har delat denna ångest. Han har själv varit i ”dödsskuggans dal”. Han var det genom sitt lidan­de, som den föregående psalm 22 talade om, i Getsemane och på korset. Den psal­men läses på långfredagen. När människan döps, och vi förnyar våra doplöften på påsknatten, kan den döpte säga: ”jag fruktar inget ont, ty du är med mig”. Fäderna noterar också att psalmen inte längre talar om herden, utan till honom. ”Du är med mig.”

    ”Din käpp och stav gör mig trygg.” – Det är ingen allmän tröst. Fäderna ser detta som Guds ords fortsatta ledning och fostran. ”Käpp och stav”. Käppen är de stränga och förmanande orden. Staven de milda och tröstande. Gud vet att männi­skan behö­ver både käpp och stav, både stränghet och mildhet. Stränghet för att inte gå vilse, mildhet för att inte hamna i förtvivlan. Gud är den suveräne pedagogen, hans ord rym­­mer precis vad människan behöver. Och under den sanne Herdens vägledning, i hans hjord, den heliga Kyrkan, får vi just den avvägning som behövs. Kärlek, men in­te vek­het. Stränghet, men inte hårdhet. Medkänsla, men inte eftergivet och känslo­styrt. Den som läser Benedictus regel märker hur han ”blandar mildhet med stränghet och än visar mästa­rens allvar, än faderns godhet”, så att ”de starka har något att strä­va efter och de sva­ga ändå inte flyr”.

    ”Du dukar ett bord för mig i mina ovänners åsyn. Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.” – Genom dop och konfirmation är de döpta smorda med Andens olja så att de kan delta i det dukade bordet, den heliga eukaristin, som flödar över av vishet och kunskap. ”I mina ovänners åsyn” – fienden fortsätter att ansätta oss så länge vi lever på jorden, men i närvaron av den Herde som gav sitt liv för fåren viker han undan i skam.

    I psalmens senare del har det skett en förvandling, noterar fäderna. I början var det en herde som vallade sina får. Nu har fåret blivit inte bara en människa som ge­nom dopet säger ”du” till sin Herre. Herden har förvandlats till brudgum och vän. Få­ret har blivit en fullvuxen människa och deltagare i en måltid som föregriper det him­mel­ska bröllopet. Han är smord med glädjens olja, en olja som sprider sin väldoft ut i hela världen. Bägaren ”flödar över” – det är den eukaristiska bägaren, glädjens bäga­re. Fäderna talar om den ”nyktra druckenheten”. På pingstdagen skall vi be till An­den: ”Gläd vårt hjärta med ditt rus, bli dess tysta jubelskri”. Att vara gripen av den sanning som övergår allt förnuft. Dock, tillägger fäderna, efter vars och ens mottag­lighet, så mycket hon kan ta emot, men heller inte mer. Samtidigt finns en be­redskap också för lidandets bägare, martyriet.

   ”Din godhet och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar och jag få bo i Herrens hus, till evig tid.” – Slutversen sammanfattar hela psalmen. ”Alla mina livsdagar” – dopet tar inte slut, dess prägel i människans innersta kan inte utplå­nas. ”Gud tar inte tillbaka si-na gåvor och sin kallelse”, säger aposteln. ”Herrens hus” – människan har genom dop, konfirmation och eukaristi blivit förd till sitt egentliga hem, den heliga Kyrkan.

    Väldoften och skönheten i Psalm 23 visade sig välgrundad och långt stabilare än alla känslor. Verkligheten är skönare än dikten.

    ”Herren är min Herde, ingenting skall fattas mig”.

    Amen.