4 söndagen i fastan – vid Anders Ekenbergs första högmässa i Sankt Lars församling Uppsala

1 Sam 16:1b,4-7,10-13 Ef 5:8-14 Joh 9:1-41

Käre fader Anders, kära bröder och systrar i Sankt Lars församling,

Jag vill gratulera församlingen till att ha fått följa en av era egna medlemmar fram till den präst­vig­ning som ägde rum här i går. Allt har skett i församlingens mitt. Det på­minner om vad vi hörde i första läsning­en – David blev smord till sin tjänst ”mitt ibland sina brö­der”. Fader Anders blev i går också smord med helig olja. Vi hörde vad som hände med David: ”Herrens Ande föll över honom och var sedan alltid med honom”. Det är vad vi tror om den prästvigde. Det insegel han fått går aldrig bort. Han handlar i Kristi Andes kraft, särskilt när han tjänst­gör vid altaret och i biktstolen. Vi anar varför kyrko­herden i Ars, Jean-Marie Vianney, han som hade problem med den latinska gramma­ti­ken, kunde säga: ”Om man här på jorden fullt ut skul­le förstå vad en präst är så skul­le man dö, inte av skräck, utan av kärlek”. Prästvig­ningen är en gåva till h­e­la för­samlingen. Det finns skäl att därför se lite närma­re på hur det gick till när Da­vid utvaldes för sin tjänst.

Varför utvalde Herren just David bland de sju bröderna? När den äldste, Eliav, träder fram, då tror Samuel att han står inför den utvalde. Men då får han höra: ”Fäst dig inte vid hans utseende och resliga gestalt – människor ser till det yttre, men Herren ser till hjärtat.” På samma sätt går det med de andra bröderna, tills bara en återstår, Da­vid, den yngste, som hämtas hem från markerna där han vallat fåren. Det står visserligen också om David att han var ”ljus och ståtlig och hade vack­ra ögon”, men det kan inte ha varit avgörande. Her­ren såg till hjärtat. Vad såg han i Davids hjärta? Vad är det vi skall se hos och förvänta oss av prästen?

Få personer i Gamla Testamentet kan vi lära känna så nära som David. Vi kan föl­ja hans karriär från Bet­lehems betesmarker till kungatronen i Jerusalem. Han gick i tjänst hos kung Saul och dräpte den skräv­lande Goliat, filistéernas hjälte. Han valdes till kung och förenade alla de tolv stammarna till ett rike med Jerusalem som hu­vud­stad. Han var politiker, och en driven sådan. Men vi lär också kän­na hans känsliga inre, som kun­de visa sig både i häftig vrede och i varm till­givenhet. Dessutom var han musiker och skald. Han spelade på sin harpa och fick tung­sinne och svår­mod att släp­pa taget om Saul. Han var nära och innerlig vän med Sauls son Jonathan. Nästan alla som kom i hans närhet älskade honom. Många var bered­da att gå i döden för honom. Men han var långtifrån felfri. Han var skyldig till ett av världs­his­toriens mest beryktade äktenskapsbrott. Som krigare hade han blod på sina hän­der. Det är en mycket ”mänsklig” person som bibeln beskriver. Ändå utvalde Herren just honom. Vad såg han i Davids hjärta?

Jag tror vi finner svaret i den 51 psalmen i psaltaren, en psalm som tillskrivs David själv efter äk­tenskapsbrottet med Batseba. Där säger han: ”Jag vet vad jag har brutit, min synd står alltid inför mig.” Längre fram fortsätter han: ”Du, Herre, som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta – och vidare – Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta, ge mig ett nytt och stadigt sinne.” Hade Herren sökt efter en syndfri kung för sitt folk, då hade han letat förgäves. Men han behövde något som låg ännu djupare än begångna synder. Han behövde någon som han kunde lita på. Han sökte ett uppriktigt hjärta. Det fann han hos Da­vid. Han var inte vacklande och feg, inte tvehågsen och delad. Han var uppriktig och helhjärtad. Också när han fallit i synd var han upp­riktig. Han bejakade profeten Natans dom över sitt äktenskapsbrott. Han försvara­de sig inte, och fann sig i en bister botgöring. Han blev bönhörd ”genom hjärtats renhet och förkrosselsens tårar”, som det står i Benedictus regel.

Vi känner igen honom i den blindfödde i dagens evangelium. Denne är omutlig när han förhörs och pressas av de skriftlärda. Han säger varken mer eller mindre än han kan stå för. I hans innersta finns en drivkraft att söka och att följa sanningen. Han för­står att den som botat hans kroppsliga ögon har just med sanningen att göra. Jesus ser hans upp­­­riktiga hjärta och avslöjar sitt hjärtas mysterium för honom. ”Det är han som talar med dig.” Då svarar mannen: ”Jag tror, Herre, och föll ner för honom.”

Davids person och livsöde är en profetia. Han förebådar vår Herre, som skulle födas av Davids hus och släkt. Davids äktenskapsbrott är ingen vacker historia. Men det är en profetia om den Herre som kommit för att ta sig an synda­re. Det är en profetia om ”den saliga skulden”, som vi ska sjunga om under påsknat­ten.

Och därmed är David också en profetia om våra villkor, både prästens och för­sam­lingens. Ytterst handlar våra liv inte om moral, utan om tro, om tro av ett upprik­tigt hjärta. Den tro som också älskar av hela sitt hjärta. Det är den tron och den kär­leken som är utgjuten i våra hjärtan. Det är den gåvan vi fått i dop och konfirmation och som firas och bekräftas i pås­kens heliga högtid. Det är den gåvan som prästen är satt att förmedla och väcka, att vårda och få att växa.

Till församlingen kan sägas det som Herren sade till Sa­muel om Eliav: ”Fäst dig inte vid hans utseende”. Vi gläds inte över att ha fått en kompetent professor som präst, utan att den kompetente blivit präst och därmed ställt sig och sina gåvor i för­soningens tjänst. Alla gåvor, inklusive humor, kunskaper och musikalitet, skall nu an­vändas som ”redskap för rätt­färdighe­ten”. ”Betänk vad du gör”, sade biskopen till den nyvigde i går, ”och efterlikna vad du full­gör”. Orden syftar på det offer som prästen är vigd för att frambära. ”Efterlikna vad du fullgör!” Prästen känner igen sig i Johannes Dö­pa­rens ord: ”Det är som sig bör att Kristus växer till och jag förminskas”.

Kära Församling, fråga efter uppriktig trohet i hans tjänst som Kyrkans präst och bed om vishet i hans inners­ta, om uthållighet och glädje i mödan. Sådan bön lönar sig, den kommer bedjaren själv till go­do. Tag prästens största gåvor i anspråk, de gåvor som bara han kan förmedla i kraft av den nådegåva som givits honom, inte minst i biktstolen. Vår bis­kop säger att vi också skall älska präs­terna, och, tillägger han, ”för Guds skull, låt dem ibland också mär­ka att ni gör det”.

Prästens smörjelse påminner om att varje troende är smord med Andens gåva, för att få del av ljuset och helas från synd, likgiltighet och tvehågsenhet. David är vår fö­rebild, både prästens och församlingens, i all vår bräckliga mänsklighet. Hans kamp är vår kamp, hans bön är vår bön: ”Du Herre som älskar ett uppriktigt hjärta, ge mig vishet i mitt innersta. Skapa i mig Gud ett rent hjärta, ge mig på nytt en frimodig an­de”.

Amen.