Kristus Konungens dag

2 Sam 5:1-3 Kol 1:12-20 Luk 23:35-43

Vem har makten?

Presidenter och härskare avlöser varandra. En god ledare samlar och tjänar. Många tycks nöja sig med att härska. Frågan om makt har följt mänskligheten genom hela dess historia. Härskare och riken, ideologier och trosuppfattningar har avlöst varandra. Det är lätt att gripas av vanmakt. Vem skall få sista ordet i kampen om makten?

Idag på kyrkoårets sista söndag låter oss kyrkan höra tre läsningar, som alla handlar om ett rike och dess ledare. Den första berättar om en händelse i Israels folks historia. I den andra får vi del av aposteln Pauli grandiosa vision om Guds plan och tanke med hela historien. I evangeliet ser vi Jesus på korset och hör rövarens ord om hans rike.

Den första läsningen berättar om hur David blir smord till kung för Israels tolv stammar. Israeliterna var stolta över sin David. Han var den ideale konungen. Han hade besegrat folkets fiender och kunde nu förena alla stammarna i ett sammanhållet rike. Paulus talar om ett större rike som omfattar alla folk och stammar, ja hela universum. Allting hålls samman av den konung han beskriver, hela historien, från början till slutet. Han är den som skall ha sista ordet. David var en förebild till honom. När ängeln besöker Maria får hon höra att Gud skall ge hennes son hans fader Davids tron och att hans välde aldrig skall ta slut.

David var inte bara en krigare och en kung. Han var en känslig natur och hade ett vackert ansikte. Han diktade psalmer och spelade harpa. Han var långt ifrån felfri, men när han syndat grovt ångrade hans sig av hela sitt hjärta. Det finns inte bara något storslaget och mäktigt över David, utan också något djupt mänskligt och barmhärtigt. När hans son Absalom gjorde uppror, gråter han och låter sig smädas av sina motståndare.

Redan hos David kan vi skymta det rike som Kristus talade om på korset. Det var detta som den ene av de två rövarna anade, han som bad: ”Tänk på mig, när du kommer med ditt rike”. Paulus ger Kristi rike dess grandiosa och väldiga prägel, men David och rövaren gör hans rike också varmt och tilldragande. Kristi rike är ett barmhärtighetens rike för syndiga människor. Dess härskare utstod spott och smädelse. Samtidigt tycks han äga en makt som övergår alla andra konungars. Han lovar att rövaren skall vara med honom i hans rike. Vem kan lova något sådant? Hans makt tycks starkare än alla onda krafter. Paulus uttrycker det så: ”Genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder”.

Tillvarons maktkamp pågår inte bara i den politiska världen. Vi är inte bara åskådare till vad som händer runt omkring oss och ”i världen”. Varje människa utövar själv makt. Också jag påverkar min omgivning, och mitt eget liv. Den kamp som pågår i den stora världen utspelas samtidigt i det egna hjärtat. När vi ber ”tillkomme ditt rike”, att Guds rike må komma, så ber vi att Guds rike ska komma både i det egna hjärtat och till hela världen. Vem har makten över det egna hjärtat? Den helige Cassianus lär oss att det rena hjärtat är vårt första mål och samtidigt den säkra vägen till Guds rike.

Det hela koncentreras i de två förbrytarnas reaktioner. Deras olika reaktioner återspeglar det val som varje människa ställs inför. Inför Jesu kors avgörs varje människas och hela mänsklighetens öde. Det är naturligtvis en anstöt att påstå något sådant, men det bekräftas av att mänskligheten aldrig tycks bli kvitt korset.

Den ene rövaren smädar och kräver. Det låter som en bön – ”hjälp då dig själv och oss” – men han vill egentligen bara ha hjälp för att fortsätta sitt rövarliv. Han kräver Kristi hjälp, på egna villkor, utan omvändelse. Och han har en bundsförvant i varje högmodigt hjärta. Han ber inte och får heller inget svar. Jesu svar är tystnad och fortsatt lidande.

Den andre kräver inte, han ber. Hans ögon har öppnats. Han måste ha förstått att det är en konung som hänger bredvid honom, en konung med ett rike. ”Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike.” Hans bön besvaras: ”Idag skall du vara med mig i paradiset.” Vem kan uttala sådana ord? Ingen kan misstänka honom för falska maktanspråk. Ändå uttalas orden med samma ”makt och myndighet” som han mättat hungriga, botat sjuka, förlåtit syndare och uppväckt döda. Men nu uttalas orden från korset. För ett ögonblick ser vi att korset är en kunglig tron. Som vi sjunger i en hymn under passionstiden: ”Från korsets träd regerar Gud.” I svaret hör vi rösten av Världsalltets Konung. För ett ögonblick ser vi att den korsfäste redan är den segrande.

Den enda människa i Nya Testamentet som personligen fått detta löfte är en dödsdömd förbrytare, och löftet ges av en som själv är dödsdömd. Vem kan, och dessutom i en sådan situation, ge ett sådant löfte? – Han som vill att alla människor skall bli frälsta. Han som genom sitt blod på korset stiftar fred och försonar allt och alla. En som har makt att upprätta den djupast fallne. Utan att mumla, som de falska profeterna gör, att vi inte behöver omvända oss.

Vad den botfärdige rövaren gör fångas bäst av hans egna ord: ”Jesus, tänk på mig, när du kommer med ditt rike.” Att Jesus besvarar hans bön är en skandal för de egenrättfärdiga och högmodiga. En obegriplighet för alla som önskar att Gud skall gripa in och visa sin makt på deras egna villkor, men inte förstår att maktkampen i världen har sin upprinnelse i det egna hjärtat. Men ett evangelium för alla som ser sin faktiska belägenhet. ”Vi lider vad våra gärningar är värda.” Och som vänder sig till och tror på Jesus.

Hade den botfärdige rövaren fått en ny chans i livet hade han säkert blivit den ivrigaste av botgörare, den ivrigaste i kärleken och i lydnaden för den sanne Konungen. Den botfärdige rövarens bön, vår bön till Jesus, Jesusbönen, det är vårt lilla bidrag. Det är änkans skärv. Det är den förlorade sonens hemkomst, publikanens bön i templet. Och vi är aldrig så svaga att vi inte kan vända oss till den som låtit sig korsfästas mellan två förbrytare. Det är i det egna hjärtat som Gud upprättar ett brofäste mellan denna plågade värld och Guds rike.

Ty det lilla och oansenliga, vår omvändelse, som rövaren visar oss den, är ju ingenting att berömma sig av. Hela makten ligger i Jesu svar. Den korsfästes svar, den sanne Konungens svar, det svar som pekar mot uppståndelsen, det som uppenbarar för oss vem som har makten, den avgörande makten, barmhärtighetens makt i nådens, rättvisans, fredens och kärlekens rike.

Därför avslutar vi Fader vår med orden ”ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet”.

Amen.