32 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

2 Mack 7:1-2,9-14 2 Thess 2:16-3:5 Luk 20:27-38

Vad får vi hoppas på?

En biskop fick en gång frågan av ett barn: ”Finns det glass i himlen?” Glass var det bästa barnet kunde tänka sig. Biskopen svarade: ”Det finns det som är mycket bättre”. Nu och då ställs frågan om vi får möta vänner och anförvanter i himlen? Kommer vi att känna igen varandra? De är inte så lätta att besvara. Problemet är att förklara vari det ”bättre” består. För himlen är något mera och större.

Saddukeerna ställer en fråga till Jesus i dagens evangeliuim. De var ett politiskt och religiöst parti, som förnekade uppståndelsen och det eviga livet. För dem fanns bara detta jordiska liv. Den enda fortsättning som finns är i avkomman, i barnen. Om en gift man dör barnlös, skulle, enligt Mose lag, brodern till honom gifta sig med änkan för att skaffa avkomma åt den döde brodern. För att förlöjliga tron på uppståndelsen hittar saddukeerna på en historia med sju bröder, som alla, i tur och ordning, tar sin avlidne broders änka till hustru. Nu frågar de vem som skall vara kvinnans man i det eviga livet. De vill visa hur omöjlig tron på det eviga livet är. De räknade bara med Moseböckerna och menade att dessa inte talade om någon uppståndelse.

Enligt evangelisten Matteus säger Jesus: ”Ni tänker fel därför att ni varken kan skriften eller vet något om Guds makt”. Den enda tanke de har är det eviga livet som ett förlängt jordeliv, inklusive äktenskap och familj.

Många idag tänker som saddukeerna. Livet efter detta, om man alls tror, ses som en förlängning av detta livet. Tendensen blir allt tydligare i begravningsannonserna, där korset ofta ersätts av en symbol för vad den döde fann mest värdefullt i detta livet, en golfklubba, en segelbåt… Det man möjligen hoppas på är en förlängning av favoritsysselsättningen.

I sitt svar till saddukeerna hänvisar Jesus till Mose inför den brinnande busken i andra Moseboken. Jesus svarar saddukeerna på deras egen planhalva – de trodde ju på Mose. Gud uppenbarar sig för Mose som ”Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”. Dessa patriarker var ju för länge sedan döda. De hade levt flera hundra år före Mose. Men Gud uppenbarar sig som deras Gud. Inte bara den Gud som de trodde på när de levde. Gud är fortfarande Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, även efter döden. De har följt hans bud. Han förde folket ut ur Egypten och gav det ett eget land. Han har visat sig som den levande och trofaste Guden, den som hela tiden ger liv. Denne Gud släpper inte taget om sitt folk, inte ens efter döden, Redan hos Mose finns en antydan om uppståndelsen (JH Newman).

Det Mose fick se och höra, om än på ett dunkelt sätt, når sin uppfyllelse i Kristi uppståndelse. Döden är besegrad och vägen är öppnad för ett liv av helt annan dignitet. Inte bara för Kristus. Hans uppståndelse har ”fött oss på nytt till ett levande hopp”, säger aposteln. Detta hopp är ingjutet som en gåva i de troende, en gåva som är starkare än alla dödliga och destruktiva krafter. Det är därför aposteln, och sedan martyrerna, kan vittna och säga: ”våra lidanden i denna tid betyder ingenting mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår”.

Guds problem, om jag får tala som ett barn, består i att beskriva något som egentligen inte går att beskriva. Om det kunde beskrivas fotografiskt exakt, då blev det ju inte större än våra jordiska sinnesintryck. Men det är just det det är. Ändå är han en människoälskande Gud, som talar till oss på mänskligt vis. Därför ser vi en viss anknytning till jordisk lycka när Bibeln vittnar om det eviga livet.

Profeten talar om en blomsteräng där får och lejon betar tillsammans. Det vackraste på jorden, befriat från det onda. Tårarna är torkade, såren läkta. Uppenbarelseboken talar om en bröllopsfest, den finaste av alla jordiska fester

Men vi förstår att det är bilder, inte fotografisk återgivning. Bilderna vill antyda, mer än beskriva. Aposteln säger det klart: ”Vad intet öga sett och intet öra hört, men som Gud har berett åt dem som älskar honom”.

Enligt Jesus tycks det i det eviga livet inte längre finnas behov av jordisk familjelycka. Ty då är vi i den gemenskap som den jordiska familjen har sitt ursprung i och pekade fram mot, den stora återlösta, förhärligade familjen, skaran av alla folk och stammar och länder och språk. De som aktas värdiga att få del i detta liv är inte änglar, men de är ”som änglar”, ty de har del i ett liv som inte längre behöver fortplantas, som här på jorden. Alla bröllopsfester på jorden har där nått sin fullbordan. All mänsklig längtan efter enhet och gemenskap når där sin mål. Inför Gud blir alla människor feminina, som en brud smyckad för sin man.

Och här ligger det avgörande: Det eviga livet är livet hos Gud; det ger delaktighet i hans liv. Utan Gud blir alla tankar och bilder om det eviga livet begränsade, fåfänga eller missvisande. Ett jordeliv som förlängs i evighet blir i grunden utan både lockelse och mening. Frågan, om det inte i längden blir långtråkigt i himlen, är då befogad. Men frågan är ”saddukeisk”. Därför säger Jesus: ”Gud är inte en Gud för döda, utan för levande”.

Så fortsätter han, och där glimtar budskapet fram: ”ty för honom är alla levande”. Han som är livets källa och ursprung, den livgivande, han har sänt sin älskade Son för att ge oss livet i dess fullhet, det gudomliga livet. Inte som ett vagt hopp. Han har sänt sin egen Son, född av jungfrun Maria, förberedd av patriarkerna, anad av de mackabeiska martyrerna och bekänd av alla kristna martyrer som berövas sina jordiska liv, men som gav sina liv i tron på uppståndelsen från de döda. Abrahams Gud har sänt sin älskade Son, för att de som tror på honom inte skall gå förlorade utan få evigt liv, livet i sin ofattbara gudomliga fullhet. Och även om de, och vi, måste lida, gråta, sörja och dö, så får inte döden sista ordet. Inte genom ett vagt hopp, utan genom att Jesus Kristus dött vår död, berett väg till livet genom att uppstå, och genom sin Ande ger oss ”evig tröst och säkert hopp”.

Det är detta trons mysterium vi firar i den heliga eukaristin. Gåvan i våra dödliga kroppar förvandlar och gudomliggör den som håller ut till slutet.

Kristus i oss, vi i honom, hoppet om härligheten.

Amen.