21 Söndagen under året

Jes 66:18-21 Heb:12:5-7,11-13 Luk 13:22-30

Hälsosam oro

Det är lätt att bringas ur fattningen och förlora modet. Ibland räcker det att öppna tidningen, drabbas av en motgång eller överrumplas av en försåtlig tanke. Olika faktorer i vår tid gör många obenägna att våga se verkligheten. Människan sjunker, som Petrus i vattnet när han såg vågorna och ner i djupet. Jesus ger sin förmaning: Varför tvivlade du? Och lyfter upp honom. En enkel akt av tro kan förvandla allt. Människan kommer undan, som fågeln slipper ur jägarens nät.

Vi behöver tro för att ens våga höra dagens evangelium, med talet om en trång port och om risken att bli evigt utestängd från Guds rikes gästabud.

”Är det bara några få som blir räddade?” Förvisso ingen vanlig fråga idag. Tanken, att en människas liv kan sluta i evig olycka, är för de flesta absurd eller nästan anstötlig. Om det överhuvudtaget finns ett evigt liv, så uppfattas Gud som nästintill skyldig att öppna portarna för alla som knackar på. Här finns ingen fråga alls, snarast upplevs det som en självklarhet av den människa som tror sig kunna ställa krav på Gud. Men så har det inte alltid varit. I vissa skeden av den kristna historien har den s.k. salighetsfrågan varit livets viktigaste fråga. Kyrkans stora lärare har inte tvekat att varna för risken att gå evigt förlorad. Bernhard av Clairvaux varnade sina bröder. Katekesen lär att den som dör i dödssynd utan att ha tagit emot Guds barmhärtiga kärlek förblir skild från Gud för alltid genom sitt eget fria val. I sin eukaristiska bön ber Kyrkan: ”Låt din frid råda över våra dagar och rädda oss undan den eviga fördömelsen.”

Om någon i onödan förgiftas av den mat han äter, blir alla upprörda över att han inte varnades. Om någon sover i ett brinnande hus, skall han då inte väckas, även om det är obehagligt? Men när Jesus varnar för att människan kan gå evigt förlorad, uppfattas det som ett otillbörligt och skrämmande hot. Frågan väcktes redan när Johannes Döparen uppträdde och den ställs på sin spets när Jesus trädde fram på den mänskliga scenen. De som lyssnade förstod att det gällde människans slutliga öde, om det skulle sluta i välsignelse eller förbannelse. Reaktionerna delade människor i efterföljare och motståndare, även om många försökte hålla sig på avstånd. De som mest utmanades var hans egna landsmän, de som tillhörde det utvalda folket och som därmed trodde sig vara på säkra sidan. De som lyssnade blev inte lugnade utan oroade. De fick ett styng i hjärtat. Jesus sade inte att allt står väl till och att det säkert ordnar sig. I stället talar han om en trång port, som man måste kämpa för att komma igenom. Inte heller tycks det räcka att man vid Guds rikes port bönar och vädjar och hänvisar till att man ändå är döpt och rentav suttit med vid hans bord. Inte ens att man i hans namn har drivit ut demoner. Obevekligt kan svaret lyda: ”Jag vet inte vilka ni är, ni orättens hantlangare.” Är det bara några få som blir räddade?

Teologer av olika snitt har sedan dess försökt att tänka ut ett rimligt svar. Flera moderna teologer har fyllt himlen och tömt helvetet. Andra, också stora kyrkolärare, har menat att det är helvetet som är överfullt, medan himlen är reserverad för ett fåtal. – Ingendera kan stödja sig på Jesu svar eller på kyrkans lära. Jesus anger inget antal, varken stort eller litet. Dock säger han: ”Många skall försöka ta sig in men inte lyckas”. Hans svar är en uppmaning: Kämpa för att komma in genom den trånga porten! Frågan avgörs inte i seminarierummet, men i livet.

Gud har inte sänt sin ende Son för att göra oss lite mera andliga eller moraliska, inte ens för att skapa fred på jorden, hur viktigt det än är. Jesus har kommit för att ge människan liv, liv i överflöd, evigt liv. Han bekräftade sina ord genom att ge sitt eget liv.

För människan tycks evig fördömelse strida mot kärleken. Men vet vi vad Guds kärlek är? Den som inte förstått att Gud är fruktansvärd, förstår inte heller hans kärlek. Det människan har är friheten. Det är också den som kan döma oss. Därför svarar Jesus konkret: Kämpa för att komma in. Benedictus säger något liknande: ”Löp medan ni har livets ljus, så att inte dödens mörker faller över er.” Men människan tycks föredra den sövande dvalan.

”Våra hjärtan och våra kroppar måste beredas för kamp i helig lydnad mot buden”, säger Benedictus. De yttre plikterna kan hon kanske uppfylla med lite beslutsamhet. Svårare är det om hjärtat är kvar hos Mammon eller är bundet vid vad ”kroppen begär, vad ögonen åtrår och vad högfärden skryter med”. Då stannar hon på halva vägen. Och då hjälper ingen klagan över världens ogudaktighet. ”Det stora eländet” säger en katolsk författare, ”är inte de många gudlösa, utan de många medelmåttiga kristna”. För att inte tala om de medelmåttiga munkarna. Författaren har gott stöd i den heliga Skrift, som säger att det är värre att vara ljum än att vara kall. ”Om du ändå vore kall eller varm! Men nu är du ljum och varken varm eller kall, och därför skall jag spy ut dig ur min mun”.

Det finns en nödvändig och hälsosam oro. Jeanne d´Árc svarade så på frågan om hon var i Guds nåd: ”Om jag inte är i nådens tillstånd, så må Gud försätta mig i det, och om jag är där, så må Gud bevara mig i det”. Denna oro får inte förväxlas med den som bara kretsar kring sig själv, ständigt ältar gamla synder och vägrar att ta till sig barmhärtigheten. Men urgammal erfarenhet bekräftar att det finns en hälsosam oro, som är till välsignelse. Den som trodde sig ”veta” vad nåden var, gör en upptäckt. Oron blir salig. En dörr öppnas. Örat hör något mera än hot och fördömande ord.

När Jesus säger till hycklarna, ”Gå bort från mig, ogärningsmän”, då citerar han psaltaren. I sjätte psalmen beskrivs en människa som gråter, är kraftlös och fylld av skräck. Hon fruktar att hamna i det dödsrike där det inte finns någon lovsång. Bedjaren dränker sin säng med tårar. Men sedan vänder sig bedjaren mot sina andliga fiender och frestelser och säger: ”Gå bort från mig, ogärningsmän.” Det är detta ord som Jesus använder mot hycklarna. Hans ord, som först lät som enbart ett fördömande, är också ett uttryck för hans egen kamp mot tillvarons andliga fiende, djävulen och hans anhang. Orden föregriper Kristi påsk, hans kamp mot ondskan, med hans eget liv som insats. Den som oroas i sitt hjärta men vänder sig till Jesus dras in i samma kamp. Där får han också smaka Kristi kraft att hjälpa. Bedjaren i psaltaren anar det. Han fortsätter i trotsig tro: ”Gå bort från mig, ogärningsmän. Herren har hört min åkallan. Herren har tagit emot min bön. Mina fiender skall slås med skam och skräck.” Något har hänt. Hoppet skymtar fram. Solen går upp, för den som trodde sig uträknad. Den hälsosamma oron blir till välsignelse.

Det är den oron som förenar bedjaren inte bara med Jesus, utan också med alla syndare och alla lidande. I ett hopp och med en kärlek som inte vet några gränser. Gränserna dras av dem som tror sig säkra. För dem som låter sig oroas vidgar sig hjärtat i en hoppets bön för alla.

Amen.