18 Söndagen under året

Pred 1:2; 2:21-23 Kol 3:1-5,9-11 Luk 12:13-21

Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå

I morse läste vi i psaltaren: ”Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå”. Det är en tröst, eftersom det blir allt svårare att se klart och förstå vad som händer i dagens värld. Vem kan ta till sig all information och vem genomskådar den falska informationen?

I den gångna veckan knivskars en katolsk präst till döds i Frankrike medan han firade den heliga mässan. Det som hänt otaliga gånger de senaste åren, särskilt i Främre Orienten, sker nu mitt i ett västeuropeiskt land. I samma vecka firade vi tre nordiska helgon, en bonde från Sörmland, Botvid, en norsk kung, Olav, en änka från Skövde, Helena. Deras liv slutade i martyriet. Det som skrämmer idag är alltså inte något nytt. Det har följt kyrkan sedan Jesus skickade ut sina lärjungar. De tidiga munkarna ville leva i martyrernas efterföljd.

Den välanpassade och tvivelsjuka kyrkan reagerar mest med obehag och talar om att inte utmana eller tala för tydligt om tron. Den sätter hela sitt hopp till samtal och fredlig samexistens. Men också en sådan möda, i sig vällovlig, visar sig i vissa lägen vara fåfäng. Inte ens den hjälper mot dem som tycks hata vår allraheligaste tro. Hur hittar jag hittar jag vägen mellan naivitet och förenklingar?

Den sekulära icke-troende världen är förvirrad och rådlös. Den vill leva i frihet och förstår egentligen inte vad som händer. Den vill fortsätta att bygga större lador och ännu smartare datorer. – Detta rör inte direkt frågan om religiöst motiverade våldshandlingar och förföljelse av vår tro. – Kyrkofäderna och vår påve Franciskus skulle fråga om vi inte är rövare, som lägger beslag på det som egentligen tillhör de fattiga. Det är deras bröd och de naknas kläder som vi konsumerar. Rikedom och teknik är något gott bara när det ställs i det godas tjänst, inte minst för de fattiga, men blir ett ont när den göder girighet och själviskhet. Själen skrumpnar och svälter ihjäl i den hedonism som bara sörjer för kroppen. En kultur som dödar sina ofödda barn och inte tar hand om sina gamlingar riskerar att få höra: Du dåre, ditt liv skall tas ifrån dig. Evangeliet om den rike mannen som byggde lador och bara ville leva gott, är inte svårt att förstå.

Men också den eftertänksamme och redlige, också den ”humanist” som bekymrar sig om de fattiga och utslagna kan ställa frågan: Vad är meningen med allt? Vad tjänar allting till? Allt är ändå tomhet säger Predikaren, denna märkliga bok i bibeln. Det låter som dyster pessimism. Man har frågat sig varför denna bok finns med i bibeln. Författaren stryker inte from fernissa över de svåraste frågorna. De flesta ställer inte sådana frågor. De nöjer sig med att överleva. Andra säger trotsigt: Livet måste ha mening! Det är frågan och människans önskan, men finns det något svar?

Var och en förstår det dåraktiga i att bara bygga större lador eller smartare datorer, om det inte tjänar ett gott syfte. Jesu liknelse är lättare att förstå än Predikaren. Den renodlade hedonisten, som bortser från det säkraste av allt, sin dödlighet. Han tas på sängen. Men då är det för sent. Dåre, kallas han.

Nu kan habegäret slingra sig in på försåtligare vägar än via lador, nöjen och datorer. Munkfäderna berättar om bröder som strider om en matta, en penna eller någon annan småsak, trots att de kanske har avstått från både förmögenhet och lockande karriär. Cassianus har sett att habegäret blir mest förödande för den som kommit upp lite i åren. Då kan det bli ”roten till allt ont”. Habegäret får nämligen aldrig nog. ”Den som älskar pengar blir aldrig mätt på pengar, och den som älskar rikedom får aldrig nog”, säger vår Predikare. Att bygga en lada kan vara nödvändigt (= för att vända nöden). Pengar kan användas för att göra gott, säger aposteln. Felat ligger i att hjärtat förtröstar på förgängliga ting. Allt bröderna behöver, säger Benedictus, skall de med förtroende begära av klostrets fader.

Predikarens fråga kommer också från den som genomskådat hedonismen och i stället mödar sig om klokhet och insikt. Också den kloke dör. Vad har den framgångsrike för glädje av att man vårdar hans minne? Man kanske inte ens läser hans böcker, om han skrivit några. ”Det myckna bokskrivandet tar aldrig slut.” Predikaren går ännu längre och säger att den rättfärdige möter samma död som den orättfärdige. Vad tjänar då hans rättfärdighet till? Vad är då meningen? Hur hittar vi då vägen?

Predikaren är profeten som bereder marken. Han ställer frågorna, men ger knappast några svar. Låt oss inte förakta frågan. Människan är en fråga. Hennes livsekvation går inte ihop utan vidare. Hon kommer inte undan frågan, men kan inte ge sig svaret själv. Däri består dilemmat. Och våndan. Är ångest vår arvedel?

Svaret på Predikarens bistra realism får vi i dagens andra läsning. Paulus säger: ”Ni har ju dött, och ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.” Här skimrar det kristna budskapet fram, realistiskt och ändå hoppfullt. Realistiskt – något måste dö redan nu. Det är en fåfäng tro att det nog ordnar sig om man anstränger sig lite, och inte roar sig allt för häftigt. Den hemsnickrade lösningen måste dö. Den är fåfäng. Det liv och det svar som människans innersta längtar och skriker efter kan hon inte tänka ut själv eller ge sig själv. Så stor är människans fråga, ty hon är skapad till Guds avbild. Svaret kan bara ges henne av Gud själv. Har någon uttryckt det bättre än Augustinus? ”Du, o Gud, har skapat mig till dig och mitt hjärta är oroligt till dess det finner ro i dig.”

De bistra frågorna bereder för den mening och det svar som uppenbarats i Kristus. Johannesevangeliet kallar honom Ordet, Logos, vilket betyder förnuft, tanke, plan, mening. Han är det Ord, genom vilket allting är skapat. Men som blivit människa för att vi ska finna nyckeln till livets mening. ”I själva verket är det först det människoblivna Ordets mysterium, som kastar ljus över människans mysterium”, säger fäderna på det senaste konciliet.

Utan Gud finner människan inte meningen. Sådan är människans belägenhet. Predikaren beskriver den. Utan att själv förstå det, beredde han väg för den som Gud skulle sända. Ordet kan bara tas emot i tro, som en ren gåva. Som när man går ut i ljuset en strålande söndagsmorgon. Det ljuset, som träffar vår kropp och våra sinnen, ger en föraning om det svar som Gud har givit, det Ord som gått in i tomheten och på tredje dagen uppstått i ett strålande ljus.

Hans ljus ger inte bara svar på en teoretisk fråga. Det föder i människan ett nytt liv. ”Ni lever”, säger aposteln, ”ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.” Ju hotfullare och ju mera svårtydd tillvaron blir, desto viktigare är det att känna Jesus. Han både ger verktyg för folkens fredliga samliv och mod att bära hat och våldsdåd. Vi bekänner vår anstötliga tro på honom. Vi vet att han är bäst i världen på att riva ner felaktiga gränser. I honom ”är ingen grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar, skyt, slav eller fri. Nej, Kristus blir allt och i alla”.

Medelmåttiga kristna får det svårt i framtiden. Påven uppmanade igår de unga på Världsungdomsdagen i Polen att köpa en enkel biljett in i framtiden, utan retur, ut ur själviskheten, utan försäkringar, med Kristus som enda styrka. Kristus tröttnar inte på att höra våra bekymmer och suckan över den egna svagheten, ty han är barmhärtig. Han möter oss där vi är och visar vägen, genom sin Ande.

Det är han som säger: Jag vill ge dig insikt och lära dig den väg du skall gå.

Amen.