PINGSTDAGEN

Apg 2:1-11 1 Kor 12:3b-7,12-13 Joh 14:15-16, 23b-26

Den första gåvan – och den sist upptäckta

Den helige Ande är den minst kände av de tre Gudomspersonerna. Det är lika svårt att fånga honom i ord, som det är omöjligt att fånga vinden eller elden med blotta händerna.

Det är Anden som fört oss till denna gudstjänst. Ändå är han för många den store okände. Det är Anden som gett oss livet och tron. Men Anden är ofta den siste vi lär känna. Fadern som Skapare och Sonen som människa kan vi tänka och föreställa oss. Anden hänvisar oftast till Fadern eller Sonen.

Men vi får höra vad som hände den första pingstdagen. Alla lärjungarna är församlade. De får höra ett dån som av en stormvind. Tungor som av eld fördelar sig på var en av dem. Alla fylls av helig ande och kan tala språk som förstås av alla de folkslag som samlats kring dem. Alla de församlade får på sitt eget språk höra om Guds väldiga gärningar. Undret den första pingstdagen ger i förväg en koncentrerad bild av kyrkan genom alla tider och över hela jorden. Den visar att det är Anden som gör Kyrkan levande. Utan Anden blir kyrkan en död institution, liturgin tomma ceremonier, moralen tunga regler och tron en rad trossatser av tomma ord. Vi kan inte fånga Anden, men är helt beroende av den. Utan Anden stannar tron i huvudet. ”Ingen kan säga: ’Jesus är Herre’, om han inte är fylld av den heliga Anden”, säger Paulus. Endast Anden gör Guds ord levande. Utan Anden förvandlas tron till ideologi, det kristna livet till en fråga om moral. Kanske med en dos känslostyrd allmänreligiositet.

Jesus lovar att han skall be Fadern att sända en Hjälpare, som skall vara hos sina lärjungar för alltid. Det är löftet. Det är pingstens gåva. Gåvan kan saboteras. Den som inte älskar Jesu bud förstör hela saken. Ändå räcker det inte med trohet mot buden. De blir döda bokstäver. Endast Anden gör dem levande. Anden skriver inte sina bud på stentavlor, utan i människornas hjärtan. Han själv tar sin boning i människans innersta. Där rinner det fram en källa av levande vatten som aldrig sinar.

Men det är inget ofarligt eller halvljummet vatten. Anden liknas också vid en eld. ”Tänd i oss din kärleks eld”, sjöng vi före evangeliet. Men inte en eld som föröder, utan en eld som förenar och levandegör. Alla folk och stammar, alla språk och dialekter, bekänner samma tro och samme ende Herre. Anden är orsaken till att kyrkan inte för länge sedan splittrats i tusen delar. Pingstdagen upphäver språkförbistringen från Babels torn. Endast genom den helige Ande kan vi hoppas på enhet mellan de kristna. Utan Anden vore Kyrkan för länge sedan upplöst i partier och grupper.

Kan man känna igen Anden? Hur lär man sig skilja mellan andar? Anden känns igen på smaken, säger munken Siluan. Han citerar psaltaren: ”Smaka och se att Herren är god”. Psaltaren är full av liknande erfarenheter: ”Vad ditt löfte är ljuvt för min gom. Det smakar sötare än honung.”

Men också på lukten. Den glada och villiga lydnaden sprider en angenäm doft. Som en välluktande rökelse, den ”Kristuskunskapens doft”, som föregår Kristi procession genom världen.

Pingstsekvensen ger uttryck åt starka känslor. ”Guds rikes ljuvlighet… salighetens rus… jubelskri.” Johannes talar om en inre smörjelse, om att den troende ”känner” sanningen. Aposteln Paulus säger: ”Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden.”

Hörseln – kan man höra Anden? På den första pingstdagen hörde människorna. Anden fick dem att höra, med hjärtats öra. Augustinus vittnar om vilken betydelse sångens skönhet i gudstjänsten hade för hans väg till tro. Om sina får säger Jesus att de kan skilja hans röst från de falska herdarnas.

Synen då – kan man se Anden, den osynlige, som dessutom är så ödmjuk att han oftast hänvisar till Fadern eller Sonen? Jesus varnar för dem som försöker peka ut Guds rike och säga: ”här är det eller där är det”. Aposteln säger: ”Vi lever i tro, utan att se”. Men ändå – Guds rike har tagit sin början redan här på jorden. Jesus uppenbarade sin härlighet i synliga tecken. Johannes Döparen pekar på en människa och säger: ”Se Guds lamm!” Om den lärjunge som Jesus älskade står det att han inför linnebindlarna i den tomma graven ”såg och trodde”. Samtidigt är det som ses något som är fördolt i eller bortom det kroppsliga. Aposteln säger att ett ljus har gått upp i hans hjärta. ”Ert ljus”, säger Jesus till sina lärjungar, ”skall lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen”. Det måste vara något annat än att imponera. Vägen till detta ljus är det rena hjärtat, det hjärta som älskar och som fått löftet att se Gud. Den seende blir lysande. ”Genom kärleken blir man lik Gud”, säger Cassianus.

Gud är ljus. Gud är kärlek. Gud är Ande. Människan är kallad att få del av hans rike. Därför ger han oss sin Ande, sin kärlek, utgjuten i Kyrkan och i våra hjärtan. Så att vi inte längre lyder av fruktan för straff, som slavar. Inte heller för lönens skull, som daglönare. Utan som söner och döttrar, av kärlek till Kristus och det goda.

Anden är den första gåvan, men ofta den sista vi upptäcker. Det beror på att vi inte är ödmjuka. Ödmjukheten är lika svårfångad som Anden. Men lika viktig. Ty ödmjukheten öppnar dörren för Anden.

Därför ber vi om ödmjukhet och om den helige Ande, i tro på att Jesus infriar sitt löfte. Nu bekänner vi vår tro, tillsammans med Kyrkan över hela jorden och genom alla tider.

Amen.