Förskingring, främlingskap och fiendskap – i onödan

16 Söndagen under året

Jer 23:1-6 Ef 2:13-18 Mark 6:30-34

Förskingring, främlingskap och fiendskap – i onödan

Dagens läsningar kunde läsas som ett reportage från vår egen tid. Några av våra största problem skymtar fram. Inte våra lyxproblem, utan de riktiga problemen. Profe­ten Jeremia talar om herdar som låter fåren gå vilse och skingras. Hur många människor har inte tving­ats lämna sina hem genom korrumperade och orättfärdiga ledare? Också Jesus liknar männi­skorna vid får utan herde, i förskingring och vilsenhet. Ändå slutar det inte med en dyster beskrivning. Profeten säger att Gud skall sända nya herdar, ja, han skall själv gripa in. Vi hör att Jesus fylls av medlidande och länge undervisar folket. Också aposteln talar om två högst aktuella problem, främlingskap och fiendskap. Att inte höra till eller att leva i konflikt. Han tänker i första hand på spänning­en mellan judar och hedningar, men vi ser det i konflikter världen runt och i den egna omgivningen. Inte heller aposteln slutar med en beskrivning. Han talar om något som är starkare än både främlingskap och fiendskap. Han förkunnar att fiendskapen är upphävd och att vägen till gemenskap och tillhörighet är öpp­nad.

Det är vad vår tro vittnar om. Förskingringen, där var och en måste leta sig fram på e­gen hand och därför går vilse, är upphävd. Det finns en herde och han har en hjord, hans heliga kyrka. Vi är inte ensamma. Vi är omgivna av alla heliga, som har sitt hem och sin förank­ring hos Fadern. Varje mässa för oss tillbaka till den kyrka som har löftet att aldrig gå un­der.

Det andra var fiendskapen. Det är lätt att förlora modet eller att blunda, när vi ser oss omkring eller själva drabbas. Aposteln förkunnar att denna fiendskap är upphävd. ”I sin person dödade Jesus fiendskapen.” Tillvaron är försonad och nyskapad. Problemet är inte att det finns problem, utan att människan inte tror på det som har hänt och inte hör på det evangelium som fortfarande ljuder. Vi är inte längre gäster och främlingar, utan har samma medborgarskap som Maria, apostlarna och alla de heliga. Vi har vårt hem hos Gud. För­skingringen har upphävts av försoning och förening. Främlingsskapet har ersatts av till­hörighet till en enda familj, fiendskapen av frid och fred.

Detta är vad kyrkan vittnar om. På en mängd sätt. Genom diplomati mellan stridande parter och dialog med alla människor av god vilja, i vittnesbörd och kär­lekens tjänst åt alla, oberoende av status eller religiös inställning. I den liturgi, som föregriper Guds rike. Kyrkan är ett tecken på och ett redskap för föreningen med Gud och för hela mänsklighetens enhet.

När folken vägrar att lyssna, manar hon till bot och förnyelse bland sina egna. Ty hon vet att förskingring, främlingskap och fiendskap har sin rot i män­niskans eget hjär­ta. Vi kan egentligen inte skylla på någon annan, var­ken på politiker eller på ”samhället”. Det som i grun­den skiljer oss från varandra och från Gud, det kommer inifrån människans eget hjär­ta, avundsjuka, hämndlystnad, vrede, oförsonlighet, äregirighet, högmod. Allt detta fick dödsstöten på korset när Kristus uthärdade till döden i tålamod. Han lönade ont med gott genom att förlåta och genom att överlåta sig åt Faderns vilja och plan. Ur hans öppnade sida rann det fram blod och vat­ten, källflöden till dop och eukaristi, till en ny gemenskap, en ny mänsk­lighet. ”Ni som var långt borta har kommit nära genom Kristi blod”, säger aposteln.

Helgonen har betraktat Jesu saktmod och lidande och fått kraft att bära det utanförskap som drabbar. Ingen har ju varit mera ”utanför” än Jesus, han som korsfästes utanför Jeru­salem, på anstiftan av ledarna för sitt eget folk, övergiven av sina egna. Det som drabbar oss trollas inte bort när vi betraktar Kristi lidande, men det förlorar sin kraft. Jag förlorar lusten att löna ont med ont. Beredskap att förlåta och överse med andras fel. Jag skyndar mig att själv både be om förlåtelse och försona mig med mina ovänner. Att aldrig ge ovän­skapen rum i det egna hjärtat. Därmed drivs djävulen ut. Ty inför den sakt­modige är djä­vulen maktlös. Inför den som står stilla i tystnad och ödmjukhet blir alla argu­ment maktlö­sa.

Kristus har inte bara utgjutit sitt blod, han har också utgjutit sin Ande. Blodet – för att vi har en kropp. Anden – för att vi har en själ. Hans kropp och blod gör oss till lemmar i sam­ma kropp. Hans Ande lär oss att säga ”Abba”, Fader vår. När vi gör det blir vi syskon till varandra. Det är något oerhört, ty det är så enkelt.

Det enda som i grunden skiljer oss från varandra och från Gud, är det orena hjärtat. Men det är just detta hjärta som också kan renas och vidgas till att omfatta alla. Därför är kampen för hjär­tats renhet det första steget på vägen till fred. Cassia­nus kallar det ”när­målet” på vägen till ”slutmålet”, som är Guds rike. Den som bevarar sitt hjärta rent finner vägen till målet. Det rena hjärtat ”sprider sig”. ”Världen äger bestånd tack vare helgo­nens böner”, säger staretsen Siluan.

När Jesus såg folkskarorna fylldes han av medlidande med dem, för de var som får utan her­de. När vi ser fiendskap och ondska i världen, låt oss då se den med Kristi ögon, i ljuset från hans ljus. Låt oss bevara våra hjärtan rena och hämta näring från hans kropp och ny kraft av hans Ande. Så att vi aldrig tröttas i hans tjänst.

Därför bekänner vi vår tro och firar den heliga eukaristin.

Amen.