18 Söndagen under året

2 Mos 16:2-4, 12-15 Ef 4:17, 20b-24 Joh 6:24-35

Folket letar efter Gud, men Gud letar ännu mer efter folket

Vi hörde att folket letade efter Jesus. De hade varit med om det stora bespisningsundret i öknen på andra sidan sjön, men sedan hade Jesus lämnat dem. Då for de över sjön till Kafarnaum och letade efter honom där. Folket letar efter Jesus! Är det inte ett drömläge både för honom och för kyrkan? – Både ja och nej. Det skall visa sig att folkets intresse för Jesus har blandade motiv. De vill göra honom till konung och få bröd­frågan löst en gång för alla.

Som när Israels barn i öknen vände sig till Mose och Aron och bad om bröd. De längtar tillbaka till Egypten, där det fanns köttgrytor och mat nog att äta. De knotade. Ändå blir Herren inte vred på dem, utan ger dem både kött och bröd. Det regnade bröd över det folk som knotat. Varje morgon kunde de gå ut och samla vad de behövde. Brödet var fint, likt rimfrost och smakade som honung. Folket frågade vad det var, ”man hu” (hebreiska), där­för kallades brödet manna. Guds kärleksfulla omsorg var större än folkets knotande. Gud letade mera efter folket, än folket efter Gud. Vi skall se samma rollbyte i evangeliet. Folket letar efter Jesus, men i själva verket är det Jesus som letar efter dem. Han vill ge dem me­ra än de anar. Som han sade till den samariska kvinnan: ”Om du visste vad Gud har att ge!”

Det är av omsorg som Jesus uppmanar folket att inte söka den föda som förgår, utan efter den föda som består och skänker evigt liv. Vi vet det ju alla, att vi snart skall dö, ändå förtränger de flesta denna insikt och nöjer sig med förgängliga ting, mat, hälsa och mänsk­lig gemenskap. Vad som kommer efter det korta jordelivet, den viktigaste frågan, förträng­er de flesta. Människan låter sig bedras av sina kropps­liga begär, som aposteln sade. ”Lev inte längre som hedningarna”, utbrister han. Då vaknar invändningarna. Skälen är de sam­ma nu som då. Man ställer krav på tecken och bevis, men ser inte det tecken som är oss givet. Folket i Kafarnaum frågade Jesus: ”Vilket tecken vill du göra, så att vi kan se det och tro på dig?”

Ändå tar inte Jesu tålamod slut. Han hänvisar till mannaundret och säger att det pekar fram mot honom. Han säger att mannat kom från Gud. Då ber folket honom att alltid få del av det brödet. Så hör vi Jesu svar: ”Jag är livets bröd”. I stället för att bli upprörd över dem, går han dem till mötes och erbjuder dem en större gåva. Folket letar efter Jesus, men i själva verket är det Je­sus som letar efter folket, efter den bedragna och bortgångna män­niskan. Sådan är vår Herre, en människoälskande Gud. Med ett ofattbart tålamod står han ut med knotande och oförstånd. Sedan syndafallet är det han som söker efter människan, ”människa var är du?”. Han vill ingenting högre än att göra människan lycklig både här i ti­den och i evigheten.

Ännu större blir det när vi betänker innebörden i vad han säger: Jag är livets bröd. Ef­tersom vi är människor som har en kropp ger han oss sig själv i form av bröd. Det är det enda vi kan smälta och tillgodogöra oss. Människan kan inte ta emot det gudomliga direkt. ”Ingen kan se Gud och leva.” Därför blev han människa, som kunde ses, höras och berö­ras, och nu även smakas. Därför ger han oss det gudomliga livet i form av bröd. Men brö­det är iden­tiskt med Jesus, Guds Son, av samma väsen som Fadern. Brödet förmedlar det gudomli­ga och det som består.

Vi kan jämföra med ikonen, den heliga bilden, särskilt Kristusikonen. Den framställer en människa, som vi kan känna igen och betrakta. Ikonen är vacker. Kristusikonen fram­ställer honom som profeten kallar ”den skönaste av människors barn”. Skönheten tilltalar och lockar. Pre­cis som mannat i öknen smakade som honung. Samtidigt finns något i den äkta ikonen som går utöver vad våra kroppsliga sinnen kan förnimma. Ikonen väcker för­undran. Den pekar mot det som övergår all mänsklig skönhet, den rymmer en närvaro, den inspirerar till bön. Genom ikonen blir människan själv sedd. Betraktaren förstår att hon är sedd och sökt av någon som vill henne väl, som älskar henne. Kristusikonen kan jämfö­ras med det eu­karis­tiska brödet som prästen håller upp över altaret, eller som ställs fram för tillbedjan. Våra sinnen känner igen det konsekrerade brödet som bröd, men tron vet att det är mera än bröd för krop­pen. Därför faller vi ner och tillber.

Det han begär är att vi tror på hans ord, att människan kommer till honom. ”Den som kommer till mig skall aldrig hungra och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.”

”Aldrig någonsin hungra eller törsta”, det är ett vidunderligt löfte. An­tingen vi har syn­dat eller har bevarats i dygden, antingen vi är trötta eller starka, miss­mo­di­ga eller hoppful­la. Han ger oss det vi behöver. Förlåtelse eller förmaning, tröst eller varning, mod att gripa in eller stillhet att vänta, kraft att härda ut i lidande och motgång eller iver att gå vidare i kärlekens outsägliga sötma.

Löftet sträcker sig ända in i evighe­ten, men det börjar redan här. ”Den som kommer till mig skall ald­rig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någon­sin törsta.”

”Folket letade efter Jesus”, hörde vi i början. Men i själva verket är det han som letar efter människan. Det ofattbara löftet möter det stora allvaret. Människans möjlighet att vända sig bort och avvisa. Domens allvar består i människan avvisar nåden.

Amen.