6 Påsksöndagen

Apg 8:5-8,14-17 1 Pet 3:15-18 Joh 14:15-21

En annan hjälpare

Ibland verkar det finnas en motsättning mellan kärleken och buden. Den ene hänvisar till klara bud, medan den andre bara vill höra om kärleken. Den ene hänvisar till lag och reg­ler, den andre till intuition och känsla. Båda kan hämta goda argument ur Skrift och tradi­tion, men problemet är att det uppfattas som en motsättning, som ett antingen – eller.

Jesus säger: ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud”. Av någon motsättning hör vi inte ett ord. Tvärtom. Den som älskar Jesus vill hålla hans bud. Buden och kärleken är förenade till en enhet, och det Gud har sammanfogat får männi­skan inte åtskilja.

Ibland vet vi det intuitivt. Att gå i mässan och försvara den katolska tron, men sedan baktala, skvallra på eller döma sin nästa, är hyckleri. Likaså att gå förbi den hungrige och nöd­ställde. Också den som utför goda gär­ningar, men saknar kärlek har splittrat det som hör ihop. ”Om ni älskar mig kommer ni att hålla mina bud.” Men då uppstår en annan frå­ga: Kan någon hålla Jesu bud? Är det inte övermäktigt och orimligt?

Det är som om Jesus hörde den frågan. Han fortsätter: ”Jag skall be Fa­dern, och han skall ge er en annan hjälpare, som skall vara hos er för alltid: ’Sanning­ens ande.’” Anden är den hjälpare vi behöver, för att inte glömma, eller gå vilse. Under sitt jordeliv var han själv lärjungarnas hjälpare. Efter himmelsfärden sänder han sin Ande.

För många är Anden okänd. Inte ens efterfrågad. ”Världen kan inte ta emot den”, säger Jesus. Med ”världen” menar Jesus här den värld som vänt sigt bort från Gud och vara sin egen herre. Den världen varken kan eller vill ta emot sanningens Ande. Då skulle den inte fortsätta som den gör. Anden visar världen vad synd, rättfärdighet och dom är. Det är män­niskans verkliga elände, att avvisa den sanning hon insett och behöver mest av allt.

Men till sina lärjungar säger Jesus: ”ni känner den”. Trots att Jesus känner sina lär­jung­ars svaghet. Han vet att de nu är rädda, att de flesta skall svika honom när han tas till fånga. Trots det säger han att de känner Anden. Jesus hade lämnat spår i sina lärjungars hjärtan, trots att de har det mesta kvar att lära. Ändå känner de den Ande som Jesus ger dem. De hade förstått att det inte fanns något alternativ. ”Till vem skulle vi gå?”, hade Pet­rus sagt en gång när skarorna glesnade. Under deras svaghet fanns en kraft som var star­kare.

En dag skall komma då lärjungarna skall förstå. De skall förstå att han är i Fadern, att de är i honom och han i dem. En dag då pusselbitarna kommer på plats och allt samman­fat­tas i honom. Vad är det för dag?

Enligt Johannesevangeliet är den yttersta dagen redan här. Det är den dag då vatt­net förvandlas till vin i Kana. Det är den dag då den blindfödde får sin syn. Det är den dag då hans motståndare beslutar att röja honom ur vägen. Den dag då några befästs i sin blind­het och andra får sina ögon öppnade. Det är idag, den innevarande dagen. Den ene går hem från mässan blindare än han kom. Den andre vaknar upp ur det mörker han glidit in i. Kanske genom att lyssna, som vore det första gången. Eller genom att lyda något av bu­den och upptäcka hur kärleken kvicknar till, eller gråter av ånger. Det är ett tecken på att männi­skan inte är läm­nad ensam. Att någon fortfarande frågar: ”Människa, var är du?” An­den väcker den sovande människan ur sömnen. Det är inte alltid behagligt, men det är hälsosamt. Och ett tecken på att hon inte är övergiven.

I andra läsningen hörde vi: ”Var alltid beredda att svara var och en som kräver besked om ert hopp”. Frågor om tron kommer ofta när vi inte är beredda. Först i efterhand, när det är för sent eller lagt på luren, vet vi vad vi skulle ha sagt. Då blir svaret därefter. Fra­ser i stället för ”få och förnuftiga ord”. Att hålla ett föredrag är lättare än att svara rätt i en ovän­tad situation. Vi skall svara ”ödmjukt och respektfullt”, säger aposteln. Därför behövs be­redskap från vår sida, men framför allt en Hjälpare. En som bor i oss för alltid. Det är detta som Jesus lovat. Och Sanningen kan inte ljuga. Det betyder inte att vi är medvetna hela tiden. Men vi tror det. Och gör upptäckten i efterhand, att orden lades i munnen på mig.

Inte heller vet vi i förväg när vi möter en människa som behöver vår hjälp. Prästen och leviten på väg till templet var inte beredda att få se den slagne mannen vid väg­kanten. Samariten var det, utan att veta om det själv. Ve den som på den yttersta da­gen får höra Jesus säga: ”Vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig”. Vi behöver höra varningen – och lita på löftet om Hjälparen.

Inte heller kan vi i förväg beräkna när de onda tankarna dyker upp. De tycks komma ur tomma intet. Ingen förnuftig män­niska vill tänka onda tankar. Ändå är det just det hon gör. Till och med på helig plats. Trots att Petrus sade: ”Herren, Kristus, skall ni hålla helig i era hjärtan.” Ibland avslöjar det bristande vaksamhet. Lärjungen hade som­nat på sin post. Kanske hade hon börjat förhandla med sådana makter som skall drivas ut direkt, medan de är nyfödda, som Benedictus säger. Släpper man in de onda tankar­na blir kampen svå­rare och längre. Erfarenheten lär oss att det finns en god ordning i det trefaldiga rådet: Vaka, bedja och strida. Eller det lite modernare: Se, bedöma och handla.

Så att dagen i stället blir en upptäckt. Upptäckten att vi har en Hjälpare, som för­vand­lar de tunga buden till ett milt ok. ”Den dagen” säger Jesus, ”skall ni förstå att jag är i min fa­der och ni i mig och jag i er.” Den dagen vidgar sig hjärtat. Och fylls av glädje.

Gåvan känns igen på doften, kärlekens doft i hans heliga och mellan dem som älskar varandra. Den erbjuds lärjungen varje dag och har sin källa i den eukaris­ti vi nu ska fira.

Amen.