Vägen, sanningen och livet – människans hemlighet
5 Påsksöndagen
Apg 6:1-7 1 Pet 2:4-9 Joh 14:1-12
Vägen, sanningen och livet – människans hemlighet
”Jag är vägen, sanningen och livet”. Dessa Jesu ord hör till de mera kända. Vi är stolta över en sådan beskrivning av vår Herre. Utsagan skymtade bland plakaten vid Jesusmanifestationen i Stockholm igår. Men det är lätt att orden förlorar kontakt med verkligheten.
Därför frinns det skäl att också upptäcka dem som en kortbeskrivning av människan. Hon är en vägens varelse. Hon måste gå en väg. Det både lockar och förskräcker. När hon ser alla faror och mödor längs vägen frestas hon att stanna upp, att bli sittande, kanske bli liggande. Det kräver mod att anta utmaningen och ”gå ut i livet”. Ger hon efter för denna frestelse, kan hon för sent upptäcka att livet har gått ifrån henne. Hon valde att överleva i stället för att leva.
Den som ger sig av ut i livet upptäcker att det finns många vägar. Den ena mera lockande än den andra. Men, alla leder inte till målet. Somliga är rent destruktiva. Människan kan välja fel. Det kan finnas en rad bidragande orsaker, men till slut faller vägvalet tillbaka på henne själv.
Människan är inte bara en vägens varelse. Hon kan också skilja mellan sanning och lögn, mellan rätt och fel. Väljer hon det ena, väljer hon bort det andra. Den som väljer bort sanningen, förlorar snart sin egen mänsklighet och fångas av mörker. Kravet kommer inte ”utifrån”. Innerst i människan själv finns ett ljus som bjuder henne att söka sanningen.
Människan är en vägens varelse, kallad att söka och följa sanningen, för att leva helt och fullt.
Samtidigt är det just detta som visar människans svaghet och utsatthet. Hon väljer att överleva i stället för att leva. Hon väljer fel. Hon upptäcker att hon missar målet och aldrig har levt det liv hon kallades till.
När Jesus säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet”, så är det därför också indirekt ett ord om människan, om hennes djupaste mysterium. Samtidigt bekräftar det hennes behov av Jesus. ”I själva verket är det först det människoblivna Ordets mysterium, som kastar ljus över människans mysterium”, sade fäderna vid det senaste konciliet.
Låt oss tillämpa detta så enkelt det bara är möjligt.
För att finna vägen behöver vi Jesus. Han hade en avgörande ledtråd i allt han gjorde och sade, att göra Faderns vilja. Det var hans mat, hans lust och hans glädje. Vi ber i Fader vår: ”Ske din vilja”. I allt vi gör, stort eller smått, är detta det avgörande, överlåtelsen åt Guds vilja.
För detta behöver vi ljus och vägledning. Ständig upplysning, för att förbli i sanningen. Vi lyssnar och läser Guds ord. Vi ”lyssnar oss fram”.
När lärjungen följer sanningens väg gör hon upptäckten att livet rinner till. Den vi följer och lyder ger sitt liv, så att hans liv blir vårt liv.
Vi hörde Jesus säga: ”Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig”. Det betyder: När du kämpar och faller, och faller igen, när trögheten och likgiltigheten tycks dominera, och tron tycks död, fortsätt att handla – som om du trodde. Släpp inte taget. Han sviker inte.
Det hela är koncentrerat i den heliga eukaristin. Det konsekrerade brödet och den välsignade kalken uppfyller och ger vad orden säger: ”Jag är vägen, sanningen och livet.”
Amen.
