21 Söndagen under året – Rögle kloster

Jes 66:18-21 Heb:12:5-7,11-13 Luk 13:22-30

”Hur skall det gå för syndarna?”

Försynen har måhända ordnat det så att jag fick predika över detta evangelium i ett dominikankloster. När jag hör evangeliets fråga, ”Herre, är det bara några få som blir räddade?”, tänker jag ofta på en liknande fråga som den helige Dominikus ställde, ”Herre, hur skall det gå för syndarna?”

Mannen i evangeliet frågar om det är få eller många som blir räddade. Det är en teoretisk fråga, ställd för att få veta. Dominikus fråga är snarast en bön. Han ber och gråter och ropar nätterna igenom, så att man ibland hörde det i rummet intill. Hela hans liv var liksom elektrifierat av en iver för själarnas frälsning. Och här fanns inga gränser, varken i hans möda eller i hans praktiska åtgärder för att sända bröder till de mest avlägsna länder där man ej hört evangeliet. Så kom bröderna också till Sverige.

Vem ställer den frågan idag, ens för sin egen del? ”Hur skall det gå för syndarna? Hur skall det gå för mig?” Nu och då kan man faktiskt höra den, i en äkta oro för den egna själen, men för de flesta är oron ersatt av andra bekymmer. Frågan kan rentav uppfattas som anstötlig. Om Gud och hans rike finns så måste han väl ta emot alla som frågar efter det? – Det är nyttigt att påminna sig att i viktiga skeden av kyrkans historia har det varit livets viktigaste fråga: Hur lever jag för att dö i nåden? Skall jag bestå på domens dag? Även om katolska kyrkan vill undvika upphetsning och ännu mindre utnyttja känslor av rädsla, så har frågan alltid funnits med, inte minst i hennes bön: ”Låt din frid råda över våra dagar och rädda oss undan den eviga fördömelsen.” (första eukaristiska bönen) Som en underliggande stämma i en symfoni med många toner.

Vår egen tid tycks bekräfta att människan inte klarar av detta begränsade jordeliv utan det obegränsade perspektivet. Livsekvationen går inte ihop. Att konsumera ”tid” utan att tänka på ”evigheten” blir inte vad man tänkt sig. Hur kan så många unga kasta sig för tåget? Är det ett mänskligt framsteg att plädera för rätten att själv få avsluta sitt liv? Under den moraliska frågan finns en annan fråga, om människan kan avsluta sitt liv? Hur dödar man en odödlig själ? Hur kan man vara så säker på att livet tar slut med den fysiska döden? Någon gång behöver människan få höra att Gud har givit henne en odödlig själ. Vad vore värre än att för evigt bindas vid ångest och förtvivlan? Också himlen tycks försvinna i dimmor när alternativet evig olycka försvinner. Jesus lärde oss att be: ”Inled oss inte i frestelse”. Det var från början en bön om att bestå i tron. En bön om att inte avfalla i den yttersta prövningen. Bönen fortsätter: ”utan fräls oss ifrån ondo”. Frälsningen är inte bara ”till”, utan också ”från” något.

Teologerna har reflekterat över ett rimligt svar på mannens fråga hur många det är som blir räddade. De flesta moderna teologer tycks fylla himlen, men så gott som tömma helvetet. En slängig utsaga lyder: ”Vi tror på helvetet, men vi tror att det är tomt”. Utsagan kostar inte mycket. Dominikus, däremot, bad nätterna igenom. Flera äldre teologer tenderar att göra det motsatta. Fördömelsen väntar de flesta, medan de utvaldas antal är litet. – Ingen kan stödja sig på Jesu svar eller på kyrkans lära. Jesus anger inget procenttal, varken stort eller litet. Han svarar med en uppmaning till dem som lyssnar: ”Kämpa för att komma in genom den trånga porten”.

Inte heller duger det att hänvisa till Andra Vatikankonciliet, där fäderna förvisso säger att ”de som inte vet något om Kristi evangelium och hans kyrka men är utan skuld till detta, kan uppnå den eviga räddningen om de söker Gud med uppriktigt hjärta, och under nådens inverkan försöker handla efter Guds vilja som de känner genom samvetets röst”. Men fäderna fortsätter, och det citeras inte lika ofta: ”Människor har ofta blivit bedragna av den Onde och farit vilse i sina tankar, de har bytt ut Guds sanning mot lögnen och tjänar det skapade mer än Skaparen (jfr Rom 1:21,25). Eller också har de utsatts för den yttersta förtvivlan när de har levat och dött utan Gud i denna världen”. Så avslutas kapitlet, och här hör vi samma iver för själarna som vi möter hos den helige Dominikus: ”För att Gud skall äras och alla dessa människor räddas verkar kyrkan hängivet för missionerna enligt Herrens bud när han sade: ’Förkunna evangeliet för hela skapelsen’ (Mark 16:16).” (Konstitutionen Om Kyrkan, kap. 16) Slutsatsen för fäderna är alltså konkret, mission.

Det första stycke skapelse som behöver ”missioneras” är det egna hjärtat. Det kalla, tröga och ljumma hjärtat behöver en helig och hälsosam osäkerhet. ”Det stora eländet”, säger en katolsk författare, ”är inte de många gudlösa, utan de många medelmåttiga kristna”, för att inte tala om de medelmåttiga ordensmänniskorna. ”Den åt vilken mycket är givet, av honom skall det krävas desto mera”. Billig optimism kan köpas i vilken affär som helst. Det äkta hoppet föds ur en hälsosam oro.

Jesus fortsätter sitt svar om den trånga porten. Inte var och en som bultar på porten skall bli insläppt. Tvärtom skall många få höra: ”Bort härifrån, alla ni orättens hantlangare.” Det är ett citat från psalm 6 i Psaltaren, i förstone förvånande. I psalmen beskrivs en människa som gråter, är kraftlös och fylld av skräck. Han dränker sin bädd med tårar var natt. Han fruktar att hamna i det dödsrike där det inte finns någon lovsång. ”Vem lovsjunger dig i dödsriket?” En slutlig tillvaro utan skymten av hopp.

Men så händer något. Bedjaren vänder sin bön som ett svärd mot sina fiender och frestelser: ”Gå bort från mig, ogärningsmän!” Just det ord som Jesus använder mot hycklarna i liknelsen. Hans ord, som först lät enbart som ett fördömande, är hämtat från en kamp mot andliga fiender, en kamp som Jesus själv deltog i, inte minst i Getsemane, och i hans efterföljd Dominikus. Och så växlar scenen karaktär. Bedjaren säger: ”Gå bort från mig, ogärningsmän,” men så fortsätter han, ”Herren har hört min gråt. Herren har hört min åkallan”. Dominikus ber i tro, han vet vad som ”har hänt”. Kristus har vunnit seger och uppstått från de döda. Det är därför fienden inte har en chans. ”Herren har tagit emot min bön. Mina fiender skall slås med skam och skräck.” Kristi påsk förvandlar bönen. Hoppet skymtar fram. Ljuset lyser i mörkret.

Det är ur den bönen som all evangelisation framgår, utan att dra några gränser. För dem som låter sig oroas av Jesu ord, och som går i Dominikus fotspår i bön för syndarna, med början för den egna själen, för honom vidgar sig hjärtat i en hoppets bön för alla.

Amen.