16 Söndagen under året

Gen 18:1-10a Kol 1:24-28 Luk 10:38-42

Gästfrihetens gåva

Finns det något sätt att mäta ett folks kultur? – En måttstock är att se efter hur vi tar hand om de svagaste. En annan måttstock är att fråga hur stor gästfrihet vi har. Ofta får vi som kommer från ett rikt land skämmas, när vi möter en familjs översvallande generositet i det fattiga landet. Alla kulturer, värda namnet, känns också igen på sin beredskap att ta emot och betjäna sina gäster och invandrare. En kultur som låser in sig bakom gränser och höga murar har fällt domen över sig själv.

Vi hör om generös gästfrihet både i första läsningen och i evangeliet. Abraham skyndar emot sina oanmälda gäster, han bugar sig till jorden och nödgar dem att stanna. Han erbjuder dem vatten för smutsiga fötter och måltid i trädets skugga. Och fort måste det ha gått, trots bristen på mikrougn. Sedan står han bredvid dem när de äter. Vi vet att Abrahams gästfrihet är inspiration till Benedictus, när han beskriver hur gäster skall tas emot i klostret.

Men i slutet av läsningen hör vi om något oväntat, något som Abraham omöjligen hade väntat sig. Gästerna frågar efter hans hustru Sara och lovar att hon nästa år skall ha en son. Gästfrihetens goda överträffas av något ännu större. Vi vet att det är genom denne son, Isak, som Guds räddningsplan skall föras vidare. Den som betjänat och berikat sina gäster blir själv betjänad och berikad. Samma mönster framträder i Benedictus regel, där det är munkarna som till slut sjunger: ”Vi har tagit emot din barmhärtighet i ditt tempel”.

I samma liturgi låter oss Kyrkan höra om gästfriheten i Betania, där Marta och Maria tar emot Jesus som gäst. Marta ordnar med måltiden, medan Maria sitter vid Jesu fötter och lyssnar till hans ord. Till slut tar Martas tålamod slut och hon ber Jesus att gripa in. Det har tänkts många tankar och sagts många ord om förhållandet mellan Marta och Maria. Den monastiska traditionen har visat stor respekt för Marta. Hon får representera den nödvändiga mödan, askesen och kampen mot t.ex. girighet och snålhet. Men dessa författare vet samtidigt att orden om Maria står för ”det som är bäst”, ”det högsta goda”, den ”goda delen”, att lyssna till Jesu ord, att se och ta emot gästen själv. Det motsvarar den gåva som Abraham och Sara fick löfte om. Löftets son, Isak, fullbordas i Jesus.

Det gör inte gästfriheten oviktig eller överflödig, men alla dygder pekar fram emot det som är större. Mödan skall bereda mark för nåden. Ytterst för det eviga livet, med löfte att få se Gud ansikte mot ansikte. Maria föregriper detta högsta goda. Hon har upptäckt skatten i åkern. Bredvid den pärlan framstår allt annat gott som en blek skugga. ”Din nåd är bättre än liv”, utropar profeten. ”När jag har dig, då frågar jag efter intet på jorden.” Det är lika utmanande för oss som det måste ha låtit i Martas öron. Men den som har öron han hör – och gläds. Och tackar Gud för att Kyrkan bekräftar det, t.ex. i den kontemplativa klosterkallelsen.

Mellan berättelsen från Mamres Terebintlund och måltiden i Betania, hörde vi aposteln Paulus antyda samma vidunderliga gåva. Han säger: ”Kristus finns hos er, hoppet om härligheten”. Det Maria hör och ser i sitt hus har nu flyttat in i den troende. Han har blivit gäst i hjärtat. Och ingjutit ett hopp om den yttersta glädjen.

Samtidigt undervisar han om vad det kan kosta. Paulus talar om sina lidanden. I andra brev har han berättat om gisselslag, smädelser och förföljelser. Men, och det är det märkliga, han gläder sig över dessa lidanden. Lidandet tycks ha förlorat sin makt över honom. Han t.o.m. gläder sig över det. I ett annat brev liknar han sina lidanden vid sårmärken på sin kropp. De lidanden han får utstå liknar det som drabbade hans Herre. Eller snarare, Jesu lidande tycks fortsätta i apostelns. Man anar det som just Paulus har talat om tydligare om än någon annan, att de kristna blivit lemmar i Kristi kropp. Det som drabbade kroppens huvud, Kristus, drabbar också hans lemmar. ”Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött.” Ordet förbryllar och utmanar. I Kristus är naturligtvis lidandet fullbordat. Men efter sin upphöjelse infogas de troende som lemmar i hans kropp. Tillsammans växer något fram som Augustinus kallar ”den totale Kristus”. I denna nya kropp är det något som ”fattas”. En utläggare (Jean Eudes, Oremus s.148) säger: ”Han har för avsikt att i oss fullborda sitt lidandes, sin döds och sin uppståndelses mysterium, ty han låter oss lida, dö och uppstå med honom och i honom.” Denna insikt ger aposteln glädje. Han får dela sin Herres lidande. Han ”gläds åt svaghet, förolämpningar, svårigheter, förföljelser och nöd när det är för Kristi skull”.

Benedictus tvekar inte att tillämpa detta på motgångar, sjukdomar och orättvisor som drabbar i det dagliga livet, också innanför klostermurar. Och munkfadern talar om det med samma glädje som aposteln Paulus: ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss.”

Aposteln drar också en annan slutsats. Han gläder sig över att få lida för dem han skriver till, ”för er”. I sin egen kropp lider han för Kristi kropp, som är kyrkan. Det ställföreträdande i Kristi lidande får en fortsättning också i apostelns lidande. Kyrkan är som kommunicerande kärl, där sorg och tröst delas enligt en gudomlig plan. Det som fattas för den ene fylls på av den andre och vice versa. Därför ber vi om varandras och om helgonens förbön. ”Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning… vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten.”

Paulus har blivit Kristi och kyrkans tjänare. Hans uppdrag är ”att låta Guds ord nå sin fullbordan.” Guds Ord är Kristus, som genom kyrkan ska nå sin fullbordan. Denna fullbordan äger rum när vi i tro förenar våra lidanden med Kristi lidanden. När vi bär fram dem i eukaristins offertorium, när vi bejakar dem och gläds över dem i den dagliga mödan. Aposteln kallar det att bli fullvuxen. Han vill ”vägleda alla människor för att kunna föra fram alla som fullvuxna i Kristus”.

Så kulminerar det hela i en enda mening: Kristus finns hos er, hoppet om härligheten. Det är som om aposteln anade tvivel hos sina lyssnare. När de ser sig omkring, eller ser in i sitt eget hjärta, och undrar hur de själva ska nå denna glädje. Apostelns svar lyder: Kristus finns i er, hoppet om härligheten. Den yttre kännbara verkligheten är lika bister som tidigare. Inget är nytt under solen. Också hjärtat är trögt och hemfaller lätt åt klagan och misstro. Men hos den som lyssnar, och fortsätter att lyssna, händer något. Han får en gäst i sitt hus, någon som är starkare än alla onda anslag och som är oändligt barmhärtig. Den som lyssnar får besök, som Abraham och syskonen i Betania. Den andra personen i den heliga Treenigheten blir gäst i huset, en gäst i tillvaron. Han delar vår nöd, in i den yttersta övergivenheten. ”När jag är rädd att tappa fotfästet håller din godhet mig uppe, Herre.” Den som tar emot lidandet som gäst får uppståndelsen som gåva.

Vi är, kära vänner i Kristus, lemmar i hans lidande och uppståndna kropp, från Mamres terebintlund och huset i Betania, till varje troendes hjärta. Dess källa är hans kyrkas heliga eukaristi.

Kristus i er, hoppet om härligheten.

Amen.