Kristi kropp och blods högtid

1 Mos 14:18-20 1 Kor 11:23-26 Luk 9:11b-17

Herre, jag är inte värdig – men säg bara ett ord

När vi betraktar en tavla behöver vi både granska detaljerna och ta ett steg tillbaka för att se helheten. När vi skall lära oss en ny melodi behöver vi först öva in detaljerna för att sedan upptäcka musiken. Eukaristin är Kyrkans vackraste tavla och skönaste musik, hennes källa och höjdpunkt. Dagens liturgi ger den många namn: mannat i öknen, det bästa vetet, honung ur klippan, änglarnas bröd, välsignelsens bägare, det levande brödet. Orden är så stora att vi har svårt att fatta dem. Små detaljer kan ibland ge insikt i det stora.

Vissa ord och gester återkommer i varje mässa. Alldeles före kommunionen, när prästen håller upp det konsekrerade brödet och inbjudit till kommunion, säger de troende: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min själ helad.” Först en påminnelse om vår ovärdighet, sedan en akt av frimodig tro. Mina synder skimrar förbi på näthinnan, jag är inte värdig ett sådant besök. Ändå stannar vi inte i eländet utan ber frimodigt: säg bara ett ord, så blir min själ helad. Vi känner ordens bakgrund i evangeliet. En officer ber för sin sjuke tjänare, men anser sig inte värdig att få besök av Jesus. Därför säger han: ”Jag är inte värdig att du går in under mitt tak. Säg bara ett ord, så blir min tjänare frisk.” Vi vet vad som hände. Tjänaren blev botad i samma ögonblick som Jesus uttalade sitt ord. Med samma gudomliga snabbhet avlöste han den lame från hans synder. När Gud handlar går det fort.

Det påminner om när brodern i Benedictus regel har kommit till insikt om att han inte är värdig att lyfta blicken mot höjden. ”Har brodern stigit uppför alla dessa ödmjukhetens steg, når han strax den fullkomliga kärleken till Gud som ’driver ut fruktan'”. Ordet ”strax” signalerar något gudomligt. Något händer med brodern. Tidigare var det fruktan för straff som tvingade honom till uppbrott från synden. Sedan var det förhoppning om lön som drev fram kärlekens gärningar. Nu gör han det goda utan möda, naturligt, inte längre av rädsla för Gehenna utan av kärlek till Kristus. Att det sker ”strax” signalerar det gudomliga. I den långa mödan verkar en underliggande kraft. Munkfadern säger att det är den helige Ande som renat brodern från laster och synder och återfört honom till den paradisiska friheten. Det var Anden som lockade och inbjöd. Det är Anden som stärker viljan att hålla ut. Det är Anden som fullbordar. För människan tar det tid. För Gud går det snabbt.

All denna nåd är samlad i den heliga kommunionen. Tron vet det. ”Säg bara ett ord så blir min själ helad.” Kommunikanten är strax mitt i paradiset. Vi hörde aposteln i andra läsningen förklara vad som händer i den heliga kommunionen. Paulus har själv tagit emot det och fört det vidare till kyrkan: ”Den natten då herren Jesus blev förrådd tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ’Detta är min kropp som offras för er.'” Det är kanske det tydligaste ordet i Nya Testamentet om eukaristin som offer, som närvaron av offret på korset. ”Detta är min kropp som offras för er.” Det är detta kärlekens gudamänskliga offer som tar bort alla synder och gör oss rena och heliga. Det förvandlar oss till det vi tar emot. Vi blir det vi äter. Söner och döttrar, iklädda hans rättfärdighet, som när den förlorade sonen i ett nu fick ring på fingret, skor på fötterna och trasorna ersatta med bröllopskläder.

Hur länge är kommunikanten helig? I grunden förblir han helig, så länge han inte medvetet vänder sig bort i en dödssynd. I praktiken kan man säga att heligheten varar så länge han kommer ihåg den. När han glömmer, blir han ett lättfångat byte för frestelsen. Därför är varje eukaristi bot mot glömskan. ”Gör detta till min åminnelse”, för att inte glömma. För att komma ihåg det i prövningen, när tålamodet prövas i vardagens svårigheter, motgångar och orättvisor. ”Glöm inte det goda han gör”, säger psalmisten. Benedictus säger till den som prövas: ”Var oförfärad och förbida Herren”. Så avslöjar han vem det är som tilllåter prövningen: ”Du prövade oss o Gud, du luttrade oss som silver luttras”. När vi bejakar det kan prövningen förvandlas till en kommunion. Lika snabbt som i eukaristin, som ju är närvaron av ett offer.

Följ mig, sade Jesus, omfamna ditt kors, som jag överlät mig åt Faderns vilja i Getsemane. Då händer något, ofta snabbt och oväntat. Benedictus antyder det genom att citera aposteln Paulus: ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss”. Ordet är taget från Romarbrevets 8:e kapitel med det grandiosa löftet om att ingen makt varken i höjden eller i djupet skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus.

Eukaristin ger oss mönstret för vardagen. Vardagen sker utsträckt i tiden, dag efter dag, prövning följer på prövning. I eukaristin sker allt i koncentrat, under en kort tid. Man kunde säga att den sker ”snabbt”. För Gud är allt samlat i ett enda nu. Vi som är glömska och tröga behöver tid och en del möda för att vänja oss vid Guds tid, för att upptäcka att evigheten trätt in i tiden. För att förstå, se och smaka att det är verkligt. Den som ödmjukar sig, blir upphöjd.

Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak, men säg bara ett ord, så blir min själ helad.”

Amen.