Pingstdagen

Apg 2:1-11 1 Kor 12:3b-7,12-13 Joh 14:15-16, 23b-26

Den största gåvan – och den minst utnyttjade

Människans största gåva är att hon lever. Ändå behöver hon använda all sin kraft åt att leva det liv hon fått. Och ständigt förundras över det. Alternativet är att vara en levande död. På samma sätt är det med Anden. Anden är given. Den är utgjuten över kyrkan och i varje troende. Allt gott vi har är gåvor av Anden. Ändå behöver vi be om Anden. Alternativet är att dö i förväg.

Det är särskilt påtagligt när det gäller Anden. Kristus kan vi ha kunskap om och ha som moraliskt föredöme, men Anden är ju tämligen meninglöst att bara ha kunskap om. Det är som att veta vad livet är, men inte leva det. Eller som att kunna allt om mat, men svälta sig till döds.

Vi har hört om det som hände den första pingstdagen. Det som hände då är vad som sedan gör kyrkan levande i alla tider. Människor från jordens alla hörn och språk hör och förstår. Deras liv förvandlas. Utan Ande hade apostlarnas förkunnelse om Jesus varit obegiplig. Ingen kan säga: ’Jesus är Herre’, utan Anden. Pingsten är påskens fullbordan. ”För att fullborda påskens mysterium skänkte du idag din Andes gåva.” Vi vet att det är Anden som förenar folk med skilda språk och historia i samma tro. Utan Anden sugs kyrkan upp av allmänreligiositet eller rådande ideologier. Utan Anden blir kyrkans bud stötestenar i stället för byggstenar. Det kristna livet blir mödosamt, trots att vi instämmer i tron och kanske sliter hårt. Anden är nyckeln som öppnar dörren till skrifterna och gör människors hjärtan brinnande, som det skedde med Emmauslärjungarna när Jesus utlade skrifterna för dem. ”Brann inte våra hjärtan, när han talade med oss?”

Det är Anden som ger visshet om att Gud är god. Vi kan höra om Guds kärlek, men utan Anden blir det åsikter och teorier, utan liv. Utan Anden händer ingenting, hur mycket vi än anstränger oss. ”Om inte Herren bygger huset är byggarnas möda förgäves.” Inte ens en absolut renlärig tro eller predikan bär någon frukt utan Anden.

Anden är den största gåvan. Det är Gud själv som tar sin boning i människan och gör henne helig, till tempel åt den Högste. Är det också en del av förklaringen till att Anden är så okänd? Många vill ha Gud på lite avstånd – det mest dåraktiga som människan kan göra. Som att tacka nej till livet.

Tydligast blir det i vardagen. Aposteln beskriver hur den ska se ut: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Motsatserna, köttets gärningar, irritationer, avundsjuka, missmod och uppgivenhet tycks komma av sig själva. Det är en skillnad mellan köttets gärningar och de goda frukterna? Aposteln säger inte: om ni bara anstränger er lite extra så blir ni goda och föredömliga kristna. Han talar om Andens frukter.

För många är detta inte något större problem. De låter köttet styra så länge de inte råkar illa ut eller någon ser dem. Men hur går det för den som kämpar och sliter, men som saknar glädje? Den som lyder, men utan lust? Den som inte får frid? Det är denna erfarenhet som visar vårt behov av Anden.

Anden känns igen på smaken, säger munken Siluan. Han citerar psaltaren: ”Smaka och se att Herren är god”. Psaltaren är full av liknande erfarenheter: ”Vad ditt löfte är ljuvt för min gom. Det smakar sötare än honung”.

Men också på lukten. Den glada och villiga lydnaden sprider en angenäm doft. Som en välluktande rökelse, den ”Kristuskunskapens doft”, som föregår Kristi procession genom världen.

Kan man känna den helige Ande? Pingstsekvensen tvekar inte att ge uttryck åt starka känslor. ”Kom Guds egen andedräkt… av Guds rikes ljuvlighet… Ande, salighetens ljus, gläd vårt hjärta med ditt rus, bli dess tysta jubelskri.” Johannes talar om en inre smörjelse, om att den troende ”känner” sanningen. Aposteln Paulus säger: ”Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den heliga anden.”

Hörseln – kan man höra Anden? På den första pingstdagen hörde människorna. Anden fick dem att höra, med hjärtats öra. Augustinus vittnar om vilken betydelse sångens skönhet i gudstjänsten hade för hans väg till tro. Om sina får säger Jesus att de kan skilja hans röst från de falska herdarnas.

Synen då, kan man se Anden, den osynlige, som dessutom är så ödmjuk att han alltid hänvisar till Fadern eller Sonen? Jesus varnar för dem som försöker peka ut Guds rike och säga: ”här är det eller där är det”. Aposteln säger: ”Vi lever i tro, utan att se”. Men ändå – Guds rike har tagit sin början redan här på jorden. Jesus uppenbarade sin härlighet i synliga tecken. Johannes Döparen pekar på en människa och säger: ”Se Guds lamm!” Om den lärjunge som Jesus älskade står det att han inför linnebindlarna i den tomma graven ”såg och trodde”. Samtidigt är det som ses något som ligger bortom det kroppsliga. Aposteln säger att ett ljus har gått upp i hans hjärta. ”Ert ljus”, säger Jesus till sina lärjungar, ”skall lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen”. Vägen till detta ljus är det rena hjärtat, det hjärta som älskar och som fått löftet att se Gud. Den seende blir lysande. ”Genom kärleken blir man lik Gud”, säger Cassianus.

Gud är ljus. Gud är kärlek. Gud är Ande. Människan är kallad att få del av hans rike. Därför ger han oss sin Ande, sin kärlek, utgjuten i våra hjärtan. Så att vi inte längre lyder av fruktan för straff, som slavar. Inte heller för lönens skull, som legodrängen eller daglönaren. Utan som söner och döttrar, av kärlek till Kristus och det goda.

Anden påminner om vad Kristus sagt. ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” När vi står på botten av den egna vanmakten, öppnas dörren. ”Anden vädjar för oss med rop utan ord.”

Låt oss i ödmjukhet be om den helige Ande och nu bekänna vår tro tillsammans med hela Kyrkan.

Amen.