Trettondag Jul – Epiphania

Jes 60:1-6 Ef 3:2-3a,5-6 Matt 2:1-12

Sagolik verklighet

Evangeliet på Trettondedag jul doftar av rökelse och myrra. Det är ett sagolikt evangelium, men är det sant? Risken är att vi uppfattar det som enbart saga, utan kontakt med verkligheten. Därför tar vi i år hjälp av påven Benedikt. I sin senaste bok om Jesus från Nasaret, som vi hoppas snart kommer i svensk översättning, följer han stjärntydarnas väg till krubban. Hela tiden söker han efter den historiska bakgrunden.

Stjärntydare fanns vid denna tid både i Persien och Babylonien. De var anställda vid hoven. Med hjälp av drömtolkning och stjärntydning gav de råd åt högt uppsatta personer. Men frågan är varför de gav sig av på en lång resa till ett främmande land med en helt annan kultur än den egna. Den judiska religionen var inte okänd och de kan mycket väl ha känt till profetian i fjärde Moseboken, också den formulerad av en hedning, moabiten Bileam: ”En stjärna stiger fram ur Jakob, en spira höjs i Israel”. (4 Mos 24:17) Kanske hade de också hört om löftet till Juda, en av patriarken Jakobs tolv söner, som fick denna välsignelse av sin fader: ”Spiran skall förbli hos Juda, härskarstaven i hans hand. En gång skall han motta tribut och folken tvingas till lydnad.” (1 Mos 49:10). Den babyloniska kulturen var också påverkad av grekisk filosofi. Det är alltså inte ohistoriskt att se våra stjärntydare som både astronomer och filosofer, och därmed som uppriktiga sökare av sanningen.

Finns det då något utombibliskt stöd för stjärnan? Påven hänvisar till ett känt planetfenomen, en s.k. konjunktion, ett möte, mellan planeterna Jupiter och Saturnus, som inträffade just vid tidpunkten för Jesu födelse. Det betyder några år före vår tideräknings början. Någon har ju räknat fel och vi vet nu att Jesus föddes några år tidigare än vi normalt räknar med, vilket alltså bekräftar den astronomiska iakttagelsen. Också kinesiska astronomer bekräftar en stjärnobservation, en s.k. supernova, vid den aktuella tidpunkten. Dessutom fanns det romerska författare som talar om att en världshärskare som skall komma från Juda. Senare legendbildning skall ju göra stjärntydarnas antal till tre, och dessutom till representanter för de då kända kontinenterna, Asien, Afrika och Europa. Påven gör det alltså historiskt möjligt att se våra stjärntydare som representanter för den rörelse som går genom historien, en rörelse i andra religioner och i all äkta filosofi, i riktning mot barnet i Betlehem.

Samtidigt märker vi här en korrigering av det mänskliga sökandet, inte minst i astrologin. Enligt den gängse uppfattningen kunde man utläsa människans öde i stjärnorna. Det var människans stjärna som avgjorde hennes öde. Här är det tvärtom. Det är barnet som styr stjärnan. Till det kommer att tro på stjärnor eliminerar människans egen vilja och ansvar. Augustinus för en intensiv kamp mot fatalismen, tron på att människans öde står ”skrivet i stjärnorna”. Paulus ska säga att Kristus har besegrat himlens alla krafter och makter. Den sanna människan ser vi i det barn som ligger i krubban. Det barnet, säger vår påve, är större än universum.

Våra stjärntydare sökte sig naturligt nog till Jerusalem. Där frågade de efter ”judarnas nyfödde kung”. Här är det icke-judar som ställer frågan, trots att Matteus ju främst skriver till en judisk läsekrets. Judarna själva skulle talat om Israels kung. Det kan tyda på att stjärntydarna kände till löftet till just Juda. Hos evangelisten Matteus skall vi möta denna formulering inte bara här i början, utan också vid slutet. Då är det en annan hedning som använder det. Pontius Pilatus låter över korset sätta upp texten: ”Jesus från Nasaret, judarnas kung”. Påsken finns med redan i början och likaså barnets uppgift att gå ut över de judiska gränserna. Det är Matteus som citerar profetian om Immanuel, Gud med oss. Det är samme evangelist som återger uppdraget till apostlarna att göra alla folk till lärjungar och förmedlar löftet till dem att Jesus skall vara med dem alla dagar till tidens slut.

oroat över stjärntydarnas fråga om den nyfödde konungen. Samma oro hör vi om när Jesus rider in i Jerusalem. Jesu kungavälde ser vi både i krubban och på korset.

Jesus föds i Betlehem, en oansenlig stad utanför huvudstaden. Vår påve ser det som ett tecken på det bibliska räknesättet. De mäktiga skall kollapsa och störtas, de ringa och oansenliga upprättas. Redan kung David, som kom från Betlehem, var den yngste i brödraskaran, men Gud såg till hjärtat, inte till det yttre.

Det är de skriftlärda som ger Herodes besked om Betlehem. De kan sina profeter och vet att profeten Mika hade talat om en hövding som skulle komma från Betlehem och dessutom bli en herde för Israel. De skriftlärda kan sina profeter, men, säger påven, det får ofta inga konsekvenser. Det stannar vid bokliga och akademiska kunskaper.

När stjärntydarna ger sig av till Betlehem och ser stjärnan på nytt fylls de av stor glädje. Det är den glädje tron erfar när förnuftet upplyses av trons ljus. Eller när Skriften får upplysa naturen och skapelsen. Människan ser genom tron vad det fysiska ögat inte upptäcker.

När de faller ner inför barnet nämns bara Maria, trots att Matteus har beskrivit födelsen ur Josefs perspektiv. Här är det bara ”barnet och Maria, hans mor”. Barnet och hans mor. Kan jungfrufödelsen uttryckas tydligare?

Stjärntydarna faller ner och tillber, med pannan mot marken. Så gör man bara inför en gudomlig konung. Också gåvorna talar samma språk. En fattig familj behövde knappast guld, rökelse och myrra. Gåvorna är tecken, de talar ett symbolspråk. Guldet visar att barnet är en konung. Rökelsen att det var en gudason och överstepräst. Myrran föregriper hans lidande, död och begravning.

Så visar oss vår älskade påve att detta sagolika evangelium har ägt rum i vår egen historia, att verkligheten överträffar sagan.

Låt oss med uppriktiga hjärtan bekänna vår tro och tillbe honom som vi bekänner.

Amen.