Söndagen efter jul
Den Heliga Familjen

1 Sam 1:20-22,24-28 1 Joh 3:1-2,21-24 Luk 2:41-52

Frågor och svar

Familjen i Nasaret begav sig som vanligt till Jerusalem. Det var påsk, årets största högtid, och stora grupper drog upp till Jerusalem. Från Nasaret tog färden tre dagar i anspråk. Man gick i grupper, också som skydd under vandringen. Säkert sjöng de ur vallfärdssångerna i psaltaren: ”Jag blev glad när man sade till mig: Kom, vi skall gå till Herrens tempel”. Jesus har hunnit bli tolv år. Han närmar sig den gräns som gör honom skyldig att själv följa Mose lag, men ännu behandlas han som ett barn.

Allt förlöper som tidigare år, men när festen är över och de ger sig av hem igen, händer något som evangelisten Lukas vill göra oss uppmärksamma på. Jesus stannar kvar i Jerusalem. Josef och Maria tror att han går någon annanstans i ressällskapet. Efter en dagsled börjar de leta, men finner honom inte. De får återvända till Jerusalem och först efter tre dagar finner de honom. Det är inte svårt att föreställa sig föräldrarnas oro. De finner honom i templet, i någon av tempelgångarna, där han sitter bland lärarna, de lärda rabbinerna. Det står att han lyssnade och ställde frågor. Förmodligen sitter han på golvet. En ivrig och vetgirig lärjunge. Men så skymtar något fram, något annorlunda. Lukas berättar att alla som hörde honom häpnade över hans förstånd och de svar han gav. Nu talas det om svar, inte bara om frågor. Längre fram i evangeliet skall vi höra hur hans egen undervisning skall få folket att häpna. Men vid detta tillfälle är svaren knutna till hans egna frågor. Redan profeten hade sagt om Herrens tjänare: ”Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis.” Cassianus säger att den som ställer riktiga frågor inte är långt från svaren. Frågaren liknar en som redan är nära att vrida om handtaget till den stängda dörren. Jesus ställde frågor och visade oss därmed vägen till att också finna svaren. Vilken föräldrauppgift: att lära sina barn att ställa riktiga frågor. Med början hos sig själv.

Men Maria och Josef förstår inte. De blir bestörta när de ser honom. Vi hör Marias fråga: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss? Din far och jag har letat efter dig och varit mycket oroliga”. Det är Maria som för ordet. Hennes fråga är högst begriplig. Men det behöver inte vara en förebråelse. Oro, förvisso, men knappast en ”domarfråga”, den fråga som redan menar sig veta och därför inte är någon fråga. Lukas har ju vid bebådelsen berättat om Marias fråga till ängeln: ”Hur skall detta ske? Jag har ju aldrig haft någon man.” Också det var en äkta fråga, öppen för ett svar, också ett svar som gick över frågarens horisont.

Också Jesu svar är en fråga: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min fader?” Det är det första ord vi hör ur Jesu mun. Det rymmer hela hans hemlighet. Johannesevangeliet talar om Ordet som av evighet var hos Gud. Det är detta Ord som blev människa, som ödmjukade sig och blev fattig för att göra oss rika. Lukas låter ljuset skymta fram i Jesu fråga, men det förblir ännu ett svagt ljus. Det kunde också förstås som en lärjunges iver att stanna i templet och lyssna till lärarnas undervisning. Lukas berättar att varken Josef eller Maria förstod hans ord. Ett kort ögonblick skymtar ljuset fram. Sedan följer han med dem tillbaka till Nasaret och Lukas berättar att han lydde dem i allt. Han som styr stjärnornas gång och länkar historiens lopp lyder sina föräldrar i allt. Han som själv skall skall befria oss från slaveriet under lagen, som skall ingjuta sin nya lag, Andes lag, i våra hjärtan, går in under Mose lag om att lyda sina föräldrar. Evangelisten tillfogar: ”Och Jesus blev äldre och visare och vann Guds och människors välbehag”. Hans gudomliga hemlighet gör inte hans mänsklighet mindre. Han låter sig fostras och undervisas. Han ställer själv frågor. Han visar oss lärjungens väg.

Lukas berättar att Maria bevarade allt detta i sitt hjärta. Det är andra gången han säger det i samma kapitel. Första gången hörde vi det när herdarna berättade vad de sett och hört i natten. Dessutom berättar Lukas om att föräldrarna förundrade sig över vad Symeon sade när han tar barnet i sin famn. Maria bevarar allt i sitt hjärta.

Hon är inte vem som helst. Hon personifierar det nya templet, den heliga Kyrkan. Det är till Kyrkan vi skyndar oss när frågorna hopar sig. När Jesus har försvunnit ur blickfältet och mörkret och oron faller över oss. Det är i Kyrkan som vi begrundar Jesu egen fråga: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?” Benedictus säger att det under gudstjänsten skall läsas ”såväl Gamla som Nya testamentets gudomligt inspirerade böcker men också erkända och rättroende katolska fäders utläggningar av dem”. Vi följer bara Jesu eget exempel när han sitter i templet mitt bland lärarna och lyssnar och ställer frågor.

Det gör vi, antingen vi lever i kloster eller försöker lära oss själva och våra barn Fader vår och Var hälsad Maria. Eller när vi förlorat Jesus ur sikte.

Det finns flera frågor i detta livet än det finns svar. Men bara att ställa riktiga frågor är ett steg i rätt riktning. Jesus har själv ställt den viktigaste frågan: ”Visste ni inte att jag måste vara hos min Fader?”

Amen.