33 Söndagen under året

Ords 31:10-13, 19-20, 30-31 1 Thess 5:1-6 Matt 25:14-30

Gå in till glädjen hos din Herre!

Kan målet för människans liv formuleras vackrare? Gå in till glädjen hos din Herre! Det var lönen för de två tjänarna i liknelsen. De hade troget förvaltat de talenter de fått. Vad kunde vara lyckligare att få höra, när våra liv en gång skall summeras och dömas? Domaren vill ingenting högre än att få ge sina tjänare den lönen. Han är själv smord med glädjens olja, han hade sin glädje i att göra Faderns vilja, och vill dela med sig av den glädjen till sina tjänare. Hans apostel uppmanar oss att redan på vägen glädja oss i Herren, men han vet att glädjen här i tiden är skör och ständigt hotad. Under slutet av kyrkoåret riktar kyrkan vår blick mot det yttersta, domen och det eviga livet. Slutmålet beskrivs som en glädje utan gräns: Gå in till glädjen hos din Herre.

Det är till sina lärjungar som Jesus talar. Han skall snart lämna dem. Det står om mannen i liknelsen att han reste bort. Men innan han lämnar dem ger han dem talenter, gåvor att förvalta. Det är Jesu uppdrag till sina apostlar och sin kyrka. Uppdraget att göra alla folk till hans lärjungar. Uppdraget att leva i lydnad och kärlek, och därmed att vara salt och ljus i världen.

Efter lång tid kom mannen tillbaka, liksom Herren vid tidens slut skall komma tillbaka och kräva redovisning. De två första får höra: Gå in till glädjen hos din Herre. Den tredje kastas ut i mörkret. Det fasansfulla mörkret kan bara förstås som kontrast till den stora gåvan. Herren vill öppna dörren till glädjen. Att avvisa den glädjen är att välja mörkret.

Redan på vägen anar tjänaren glädjen, trots mödan. Det är en glädje när människan förstår att hon är förvaltare. Att hon har ett uppdrag att förvalta. Det ger både stolthet och värdighet. Det kan verka lättare och mera lockande att vara suverän ägare till livet. Att vara sin egen lyckas smed. Men det är ju en illusion. Ingen har gett sig själv livet. Ingen har själv bestämt sina gener eller sina föräldrar eller det land och den miljö hon växer upp i. Människan har stor frihet att själv påverka och gestalta sitt liv, men det avgörande råder hon inte över. Människans frihet är inte total. Livet är i grunden en gåva. Det avgörande valet är att om hon vill vara sin egen Herre, eller lyda och tjäna den som gett henne livet. Den som bejakar sanningen får frihet att förvalta gåvan efter eget förstånd. Tjänarna gick bort och gjorde affärer med de talenter de fått. Det ger frihet till egna initiativ och egen kreativitet. Herren vill inte ha robotar eller slavar. Han ger människan frihet, men den friheten skall användas för att lyda och älska Guds vilja. Redan den insikten ger glädje.

Vi har olika gåvor. Det står att mannen delade ut talenterna ”åt var och en efter hans förmåga”. Varje människa har fått gåvor som passar just honom eller henne. Varje människa är unik, med sin egen personliga utrustning. Ingen har alla gåvor, men alla har någon. Ändå har avunden fått insteg i Guds goda ordning. Människan lockas att se med avund på den andres gåvor, och därmed en ursäkt att förakta och gräva ner den egna förmågan. Avunden härstammar från djävulen, som inte var nöjd med sin lott, utan ville bli lik Gud och själv vara suverän. Avunden är glädjens motsats. Man blir sjuk av den. Att driva ut avunden och tacka för de andras gåvor är redan en försmak av glädjen.

Redovisningen sker i fullkomlig rättvisa. Vi skall inte dömas efter något standardmått, utan efter hur vi förvaltat just det liv och de gåvor vi tagit emot. Det är både en tröst och ett ansvar. ”Av den som fått mycket skall det krävas mycket”, säger Jesus. Men ingen har heller fått så litet att han slipper redovisningen. Inte heller den som handlar i lydnad är befriad från eget ansvar. Förvaltaren i Benedictus regel skall fullgöra sin tjänst i lydnad, ”enligt abbotens uppdrag”, men ändå ”med omdöme”, eftersom han ska ”avlägga räkenskap på domens dag”. Att upptäcka denna gyllene väg mellan den falska friheten och den slaviska lydnaden, är att redan i förväg smaka glädjen.

Vari består talenterna? Egentligen är det hela människans liv. Allt är gåvor. Tid, talanger, pengar, fysiska och mentala gåvor. Vad har du som du inte har fått? Därför skall allt redovisas. Men de tidiga utläggarna av denna liknelse började inte med det. (Uppfattas liknelsen som bara en allmänmänsklig lära om skyldigheten att förvalta sina gåvor kan det sluta i ett försvar för ren kapitalism. Då blir domen över den siste tjänaren obegriplig och grym.) Talenterna var de gåvor som Kristus givit sin kyrka och hennes apostlar, fr. a. Guds ord. Det är den gåvan som Jesus lämnat åt kyrkan att förvalta. Ungefär som när han i avskedstalet till sina lärjungar avslöjar trons hemligheter, som ett testamente. Hos Matteus använder han bilden av talenter som skall förvaltas och fördubblas. För Origenes är de fem talenterna gåvan att tränga allt djupare in i Guds ord och upptäcka höjden och längden, bredden och djupet. De som förvaltat dessa gåvor är de som utlagt Ordet och därigenom fördubblat talenternas antal. De som delat med sig av glädjen över Guds outtömliga rikedomar. Medan den som grävde ner pundet nöjde sig med den ytliga och enbart bokstavliga innebörden. De som trodde att de visste, när de hört ordet en första gång. Här fanns också en udd mot den judiska lagfromheten, som enligt Origenes stannade på ytan.

Uppgiften gäller inte bara dem som förkunnar och utlägger. Alla har uppgiften att ta emot och låta sig förvandlas av den givna gåvan. Alla har kallelsen till ständigt fördjupad kärlek till Gud och sin nästa. De förökade talenterna är de kristnas liv, vår kallelse att växa genom de gåvor Kristus har gett sin kyrka. Vi hörde det i versen före evangeliet: ”Bli kvar i mig, så blir jag kvar i er, säger Herren. Om någon är kvar i mig, bär han rik frukt”.

Det är detta som skiljer den kristnes liv från den som bara försöker fullborda sitt eget livsprojekt. Den som följer Kristus får visserligen lida mera och tvingas ständigt att böra bot för sina synder, men i grunden är han trygg. Han litar på sin Herres löfte om den stora glädjen. Ibland får han smaka den redan här. Han vet att Gud inte begär mera än han också ger kraft till. Han vet att domen är både rättvis och barmhärtig. Han vet att det inte handlar om att lyckas eller ha framgång i världslig mening. Gud belönar inte storleken eller mängden, utan viljan. Men någon pension från tjänsten talas det inte om. Det finns alltid mera att upptäcka och ta i besittning. Det bästa ligger i framtiden. Löftet att få gå in i sin Herres glädje.

Det är frestande att tycka synd om mannen som grävde ner sin talent i jorden. Domen verkar så orimlig. Men han är inte ömkansvärd. Sannolikt var han lat och bekväm. Allvarligare är att han använder sina krafter och funderingar till att bedöma sin Herre. När han säger att hans Herre är ”en hård man, som skördar där han inte har sått”, då tecknar han en karikatyr. Thomas av Aquino säger: Gud begär aldrig något av en människa utan att först ha sått möjligheten att uppfylla det. Mannen har gjort sig ett alibi för att slippa leva och slippa ta sitt ansvar. Samtidigt ger han ett sken av gudsfruktan. Han skyller på sin rädsla. Till slut blir han rent ohövlig: ”Här har du vad som är ditt”. Den hållningen ser vi hos Adam när han i rädsla gömde sig för Gud. Han hade valt misstro och olydnad framför tro och lydnad. Därför ligger det en bister logik i att hans talent tas ifrån honom och ges åt någon som vill ta emot gåvor.

Den räddhågade hållningen möter hos den som vägrar att ta ett eget ansvar och ändå lägger skulden på andra eller på annat. Eller hos den som av rädsla att göra fel inte gör någonting alls och därmed sätter sitt ljus under skäppan. Eller hos den som visserligen aktar sig för grava överträdelser, men är blind för sina underlåtelser.

Evangeliet förkunnas för att befria från denna rädsla. Det första steget är att våga se den. Det andra är att vända om, be om hjälp, hos en klok själasörjare och hos honom som är den Starkare, och som kallar på dem som är tyngda av bördor. Det är ingen mänsklig duktighet som efterfrågas. De två tjänarna får inte sin lön för att de varit duktiga, utan för att de varit goda och trogna. Inte för att de varit framgångsrika, utan trogna i det lilla.

Vi bad i kollektbönen: ”Fader, du alla goda gåvors givare, som låter vår glädje bli fullkomlig om vi tjänar endast dig, låt det vara vår högsta lycka att älska och tillbe dig”.

Evangeliet är en vidunderlig kallelse till glädje. Den som bävar inför allvaret, får inte glömma Herrens innersta vilja att få möta oss med orden: Gå in till glädjen hos din Herre.

Amen