TREDJE SÖNDAGEN I FASTAN

2 Mos 20:1-17  1 Kor 1:22-25  Joh 2:13-25

Ut ur den mänskliga vanmakten

Det var ingen torr akademisk föreläsning den gången i templet. Men heller inte något överilat känsloutbrott. Jesus gjorde sig en piska av repstumpar och drev ut dem som sålde och växlande pengar. Det står inte om piskan också träffade köpmännen, men han slog ut växlarnas pengar och välte omkull deras bord. Jesus driver ut både boskap och köpmän. Han rensar templet. Hans Faders hus hade förvandlats till en saluhall för världsliga affärer, för det mångahanda, det hus som redan profeten kallade ett bönens hus.

Denna lidelsefulla handling är en sammanfattning av hela hans livsverk. Han renar det gamla förbundet med dess tempel. Denna lidelse skulle förtära honom, som redan profeten hade förutsagt. Och han lät sig förtäras, när han offrade sitt eget liv. Det offer ur vilket det på tredje dagen uppstod ett nytt tempel, hans förhärligade kropp.

Men det gäller inte bara kyrkan som helhet. Det gäller också bedjaren och hans hjär­ta. ”Guds tempel är heligt och ni är det templet,” säger aposteln. Hjärtat är inte platsen för det mångahanda, för orena, världsliga tankar och bekymmer. Hjärtat är en helig plats, ett rum för goda tankar, för bön och tillbedjan. Enligt den helige Benedictus blir vi bönhörda genom hjärtats renhet och förkrosselsens tårar. Lidelsen för hjärtats renhet var drivkraften för de första munkarna. Men det gäller för alla, inte minst nu i fastetiden, då vi, enligt munkfadern, skall bevara vårt liv i största renhet.

Kollektbönen angav tre botemedel för att vi skall komma ”ut ur vår mänskliga van­makt”, tre hjälpmedel för att rena hjärtat och återvinna den andliga glädjen: bön, barm­härtighet och bot.

Bön– När människan lockas ut i det mångahanda, fastnar i upprördhet över det onda eller dras ner i bedrövelse och uppgivenhet, då säger kyrkans andliga erfarenhet: ta ett fast tag i bönens vapen och släpp det inte förrän hjärtat renats och frid återvunnits. Bed som du kan! Någon beprövad bön eller bara ett bönerop: ”Gud, kom till min räddning. Herre, skynda till min hjälp”. Var du än befinner dig. Bed ivrigt och uthålligt, uppriktigt och av ditt innersta. ”Inte med hög röst utan med tårar och av hjärtat”.

I förväg, medan det ännu är bekymrat eller mörkt, kan bönen tyckas fåfäng och hopp­lös. Människan är ombytlig och obeständig. Känslorna allra helst. Därför måste hon an­vända sin vilja och praktisera sin tro, göra erfarenheten på nytt. Först när hon ber, när hon använder redskapet, förstår hon vilken kraft bönen rymmer. Bönen har sin kraft från Kristi kors. Aposteln talade om den korsfäste som en ”Guds kraft och Guds vishet”. Vä­gen in i detta kraftfält är åkallan av Jesu namn. ”Var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad”.

Redan människans bönerop är första steget mot bönhörelse. Han är trofast och står för sina ord. Gud inbjuder och kallar människan att be, han lockar och drar oss genom evangeliet, så det trånga hjärtat vidgas för hans storhet och barmhärighet. Bönen är medicin mot bekymmer och bedrövelse. Den öppnar vägen till glädje och frid.

Det andra verktyget är barmhärtighet – Det som gör bekymmer och bedrövelse till ett trångt fängelse är dess egocentricitet, dess kretsande kring människan själv. Guds heli­ga bud befaller oss att älska vår nästa, att visa den behövande barmhärtighet. Det är både ett gudomligt bud och en hälsosam medicin. Kärleken till nästan leder människan ut ur själviskhetens trånga fängelse. Är du vred på din broder – bed för honom. Löna ont med gott. Är du bedrövad, sitt då inte kvar i det fängelset, utan besök den sjuke, trösta den sörjande, mätta den hungrande, visa din nästa saklig omsorg och barmhärtighet. Bär fram ett generöst offer i Palmsöndagens fasteinsamling. Aposteln säger att Gud älskar en glad givare. Också i budet att ge ryms en gåva. I budet att visa nästan barmhärtighet öppnas en väg till glädje. Helgonen bekräftar det. De utgav sig, men spred samtidigt glädje.

Det tredje verktyget heter bot– omvändelse, sinnesändring, att vända om till Gud. De jäktade affärsmännen i templet hade lockats av mamon och denna världens glitter. Men glada var de sannolikt inte. Varje syndare har lockats vilse och förlorat glädjen. Den för­lorade sonen kom till besinning. Fadern tog emot honom med öppen famn och dukade glädjens gästabud för den förlorade som fått liv. Detta är en bild för varje omvändelse. Botens, omvändelsens väg till glädje och frid. Att komma till besinning, att våga se att det inte är ”omständigheter” eller ”de andra” som orsakat mitt djupaste elände, utan min egen synd. Att jag själv har missbrukat min frihet, låtit mig förföras, lockats bort från förtroendet och lydnaden för Gud och hans heliga bud. Detta måste jag se och inse. I ljuset från Guds ord och kyrkans bud, i ljuset av Guds egen dragande barmhärtighet. Fadern står där hela tiden med sin öppna famn. Men jag måste komma till besinning, utan bortförklaringar och falska ursäkter. Människan brukar ett verktyg. Hon ångrar och sörjer över sin synd. Denna sorg är salig, till skillnad från den dystra sorgen och det ständiga ältandet. Den hälsosamma sorgen, gör sikten klar och öppnar vägen till glädje. ”Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade”.

Besinningen och sorgen leder till handling. Den förlorade sonen bröt upp från det främmande landet och vände tillbaka till Fadern. Till omvändelsen hör viljan att bryta med synden och en sund föresats att hålla Guds heliga bud och vilja. Beredskap att göra bot, ställa till rätta och hela det som kan rättas till, betala skulder, försona sig med fiender, men också att bejaka konkret botgöring. Det märkliga är att också botgöring är förenat med så mycket glädje. Dessutom öppnar den väg till att bejaka lidande och svårigheter i Jesu efterföljd.

Det ofattbart märkliga är att Guds makt är större än våra synder. När vi gör bot, får vi erfara att han också tar synden i sin tjänst, så att vi kan se med mildhet också på våra egna felsteg. Att också synden infogas i det liv, som vi får tacka för. Så att vi på påsk­natten kan sjunga om den saliga skulden. Låt oss inte försumma möjligheten och skyl­digheten att gå till bikt.

Kära vänner låt oss be, öva barmhärtighet och göra bot. För att kunna fira påsk i hjärtats glädje.

Amen.