26 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

Fil 2:1-5

Utmaning och uppmuntran av en klosterprofess

Igår kväll, efter den högtidliga professen här i Mariavalls klosterkyrka, fick jag ett brev från en deltagare: ”Det var verkligen stärkande att få vara med när en syster läg­ger sitt liv i Guds händer. Det stärker en själv och utmanar en att gå vidare på samma eller liknande väg.” Stärkande och utmanande. I Filipperbrevet hör vi liknande ord om uppmuntran, tröst och glädje. Det är ord riktade till oss, trots att vi inte bor i Filippi på aposteln Pauli tid. Ändå angår det oss och berör oss. Precis som det vi fick uppleva igår. Även om vi kommit dit med olika motiv. Även om kloster­liv inte är allas väg, så berörde det ändå alla. Det i för­stone annorlunda och avvikande visar sig rymma något både allmänkristet och allmänmänsk­ligt. Det som rör den enskil­de berör samtidigt alla andra.

Systern lade sina händer i moderns händer och avlade sina klosterlöften, löften som gäller hela hennes liv, så länge hon lever. En människa har förstått vilken väg hon vill gå, vilken riktning hon vill följa. Hon binder sig vid denna riktning. Människan är om­bytlig, därför binder hon sig vid det bättre, det goda hon insett. Det hjälper mot van­kel­mod och ombytlighet. Människan idag har särskilt svårt att binda sig på ett slutgiltigt sätt. En ung kristen berättar om sina kamrater, som hamnar i ständiga prob­lem, därför att de saknar mål i livet. Människolivet har för många förlorat sin riktning. Livet blir styrt av ständigt nya infall och påverkan från okända makter. Hon låter sig bedras av de ständiga förändringarnas illusion. Livet styckas upp i småbitar och till slut är det bara växelmynt kvar. Benedictus kallar det att styras av egenviljan. Men människan har fått ett enda liv. Vi har fått allt och skall ge allt tillbaka. Aposteln Paulus upp­manar de troende att bära fram sig själva som ett levande och heligt offer. Kristus har gett oss allt, hela sitt liv. Finns det då något skäl att inte ge allt tillbaka? I förtröstan, lydnad och överlåtelse.

Gud kallar och tar initiativet. Människans löfte och lydnad är ett svar på Guds kallande röst. Modern tog emot systerns löfte och sade: ”Må Gud fullborda i dig, vad han begynt.” Ingen kan hålla sina löften utan gudomlig hjälp. Denna hjälp från himlen blev konkret i den långa Allhelgonalita­nian. Hela den himmelska härskaran, änglar och en lång rad helgon, anropades som stöd. Den lilla familjen får hjälp av den stora. De starka hjälper de svaga. Olika gåvor kompletterar varandra i kroppen. Avundsjuka och konkurrens ersätts med glädje över att de andras gåvor också tillhör mig. Den ene kan det ena, den andre det andra. ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”, säger aposteln. Därför påverkar en profess hela kyrkan. Den både utmanar, uppmunt­rar och sprider glädje.

Bakom alla hjälpare står Fadern själv. Efter Allhelgonalitanian sjöng systern en­sam en vers ur psaltaren (Ps 119:116), anbefalld av Benedictus i hans regel. Hon sjöng den tre gånger, stående med utsträckta händer: ”Tag emot mig, Herre, efter ditt ord, så får jag leva, och låt mig inte komma på skam med mitt hopp.” Tag emot mig. Det är en bön. Tag emot mig som ditt barn, som du har lovat. Du som genom din Son har lärt oss att kalla dig vår Fader.

Tag emot mig, tag upp mig. Det latinska ordet (suscipere) användes i antiken av en fader när han lyfte upp sitt nyfödda barn och därmed erkände det som sitt. Han erkände sig som barnets legitime fader. Löftet som avlades har här blivit en bön. Bö­nen har Jesu löfte att bli besvarad. Tag emot mig efter ditt ord. Samma verb användes redan i in­gångsantifonen av professliturgin och där är det en fast förvissning. ”Vi tar emot din nåd, o Gud, i ditt tempel.” Löftet och överlåtelsen är lika mycket ett mottagan­de. Ut­maningen rymmer också tröst. Inte underligt att man blir glad. Den svaga män­niskan binder sig inte bara vid ett högt ideal. Hon binder sig vid nåden. ”Tag emot mig, Herre, efter ditt ord, så får jag leva.” Många upprepar den bönen varje kväll och i svåra situationer. Många bene­diktiner som stått inför martyriet, har upprepat denna bön som sina sista ord. ”Tag emot mig, Herre, efter ditt ord, så får jag leva, och låt mig inte komma på skam med mitt hopp.” Schavotten eller bilan visar sig maktlös.

En klosterprofess är en djupt personlig händelse, men sker ändå i kyrkans mitt. Den helgas av kyrkan. Den är inte ett sakrament, men har en sakramental dimension. Den är en vigning, ett helgande, en slags konsekration. Ordenslivet kallas ibland det guds­vigda livet, vita consecra­ta. Kyrkan, representerad av biskopen, konfirmerar och viger. Med utsträckta händer vigdes vår syster där hon låg i prostration. Inte bara biskopen sträckte ut sina händer, utan också alla de i församlingen som själva lever samma liv. De utsträckta händerna är samma gest som när prästen sträc­ker ut sina händer över de fram­burna gåvorna på altaret och ”ber ner” den helige Ande för att helga och förvandla bröder och vinet till Kristi offer. I nunnevigningen är gåvan nunnans egen person. Det äger rum före offer­toriet i den heliga mässan och infogas därmed i Kristi offer av sig själv.

Här blir därför också utmaningen som störst. Det är inte något bekvämt liv som utlo­vas. Bönen ande ska leda till ivrig tjänst, i lyssnande och lydnad. Biskopen talade om att leva på ett slagfält. Liturgin talade om ”den inre ödemark, där hon leva i tystnad och avskildhet”. De första munkarna gick ut i öknen inte bara för att söka Gud och befrias från allt det mångahanda. De gick också ut för att kämpa mot de onda ande­mak­ter­na, som inte alls tycker om att en människa ger sig helt åt Gud. Det är fortsätt­ningen av den kamp som Jesus fick utkämpa när han frestades av djävulen i öknen. Klostrets kallelse är att bli ett befriat område. En förgård till paradiset. Utan främmande ockupanter. De som tränger in i våra hjärtan, lättja, tröghet, självömkan, avund, bedrö­velse, leda och hög­mod. Den som går i kloster vill leva, helt och fullt. ”Tag emot mig, Herre, så får jag leva.” Systern bär på hoppet att nå den kärlek som befriar och vidgar hjärtat, så att det kan älska, älska Gud och sin nästa, bli en förebedjande syster till alla människor.

Liturgin har sitt eget språk. Den talar genom tecken. Till slut tog systern emot de yttre tecknen på sin överlåtelse: kukullan, det monastiska tecknet, slöjan och ringen som tecken på hennes förmälning med Kristus, korbönsboken som tecken på hennes kallelse till ständig bön.

Professliturgin är som Filipperbrevet. Den utmanar, uppmuntrar och ger ifrån sig glädje. Den väcker bävan och glädje. Den vittnar om storheten i att vara människa, men ännu mera om storheten i Guds nåd, hans vilja och tanke med varje enskild människa och med oss alla.

Amen.