DET HELIGA KORSETS UPPHÖJELSE

4 Mos 21:4-9 Fil 2:6-11 Joh 3:13-17

Höstens påskfest

Festen uppstod på 300-talet i Jerusalem, där man på kejsarmodern Helenas initiativ grävt fram korset från Golgota-kullen. Korset ”upphöjdes” och hyllades. Festen spred sig sedan till hela kyrkan, både i öst och väst.

Några korta ord kan säga mer än många böcker. Några korta verser kan rymma mer än ett helt bibliotek. En sådan förtätad och komprimerad text hörde vi i andra läs­ningen, den så kallade Kristushymnen i Filipperbrevet. Allt får han med, den otrolige aposteln Paulus, allt får han med i dessa korta verser, formulerade med elegans och skönhet. Nästan som en hymn. Någ­ra menar att den har an­vänts i den tidiga kristna gudstjänsten.

Allt får han med, från början till slutet. Från bör­jan, före tidens början, när Kristus ”ägde Guds gestalt”, när han av evighet var ”hos Gud”. Teologerna kallar det hans ”preexistens”. Från denna början spänns bågen ända till slutet, till alltings fullbordan, då ”alla tungor ska bekänna att Jesus Kristus är Herre”. Men också allt som hänt och händer däremellan. Människoblivandet, hur han avstod från sin gudomliga gestalt och antog en tjänares gestalt. Han blev som en av oss. Den förste Adam grep efter den gudomliga gestalten, han ville bli som Gud, och drog förbannelse över sig och oss. Men i stället för att verkställa förbannelsen antog Kris­tus en tjänares gestalt. Han, den andre Adam, som ägde Guds gestalt, antog tjänarens gestalt och blev som en av oss. För att driva ut högmodet gav han oss ett exempel i ödmjukhet. Han gjorde det av fri vilja. Han bejakade Faderns kärleksfulla vilja, som vi hörde i evan­geliet: ”Så älskade Gud världen och gav den sin ende son.” Guds och Kristi svar på människans högmod var att ödmjuka sig. Han tvättade sina lärjungars fötter. Han kom för att tjäna och ge sitt liv. Adams barn vill följa sin egen vilja. ”Var och en tog sin egen väg.” (Jes 53:6) I stället för att bestraffa olydnaden gav han oss ett exempel i lydnad. I allt gjorde han sin Fa­ders vilja. Hela passionsdra­mat samlar aposteln i en enda mening: ”Han var lydig ända till dö­den”. I stället för att fälla domen över våldsverkare och alla oss syndare lät han sig själv dömas till döden. Han gav sitt liv för sina vänner.

Allt får han med, vår apostel, i dessa korta verser. Också vändpunkten. Hittills är det Sonen som har handlat. Nu tar Fadern över. Ordet ”därför” markerar vändpunkten. Därför, på grund av sonens ödmjukhet och lydnad, har Gud upphöjt honom. I ett enda ord samlar han uppståndelse, himmelsfärd och tronbestigning. Till tronbestigning hör att konungens namn proklameras. ”Därför har Gud upphöjt honom och givit honom det namn som står över alla andra namn.” Namnet nämns inte som ett vanligt egennamn, utan med ordet HERRE, KYRIOS. Det grekiska ordet motsvarar det ord som Mose fick höra vid den brinnande busken. Det gudsnamn, som inte fick uttalas, men som gram­matiskt betyder: Jag är. Detta namn ges åt honom som ödmjukade sig och blev lydig intill döden.

Till en tronbestigning hör att folket betygar konungen sin trohet och lydnad. När det gäller den gudomlige Konungen tillkommer det tillbedjan. ”Alla knän skall böjas för Je­su namn.” Det är vad som sker när människor, folk och kulturer genom kyrkans mis­sion förs till tro. Aposteln talar på ett annat ställe om att upprätta trons lydnad bland alla folk (Rom 1:5). Men aposteln ser både djupare och högre. Alla knän – i himlen, på jorden och under jorden. Både himmelens änglar, jordens människor och underjordens demoner skall en gång falla ner i tillbedjan. Hela universum skall tillbe sin sanne ko­nung. Honom genom vilken allting blivit till. Allt och alla skall instämma i den första kristna trosbekännelsen: JESUS KRISTUS ÄR HERRE.

Allt får han med, vår apostel. I versen före har han angett hur brevets mottagare, hans älskade församling i Filippi, ska ta emot det han skriver. ”Låt det sinnelag råda hos er som fanns hos Jesus Kristus.” Sedan följer det vi hört: ”Han ägde Guds ges­talt…”. Avsikten med hans förtätade beskrivning är inte bara att vi skall förundras och tro. Avsikten är att vi ska få samma sinnelag som denne Jesus. Det är apostelns va­riant av Jesu ord: Följ mig! Gör som jag! Både i hjärta och handling. Ödmjukhet i hjärtat och lydnad i handling. Ödmjukheten känner vi igen i Jesu ord: Ta på er mitt ok och lär av mig som har ett milt och ödmjukt hjärta. Sin egen lydnad talar Je­sus ofta om: ”Jag har inte kommit för att göra min vilja utan dens som har sänt mig”. Pau­­lus sam­man­fat­tar det och säger: ”Han gjorde sig ödmjuk och var lydig intill döden”. Benedictus lägger lydnaden och ödmjukheten som grund för hela klosterlivet. Men läser vi dessa kapitel rätt så förstår vi att det inte handlar om ett moraliskt ideal för sin egen skull. Det hand­lar om att följa Jesus. Och därmed får det en annan karaktär. Det handlar om att dras in i den gudomliga kärlek som är drivkraften i alltsammans. Att gå ödmjukhe­tens och lydnadens väg är att nå fram till den vändpunkt som Paulus beskrev, den vändpunkt där Gud tar över och förvandlar. Gud upphöjer den ödmjuke. Han leder den som lyder. Ödmjukhet och lydnad är vägen fram till denna vändpunkt, påskens vändpunkt, pås­kens hemlighet i våra liv, där Gud upphöjer den ödmjuke och leder den lydige på sina vägar. Den vändpunkt där lärjungen förstår att han slagit följe med en Konung som är barmhärtig och mild. Ett nytt liv växer fram.

Det är påskens vändpunkt. Det är därför korset blivit ett segertecken. Det är därför återfinnandet av Kristi kors firades som en segerfest och sedan spred sig från Jerusa­lem till hela kyrkan. Det är därför man har vördat också den minsta flisa av Kristi kors. Men visste att det gick ut kraft från hans kors. Aposteln vill inte veta av något annat än Kristi kors, som var vänd­punkten i universums historia, den vändpunkt där det onda besegrats av det goda.

Vägen fram till denna vändpunkt är för oss fortfarande lydnad och ödmjukhet. Men alla som går den vägen vittnar om att det som först tycks vara svårt och mödo­samt, det rymmer kraft och glädje. Hjärtat vidgar sig och bördan visar sig vara lätt. Aposteln lär oss på andra ställen att det är den helige Ande.

Den räddhågade och tveksamme rekommenderas att be om hennes hjälp som står närmast korset. Sonens moder har en förunderlig förmåga att förmedla kraft och ge det goda rådet.

Amen.