JULDAGEN

Jes 52:7-10 Heb 1:1-6 Joh 1:1-18

Men vem är du?

Det är den naturliga fortsättningen på nattens förundrade glädje. Också den medmänniska som vi gläder oss åt och vill visa vår vördnad förblir en hemlighet. Också för sig själv är människan ofta en gåta. Hur mycket mer då inte det barn vars födelse vi firar.

Julens fest är konkret och påtaglig för våra sinnen. Inte bara allt det som omger festen, utan också dess centrum, det nyfödda barnet i krubban, Maria, Josef, oxen och åsnan, herdarna… Det är inte som en saga, trots att det av många uppfattas så. En saga börjar: ”Det var en gång…”. Sagan svävar över tiden och rummet. Julevangeliet är förankrat i historien och geografin. När Augustus var romersk kejsare och Quirinius ståthållare i Syrien, på en bestämd plats i geografin, det Betlehem, som ännu befinner sig i politikens centrum.

Samtidigt är det just detta konkreta som väcker förundran, och som vår tanke inte kan fatta och förstå. Den Evige, som skapat tiden och rummet, går själv in under tidens och rummets begränsning. Skulle den ”som mäter upp himmelens vidd med sina utspända fingrar” (Jes 40:12), nu som ett hungrigt barn gripa efter sin moders bröst? Skulle den som tronar på himmelens skyar med jorden som sin fotapall, lindas och läggas i en djurkrubba? Skulle alltings ”herravälde” vila på detta barns skuldror, som vi hörde i ingångsversen? Inte heller de närmaste förstod honom. Också Maria, hans egen mor, förundrades och måste ställa frågor.

Men detta är den kristna tron. Gud blir människa, och förblir ändå Gud. Teologerna har det svårast. Antingen betvivlas Kristi sanna mänsklighet. Man tänker att han bara hade ett sken av mänsklighet, att han var en ”förklädd Gud”, att han bara liknade en människa. Tron reduceras till saga och myt. Eller också förnekas hans gudomlighet och Kristus reduceras till en människa, låt vara den störste. I detta dike mumlar man otydligt om Jesus som den störste av profeter, men tar själv anstöt av kyrkans tro på honom som ”sann Gud av sann Gud”.

Vem är du, Herre? Den som vill förstå en medmänniska har bara en möjlighet, att lyssna och se, utan fördomar, med bevarad respekt och trofast kärlek. Jesus uppmanar sina förundrade lärjungar att följa honom. Då skall de förstå. (jfr Joh 7:17) Evangelisten Johannes antyder vad som kan hända: ”Åt dem som tog emot honom gav han makten (rätten) att bli Guds barn.” Avsikten med att Gud blivit människa är att göra oss människor till Guds barn, att återge oss den mening vi tappat bort, att göra oss till människor i full mening. Det är julens saliga utbyte och samtidigt trons väg att förstå. Han blir vår broder och ger oss därmed rätten att säga Fader till Gud. Den uppståndne säger: ”Jag far upp till min Fader och er Fader, till min Gud och er Gud” (Joh 20:17). Han blir fattig för att ge oss del av sin rikedom. Han antog det som är vårt, våra begränsade jordiska villkor: möda, sorg, hunger, törst, smärta, ensamhet och död, för att ge oss det som är hans: kraft, glädje, frid, gemenskap, salighet och evigt liv. Som vi skall sjunga i prefationen: ”Ditt eviga Ord blir dödlig människa, som vi, och vi människor får del av din gudomliga härlighet.” Detta övergår den ursprungliga paradisiska lyckan. I kollektbönen hörde vi att Gud har skapat oss på ett underbart sätt, men ”ännu underbarare” återställt sin bild i oss.

När målet är så stort, måste också, för att tala som ett barn, åtgärden vara därefter. När Gud vill förena oss med sitt eget gudomliga liv, måste han själv stiga ner och ”hämta upp oss” från den plats där vi befinner oss. Han föddes av kvinna för att vi skulle födas på nytt, av Gud. Därför är det vårt nya liv, vår nya födelse, vår ”nova nativitas”, vi firar denna dag.

Men konkretionen består. Lika konkret som han vilade i krubban, lika verklig är hans närvaro i kyrkans och våra liv som lärjungar. Men stilla och tyst, som den gången i Betlehem. Jesus är som sakramenten, han är ”ursakramentet”. Sakramenten har en yttersida, som rymmer en dold innersida. Jesu mänsklighet kan vi lära känna. Placidus såg in i det nyfödda barnets ansikte. Apostlarna fick se, höra och beröra. Men därigenom förmedlades något de ännu inte kände, nåden och det gudomliga livet. Denna förmedling, detta utbyte fortsätter i kyrkans liv. Lika konkret som han lindades i bindlar, lika konkret vilar det konsekrerade brödet på altarduken och läggs på våra läppar. Det som behövs för att vi skall förbli och växa till som Guds barn är att vi håller oss nära honom, i tro och efterföljelse.

Också i det svåra, det jag inte förstår eller kanske vill fly ifrån, kan vi följa och känna igen Jesus. Tron lyfter oss inte ur det konkreta och till synes omöjliga, men tar det i sin tjänst och förvandlar det. Om vi framskrider i tron och livet, vidgar sig hjärtat, säger den helige Benedictus. Det vidgar sig för hans närvaro och herravälde. Den ständigt nya upptäckten av hans närvaro i oss, att han är Gud med oss, Emmanuel.

Inte bara för att härda ut. ”Av hans fullhet har vi alla fått.” Han möter oss där vi är, för att ge oss liv. Han älskar oss redan som syndare, men kommer för att förvandla, helga och gudomliggöra oss. Som vi ber i slutbönen: ”Han föder i oss gudomligt liv, fröet till evig salighet.” Johannes säger i sitt första brev: ”Mina kära, nu är vi Guds barn, men det har ännu inte blivit uppenbart vad vi kommer att bli. Vi vet dock att när han uppenbarar sig kommer vi att bli lika honom, då får vi se honom sådan han är.” Då öppnas våra ögon. Både för vem han är och för allt och alla.

Amen.