ANDRA SÖNDAGEN I ADVENT

Jes 11:1-10 Rom 15:4-9 Matt 3:1-12

Förberedelse

Varje lantbrukare och trädgårdsmästare vet det. Marken måste beredas innan det går att så och plantera. Viktiga händelser måste förberedas. Också en högtid. Den som inte kan vänta utan vill ha allting direkt, står till slut med tomma händer. Ändå kan inte allt planeras. Adventstiden är en tid av förberedelse och av förväntan. Det första ankommer på människan. Det andra kan vi bara be om.

Historiens viktigaste händelse, Guds människoblivande, hade en lång och grundlig förberedelse. Jesus dyker inte bara upp på den mänskliga scenen. Då skulle ingen förstå eller kunna ta emot. Eller är det förminskat redan i förväg. Det Gamla Förbundets ord och händelser bereder väg för det Nya. ”Alla profetior i skriften står där för att undervisa oss, så att vi kan bevara vårt hopp”, säger aposteln i dagens andra läsning. Kyrkan läser profetiorna gång på gång. Det vi väntar på är större än någon har kunnat fatta.

Den siste i raden av profeter är Johannes Döparen. Redan i sin moders sköte hade han känt igen den han nu bereder väg för. Innan Jesus träder fram på den offentliga scenen berättar Matteus om föregångaren. Redan de yttre omständigheterna i hans liv visar vad som står på spel. Han uppträdde i Judéens öken. Inte bland andra förkunnare eller debattörer. Han deltog inte i seminarier om ”andlighet”. I öknen fanns inga distraktioner, inget som skymde sikten eller gjorde budskapet otydligt.

Öknen var den plats där Israels folk en gång hade förberetts för att ta det utlovade landet i besittning. Herren hade lockat sitt folk ut i öknen för att vinna hennes hjärta (Hos 2:14). Tiden i öknen var den skimrande förlovningstiden. Nu ska detta fullbordas och brudgummen förenas med sin brud. Johannes Döparen är brudgummens vän, som förbereder sina landsmän.

Johannes döper i Jordan, gränsfloden, som folket en gång gick över för att ta det utlovade landet i besittning. Nu handlar det inte om ett geografiskt land. Han säger att ”Himmelriket är nära”.

Också hans yttre signalerar något annorlunda. Hans kläder är inte de konventionella, inte heller hans diet. Han förkunnar med både ord och gärningar. Han är ett med sitt budskap. Hela han är en röst som ropar: ”Bana väg för Herren”.

Så hade också hans föregångare ropat till Guds lomhörda och motsträviga folk. Inte minst i tider av kompromisser och smygande avfall. Profetens budskap är detta: Omvänd er! Vänd om! Ni går i fel riktning! Och folket kom ut till Johannes i stora skaror. Också de teologiska experterna följde med strömmen, men de blir inte särskilt väl bemötta: ”Huggormsyngel!” Profeten genomskådar deras hyckleri. De följer med trenden ut till den nya profeten, men har inte för avsikt att ändra sina liv. ”Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen”, säger han. Vänd om från era onda gärningar och gör det goda. Omvändelse är inte bara något inre. Den riktiga omvändelsen tar sig konkreta uttryck. Den bär frukt. Advent ger oss en särskild tid för de goda gärningar, som borde prägla all tid.

Men omvändelse går djupare än att moraliskt skärpa sig. Omvändelse betyder att vända sig om så att man ser, att vända om till Gud. Den oomvände har fastnat i sig själv, i sitt eget mörker. Kretsar kring sig själv. Hon krymper under sin sanna värdighet som Guds avbild. Profetens omvändelserop är en uppmaning att gnugga sömnen ur ögonen. Du är större än vad du tror. Du har en kapacitet att höra Guds tilltal. Du är skapad att återspegla hans härlighet.

Det måste ha hänt något med folket när de hörde Johannes Döparen. De kom ut till honom, lyssnade och bekände sina synder. De måste ha fått ett styng i hjärtat. Det tröga, ljumma och hårda hjärtat genomborras av hans ord som av ett vasst spjut. Så att det gråter. De förstår att Johannes är sänd av Gud, att han talar Guds ord. De inte bara tilltalas. De förkrossas. Som kung David när profeten Natan talar klartext om hans synd (2 Sam 12), eller när Petrus förnekat sin Herre på översteprästens gård och Jesus ser på honom. Petrus går ut och gråter. Eller när kvinnan tvättar Jesu fötter med sina tårar (Luk 6:36ff).

Den som lyssnar till detta tilltal blir seende. Förvisso är det inte alltid behagligt. Insikten att mitt liv kan förspillas. Att jag kan missa målet. Det väcker en hälsosam fruktan. Det för människan ut ur grådiset, där hon fastnar i tröghet och ljumhet. ”Jag har det emot dig – säger Johannes i bibelns sista bok – att du har förlorat din första kärlek.” (Upp 2:4)

Den som vredgas måste bli stilla och lägga av sin vrede. Cassianus tillämpar det på bönen. Det går inte att be så länge hjärtat är fyllt av vrede eller andra laster. Ingen häller honung i en burk utan att först göra den ren. Jesus behöver Johannes Döparen. Den bekymrade behöver lägga av sina bekymmer. Inte bara trösta sig med talet om Guds barmhärtighet. Ett första steg är att våga se vari bekymren består. Den räddhågade måste våga se vad han är rädd för.

Förberedelsen ser olika ut, men alla behöver den. Dagligen och särskilt under advent och fastan. Psaltaren sjunger: ”De som sår under tårar, ska skörda med jubel” (Ps 126:5). Det är sorgen över att vi ännu är så långt från den renhet och frihet och helighet vi är skapade till. Den sorgen är salig. Den bereder väg för den nya födelsen. Då föds Jesus, inte bara i Betlehem, utan i det egna hjärtat. Kyrkofäderna har jämfört dessa tårar med dopets vatten. De renar både hjärtat och blicken. De föder människan på nytt. De tidiga munkarna bad om tårarnas gåva. Det var deras hjälpmedel för att förbli i daglig omvändelse, för att förbli i den första kärleken, och därmed i den glädje som ingen kan ta ifrån oss.

Låt oss fira advent så att vi med öppnade ögon kan fira Kristi födelse.

Amen.