50-årsjubileum för Jesu Moder Marias kloster – 22.9.2007

Hab 2:2-3 Luk 1:26-38

Synen som inte skall slå fel

Ett äkta par som levt samman i 50 år kan fira guldbröllop. Den som levt under ordenslöften eller varit präst i 50 år kan fira guldjubileum. Ni, kära Systrar, har lika stor anledning att fira årsdagen av det systraskap som grundades för 50 år sedan i Malmö och som idag heter abbedi Mariavall. Vi, era vänner, gratulerar och gläder oss med er. Som vänner till klostret gör vi det också för vår egen skull. Vid abbedissvigningen den 21 april hörde vi biskopen uttrycka sin tacksamhet för vad ni är för hela kyrkan.

När systrarna för tio år sedan firade 40-årsjubileum var det för predikanten inte svårt att hitta bibliska förebilder. På 50-årsdagen är det svårare. Siffran 50 spelar i bibeln ingen stor roll. Dock stadgar Mose lag att det femtionde året ska utropas som friår och hållas heligt. I Nya Testamentet möter siffran 50 bara på ett enda ställe, om man undantar att Pingstdagen betyder femtionde dagen (Apg 2:1). Jesus talar i Johannesevangeliet om sitt förhållande till Abraham och säger att patriarken fick se ”min dag och gladde sig”. De Gudsuppenbarelser som Abraham fick se handlade inte bara om Fadern. Också Sonen i den heliga Treenigheten var med. När Abraham fick besök av de tre männen vid Mamres terebintlund eller när han på Moria berg fick tillbaka sin son Isak levande var det en uppenbarelse av Jesus själv. Att redan Abraham fick se ”Jesu dag” spelade en stor roll i kyrkans sätt att upptäcka Kristus i Gamla Testamentet. Jesus sammanfattar och ger ett av de tyngsta orden om sig själv: ”Jag är och jag var innan Abraham blev till.” För hans åhörare blir detta för mycket. De säger spydigt och tvivlande: ”Du är inte femtio år, och ändå har du sett Abraham.” Vid detta jubileum handlar det inte om att se Abraham, men om att se vad Gud har gjort under dessa 50 år, han som enligt Marias lovsång ”håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Systraskapets grundarinna, moder Magdalena Wollter, hänvisade ofta till ett sådant löfte. Vi hörde det i den första läsningen från profeten Habackuk. Profeten talar om en syn, en vision om hur falskhet och övermod inte ska nå sitt mål, medan troheten skall rädda människorna. För moder Magdalena handlade det konkret om ett kloster. Men i 50-talets Sverige låg sådant ännu i en avlägsen framtid. Ändå tog hon profetens ord som ett löfte för sitt systraskap. Enligt 1917 års översättning löd det så: ”Ännu måste synen vänta på sin tid, men den längtar efter fullbordan och skall icke slå fel. Om den dröjer, så förbida den, ty den kommer förvisso, den skall ej utebliva.” Vi känner igen tonarten från adventets antifoner: ”Herren skall bli uppenbar när stunden är inne: om han dröjer, så vänta på honom, ty han kommer, han skall inte utebli.” (2 Advent)

Det är detta löfte som systrarna har hållit fast vid. Också när det har sett hopplöst ut. Modigt och målmedvetet, men framför allt i daglig trohet. Denna dagliga trohet är större än de synliga milstolpar som vi idag kan glädjas åt. På denna plats fanns för 20 år sedan bara granskog. Men när klostret invigdes 1991 sade moder Luitgardis, abbedissa för det fadderkloster som systrarna fick vid sin övergång till Katolska kyrkan: ”Skicka ut en nunna i öknen och där växer snart upp ett kloster.” Det var långt ifrån självklart. Det fanns rådgivare som betecknade de stora planerna som vackra drömmar. Om Herren inte bygger huset så är också kvinnlig list och tapperhet förgäves. Maria, den unga flickan i Nasaret, var förebilden för de tre systrar som började. Hon fick höra: ”För Gud är ingenting omöjligt.” Ändå räcker det inte med att fascineras av stora ord. Någon måste hålla fast vid löftet. Det var en kvinna som första gången ställde sig till förfogande: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Så började det och så har det fortsatt. Kraften fullkomnas i svaghet. Jungfrun sjöng det och systrarna upprepar det varje dag: ”De övermodigas planer skingras. Gud upphöjer de ringa.”

Har synen slagit in? Är löftet uppfyllt? Profetord är inte lätta att fånga in. Det är lika omöjligt som att fånga tiden. Klostret står här. Också kyrkan byggdes, trots att det egentligen inte fanns pengar. Och sedan ett år får systrarna kalla sitt kloster abbedi. Kyrkan har genom sina herdar bekräftat vad som hänt under dessa 50 år.

Ändå sjunger vi fortfarande adventsantifonerna om den Herre som skall komma. Synen måste vänta på den slutliga uppfyllelse som profeten utlovat. Dagligen ber vi att Guds rike skall komma. Vi ber att dimmorna skall skingras för mänskligheten, så att vi ser vad som är värt att hoppas på. Ett kloster är till för att göra oss seende. Det visar vägen till klarsyn, till kontemplation. Vägen dit är det rena hjärtat, som fått löftet att se. Det förblir en kamp, men en kamp för att förbli i friden. Den frid som är oss given genom Marias son. Vi har ingen hjälp av det barn som föddes av henne, om han inte föds i våra hjärtan. Världen ropar efter både frid och fred, men har ingen hjälp av ord, om de inte bärs av människor som själva lever i frid.

I klostrets portik finns sedan abbedissvigningen en skylt uppsatt med ett enda ord: Pax – Frid. Ett enda ord, som sammanfattar hela Benedictus regel. ”Sök friden”, säger han i sin regel. Det är inget pampigt eller storslaget. Däremot förutsätter det omdömesförmåga, discretio, och trohet i det lilla, att ”göra små saker med stor kärlek”, som moder Teresa av Calcutta brukade säga.

Kära Systrar, även om ni inte förstår hur viktiga ni är, men ändå i glädje håller ut i trohet och kärlek, då bär ni inte bara egna, utan också våra bördor. Till vår gratulation och vår glädje över att ni finns, we love you madly, vill jag därför å vännernas och mina egna vägnar påminna er om en annan sak. Vi behöver er. We need you intensely. Kyrkan behöver er trohet. Inte som ”fromma” systrar på en hög piedestal, men som tecken på att Gud kan fylla mänsklig svaghet med sin kraft. Och dra med oss alla, hela kyrkan och hela universum, mot den slutliga ”fullbordan som inte skall slå fel”. Mot det slutmål, enligt psaltarens sista vers, där ”allt som lever och andas skall prisa Herren”.

Amen.