SKÄRTORSDAGEN

2 Mos 12:1-8,11-14 1 Kor 11:23-26 Joh 13:1-15

En prästerlig medbroder sade till mig för några timmar sedan: 
Nu går vi in i den brinnande busken.

Att fira de heliga tre påskdagarna är att gå in i det som den brinnande busken pekade fram emot, Guds brinnande kärlek, hans Sons offerdöd och uppståndelse, för vår och hela världens skull. Påsken är kyrkoårets och vår tros glödande centrum. Särskilt tydlig blir påsken under de tre stora gudstjänsterna: denna kväll, vid långfredagens korsgudstjänst och under påsknattens vaka.

Redan denna eukaristi, brinner av det sakrament som Herren gav sin kyrka kvällen före sin död. Påven har i sin senaste skrivelse kallat eukaristin: Kärlekens sakrament – Sacramentum caritatis. Han fortsätter därmed temat från sin encyklika från förra året, Gud är kärleken. Vi hörde det nyss i evangeliet: ”Han hade älskat sina egna som levde här i världen, och han älskade dem intill slutet.” Genom sin påsk gav han sitt liv för oss. I eukaristin ger han oss det ständigt på nytt. Han ger inte bara ett löfte, inte heller en lärosats, inte ens den största av jordiska gåvor. Han ger sig själv, sin kropp och sitt blod. Vi borde som Mose bäva och frukta, men än mera glädja oss och jubla.

Eukaristin är källan till kyrkans och de troendes liv. Vårt liv är inte ett eget projekt att genomföra. Det är då vi vacklar och till slut ger upp. Vi är kommunikanter, deltagare i och mottagare av Guds egen brinnande kärlek. Först då får vi det liv tillbaka som vi djupast längtar efter. Först då kan våra liv vittna och ges vidare. Ändå är det väsensskilt från all magi. Det enda sättet att närma sig eukaristin är genom tron, ”tron allena”, som vi snart skall sjunga med ord av Thomas av Aquino. ”Trons mysterium” hör vi i varje mässa.

Det andra tema som kyrkan ålägger prästen att behandla i denna mässa är prästämbetet. Det var vid instiftandet av den heliga eukaristin, som Herren gav apostlarna uppdraget att fira denna måltid till hans åminnelse. Ingen eukaristi kan firas utan en präst som fått sitt uppdrag från Herren själv. Katolsk tro säger att detta uppdrag förmedlas i en obruten kedja från apostlarna och deras efterföljare biskoparna. Denna tro är anstötlig för många, men egentligen en variation på samma tema om Guds egen brinnande kärlek. Vi kan inte ta oss den själva. Den måste ges oss. Hur skulle en människa kunna vara så förmäten att han delade ut ett stycke bröd och påstod att det var Kristi kropp, om han inte fått detta uppdrag som en ren gåva, långt utöver alla mänskliga förtjänster? Prästen talar och handlar som Kristi representant, in persona Christi, som teologin uttrycker det. Och då gör prästen det som inte ens änglarna kan göra, att förvandla bröd och vin till Guds egen brinnande kärlek, hans Sons verkliga kropp och blod.

Prästerna har i denna dags oljevigningsmässa, i vårt utsträckta stift firad inte bara i Stockholm, utan också i Göteborg och Malmö, inför biskopen förnyat sina prästlöften. Biskopen uppmanade de troende att be för sina präster, så att de blir trogna tjänare åt Kristus och leder sin hjord till honom, frälsningens källa.

Det tredje temat som ska behandlas i denna predikan är kärleksbudet. Vi hörde och såg det i evangeliet. Jesus tvättar sina lärjungars fötter. När Petrus protesterar får han det kärva svaret: ”Om jag inte tvättar dig har du ingen gemenskap med mig.” Samme evangelist låter Jesus säga: ”Utan mig kan ni ingenting göra.” Det är, märkligt nog, den svåraste läxan för den troende att lära sig. För den ivrige entusiasten är det ord, som man instämmer i utan att förstå. När lärjungen sedan alltmer lär känna sin svaghet, är det denna insikt som väntar. ”Senare ska du fatta det”, som Jesus säger till Petrus. Ett nytt liv väntar oss, där all kraft kommer av den kärlek som Herren ger oss.

Också denna förändring kan bara ske i tro, som frukten av en allt djupare utblottelse. Det är därför vi nu firar påsk igen. Påven säger: ”Vi dras in i Kristi hängivelses dynamik.” Vi går in i den brinnande busken för att själva bli brinnande. Det saliga utbytets frukt. ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig.” Påven talar om den radikala förändring som ägt rum genom Kristi påsk. Han kallar det en ”atomklyvning”, som genomtränger hela skapelsen och allt levandes hjärta. Kristi påsk startar en process som förvandlar hela tillvaron. Också detta är tillgängligt bara för tron. Det kan inte mätas med vanliga instrument. Ibland tycks det gå mest bakåt för tron, men kyrkan vet att påsken rymmer denna brinnande kärleks kraft.

Ändå fullbordas det inte utan vår samverkan. Men nu inte i kramp eller som ett eget projekt, utan genom att ”förbli i hans kärlek”. Det betyder att förbli vid hans kors. Så gjorde den lärjunge som Jesus älskade och som förmedlat till oss de avgörande orden om Guds brinnande kärlek. När alla de andra hade flytt, förblev han. Tillsammans med Maria.

Hans kallelse är också vår, kallelsen att förbli i vår Herres brinnande kärlek.

Amen.