31 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

5 Mos 6:2-6 Heb 7:23-28 Mark 12:28b-34

Kärleken

Inget tema väcker mera förväntan, inget ord utövar en större lockelse än – kärleken. De skönaste konstverken och den ädlaste litteraturen handlar om kärleken. Intuitivt anar de flesta att kärleken rymmer hemligheten med människans liv. Att kärleken är dörren till livets skattkammare och vägen till lyckan. Andra är besvikna. ”Löftena” har inte infriats. Ordet kärlek hör förmodligen till det mest missbrukade av alla. Ofta förvridet till oigenkännlighet. Någon skulle säga att det inte längre går att använda. Men varför skulle vi överlåta det bästa ordet till fienden?

Också i trons värld intar kärleken den förnämsta platsen. Vår påve anknyter till detta i sin första encyklika, ”Gud är kärleken” (Veritas 2006). I både Gamla och Nya Testamentet är kärleksbudet det största budet. Vi hörde i första läsningen den trosbekännelse som den troende juden reciterar varje dag: ”Hör, Israel! Herren, vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft.”

Hur kan kärleken både väcka sådan förväntan och ändå bli så missbrukad?

Låt oss lyssna till Jesu ord. Han säger: ”Du skall älska Herren, din Gud, och din nästa som dig själv.” ”Du skall älska…”, säger han. Vår invändning, att kärleken måste komma spontant och ”inifrån”, tycks han inte vara så imponerad av. Som ett svärd som åtskiljer märg och ande, som en blixt som upplyser mörkret, ljuder hans ord. Kärleken är en gudomlig befallning, riktad till den människa som låst in sig i egoismens fängelse, som blivit fånge under den egna viljan, som låtit sig förslavas av oordnade begär och ofruktbara bekymmer. Det är ett gudomligt bud, inte ett råd eller ett tips, för att människan ska må lite bättre. Det är ett heligt bud från den Treenige Guden, men ett bud som avslöjar hans eget innersta.

Av kärlek befaller han oss att återvända till kärleken. Men, invänder någon igen, inte kan man väl tvinga fram kärlek? Nej, budet tvingar oss inte. Människan kan vägra att lyssna. Och förbli döv och inlåst. Budet ljuder för att bota oss från vår dövhet, för att befria oss ur fängelset, för att dra oss ut ur mörkret. Det är ett bud, men det ljuder av kärlek. Det är det första.

Det andra är att lyssna till vad budet säger, för att upptäcka kärlekens kännetecken, det som skiljer den från de halvsanna eller falska varianterna. ”Du skall älska… av hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd”. Det handlar alltså inte bara om känsla. Inte bara om att bli förälskad. Kärleken frågar efter hela människan, med både förstånd, vilja och känsla. Kärleken vänder hela människan i rätt riktning. Den riktar alla våra krafter åt rätt håll. Den som älskar Gud och sin nästa blir rättvänd, upprättad, befriad från inkröktheten i det egna, trånga jaget. Kärleken kallar henne ut ur småaktighet, klenmod och fruktan, ut i ljuset, storsintheten och friheten.

Att älska med sitt förstånd är att bejaka och lära känna den Gud som har skapat, återlöst och helgat mig. Varje ny dag ger möjlighet att lära känna honom något mera än gårdagen. Hjälpmedlen heter läsning, bön och arbete. Insikterna förblir torra och stannar i huvudet, om de inte praktiseras i liv och handling, med all min kraft. Det är Guds kärleksfulla vilja som är orsaken till att jag lever och andas. Människans svar är därför den rätt inriktade och kraftfulla viljan, i kärleken till Gud och till min nästa. Det är också den enklaste definitionen på vad kärlek är: en rätt inriktad och kraftfull vilja.

Kärleken är motor och drivkraft. När den helige Benedictus talar om ”lydnad utan dröjsmål”, så tillägger han: ”Den tillkommer dem som inte håller något kärare än Kristus” (RB 5:1-2). Men det gäller inte bara den första entusiasmen. Det gäller också fortsättningen, när vägen smalnar: ”Kärleken är det som driver dem att gå vidare mot det eviga livet, och därför väljer de den smala vägen.” (RB 5:10-11). Det är kärleken som gör det kristna livet till en välbehaglig doft för både Gud och människor (RB 5:14f). Kärleken känns igen på lukten. Till skillnad från ängslighet, tröghet och knotande. Kärleken är det bästa vittnesbördet. Men också den bästa kompassen i svåra vägskäl. Kärleken innefattar och fullbordar alla andra bud.

Kärleken är, förvånande nog, det lättaste av alla bud. Det bud som gör att vi kan gå med lätta steg. Det är kärleken som förvandlar det tunga korset till ett milt ok. Det är det som den lilla Theresa hade upptäckt. Hon skriver: ”Jag har lärt mig att glömma mig själv för att glädja andra, och från den dagen har jag varit lycklig”. Varje gång vi glömmer oss själva för att hjälpa och glädja en medmänniska, ger vi något av vårt liv, dör vi lite grand bort från oss själva, men varje gång leder det också till uppståndelse, till en större frihet och en större glädje (Wilfrid Stinnisen). Den som älskar blir inte trött (Augustinus).

Att älska är att se sin nästa ur hans eget perspektiv och göra det som är gott för honom (vilket inte betyder att alltid göra det han ber om). Till skillnad från den skeva variant som älskar sin nästa enbart för någon av hennes ägodelar eller gåvor, men inte människan själv, för hennes egen skull. Det är detta som skiljer kärleken från begärelsen. Den som älskar lider med den som lider och gläder sig över hans gåvor. Och upptäcker att detta vidgar mitt eget hjärta och för mig ut i friheten.

När Petrus hade svikit sin Herre och ändå får sitt uppdrag förnyat, då kan han ge det avgörande svaret: ”Herre, du vet allt, du vet att jag har dig kär” (Joh 21: 17). Kärlekens hemlighet är att den som älskar blir ett med den älskade. Den som älskar vill vara där den älskade är, i nöd och lust. Det är därför Herren är med oss ständigt. Men det gäller också för den andra parten, för människan. Den som älskar Gud vill det Gud vill, vill göra det han gör, vill följa i hans spår. ”Den som förblir i kärleken, förblir i Gud” (1 Joh 4:16). Kärleken till Herren ger mig del av hans kärlek, av hans styrka. I den egna svagheten flyttar Kristus in med sin styrka.

Det är den stora upptäckten: att budet egentligen avtäcker gåvan. Han, den ofattbare och väldige, tar sin boning i mitt innersta, i min svaghet. Hans älskade Son utgjuter sin kärlek i mitt hjärta och blir så mitt sanna jag. ”Nu lever inte mer jag, utan Kristus lever i mig” (Gal 2:20). Den långa framkallningsprocessen tar sin början. Guds avbild växer fram, den nya skapelsens människa, vår sanna identitet, Kristus i oss. Kärlekens heliga utbyte. Vi får läsa oss in i Guds ord, för att få del av dess kraft, införliva med oss hans kropp och blod, för att bli det vi tar emot. Han i oss, vi i honom. ”Av hjärtat har jag dig kär, Herre, min starkhet”.

Amen.