FJÄRDE SÖNDAGEN I ADVENT

2 Sam 7:1-5, 8b-12, 14a, 16 Luk 1:26-38

Må det ske med mig efter ditt ord

Om en vecka skall vi fira jul, Jesu Kristi födelse i Betlehem. Som hjälp att förstå det ofattbara får vi i dagens första läsning möta en person som levde tusen år före Kristi födelse, konung David. Också han var född i Betlehem, som son till Jishaj (Isai – 1917). Han var den yngste i en skara av sju bröder. Bibeln berättar att han var ”ljus och ståtlig och hade vackra ögon”. Han blev smord till kung av profeten Samuel och efterträdde kung Saul. Han besegrade folkets fiender och förenade Israels tolv stammar till ett rike. Han gjorde Jerusalem till huvudstad, Davids stad. Dit förde han också arken, vari förbundets tavlor förvarades, det synliga tecknet på Guds närvaro mitt ibland sitt folk.

När han där fått ro för alla sina fiender grips han av en from tanke. Själv bor han i ett hus av cederträ, medan Guds ark bor i ett tält. Därför vill han bygga ett minst lika fint hus för arken och därmed åt Gud. Till en början får han stöd för sina planer av profeten Natan. ”Gör allt vad du har i sinnet”, säger Natan, ”ty Herren är med dig”. Men profeten är lite för snabb med sitt instämmande. Han har ännu inte lyssnat på vad Gud har att säga. Om natten får Natan ett budskap att framföra till David, som kullkastar kungens planer men i gengäld antyder något vida större.

Davids tanke att bygga ett hus åt Gud verkar from, men den är för ”mänsklig”, för liten. Som om David skulle kunna bygga ett hus åt Gud. Därför påminns han om vad som har skett i hans liv. Det var Herren som hämtade honom från betesmarken och gjorde honom till furste över Israel. ”Jag har varit med”, säger Herren ”vart du än gått och krossat alla fiender i din väg”. David har bara varit redskap och tjänare åt Gud. Endast som tjänare för Guds plan och handlande har David kunnat uträtta något. Fick han nu på eget initiativ bygga ett tempel kunde han frestas tro att han var mer än en tjänare. Därför förmedlar profeten Natan detta budskap till honom: ”Nu kungör Herren att han skall bygga ett hus åt dig.” – Vad innebär detta?

Dels är det en konkret förutsägelse av att det inte är David, utan hans son Salomo, som skall få bygga templet. Men det ger också ordet ”hus” en vidgad betydelse. ”Hus” betyder även familj, ätt, dynasti. Davids ätt skall enligt löftet bli bestående.

Men löftet är ännu större. Det pekar utöver alla politiska välden: ”Ditt hus och ditt kungavälde skall bestå inför mig i all framtid, och din tron skall aldrig vackla”. Det är detta löfte som klingar med i ängeln Gabriels ord till Maria om den son som hon skall föda: ”Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, han skall härska över Jakobs hus för evigt och hans välde skall aldrig ta slut.” Löftet gavs redan tusen år före Jesu födelse, även om det gavs på ett hemlighetsfullt sätt. Men när det fullbordas i det Nya Förbundet så behöver vi bakgrunden för att ana dess oerhörda betydelse.

Att Jesus är både Marias barn och samtidigt, enligt ängeln, skall kallas ”Guds son”, antyddes redan i löftet till David. Dels skall han vara ”en ättling” till David. Det blev han som fosterbarn till Josef, som var av Davids ätt. Dels säger Gud: ”Jag skall vara hans fader och han skall vara min son.” Också i responsoriepsalmen, Ps 89, säger Gud om den utlovade: ”Han skall säga: Du är min fader… Han skall vara min förstfödde, den högste bland jordens kungar.”

Maria frågar sakligt hur hon skall bli havande, hon har ju aldrig haft någon man. Hon får av ängeln svaret: ”Helig ande skall komma över dig… för Gud är ingenting omöjligt.” Som Guds Ande i begynnelsen svävade över vattnet när allting blev till, skall nu Guds Ande skapa något nytt. Som molnet sänkte sig över tabernaklet under ökenvandringen för att vara mitt ibland sitt folk (2 Mos 40:34), skall nu Gud själv vara mitt ibland sitt nya folk. Det som här skall äga rum övergår allt vad människor kan åstadkomma eller tänka ut.

Det betyder inte att människan passiviseras och bara blir en åskådare på distans. Tvärtom, dras människan på djupet in i det som sker. Men vari består människans medverkan? Kan hon göra något för att Guds rike ska byggas upp? I Maria ser vi den tydligaste bilden för människans samverkan med Gud. Enligt kyrkans tro var Marias bejakande av den uppgift ängeln förmedlade en frivillig tros- och lydnadshandling. Kyrkofäderna jämför henne med människosläktets urmoder Eva och säger gärna i sina predikningar: ”den knut som orsakades av Evas olydnad löstes upp genom Marias lydnad; vad jungfrun Eva band genom sin otro, det löste jungfrun Maria genom tron”. Därmed ”samverkade hon i fri tro och lydnad till människans frälsning” (Andra Vatikankonciliets kyrkokonstitution, 56).

Men i Maria ser vi också porten för hur Gud kan födas i varje människas liv. Så att människan upptäcker Guds plan och mening med sitt liv. Bilden är enkel i sin skönhet, skön i sin enkelhet. Maria frågar: Hur skall detta ske? Människan får fråga. Be om vägledning. Fråga i bön. Fråga Guds Ord. Be någon erfaren om hjälp att tyda tecknen. Vad kan vara viktigare än denna människans fråga efter meningen med hennes liv? Någon sade: Lydnaden vill ge sig hän. Den frågar för att kunna lyda helhjärtat.

Ängelns svar till Maria kan tyckas enkelt och tydligt, men det betyder inte att hon förstod allt. Hon förskonades inte från lidande. Maria hade ingen genväg. Hon fick fortsätta att fråga, som den gången när Jesus dröjt sig kvar i templet: ”Barn, hur kunde du göra så mot oss?” Inte heller behöver vi vara lika rena som Maria. David var det rakt inte. Han hade mycket på sitt samvete. Men hos denne krigiske hjälte finns också märkliga inslag av äkta gudsfruktan, varm medkänsla, generositet och storsinthet. Han visade Jonatan äkta vänskap. Han ångrade djupt sin synd med Urias hustru, och han visade barmhärtighet mot åtminstone några av sina fiender. Det är säkert ingen tillfällighet att psaltarens psalmer tillskrivs David. När han mot slutet av sitt liv smädas av en belackare och någon av hans tjänare vill bestraffa smädaren, då säger David: ”Låt honom förbanna – han gör det på Herrens befallning.” Och han fortsätter: ”Kanske skall Herren ha förbarmande med mig i mitt elände och vända hans förbannelser i dag till något gott” (2 Sam 16). Gud tar honom i sin tjänst.

Den påvliga huspredikanten Raniero Cantalamessa har nyligen sagt: ”Jesus äger all rätt över mig. Jag räcker över mitt livs tyglar till honom. Jag vill inte längre leva för mig själv, utan för honom som dog och återuppstod för min skull. Trosakten betyder att låta Jesus, hans lära och exempel lysa upp och rena varje mörk och oordentlig vrå av mitt liv. Det är det bästa sättet att göra i ordning en välkomnande krubba för Jesusbarnet i adventstider.”

Hos Maria ser vi det avgörande. Hennes svar rymmer överlåtelsens hemlighet. Det är inneslutet i nåden. Det ges i frihet och öppnar vägen till ännu större frihet.

”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig efter ditt ord.”

Amen.