17 SÖNDAGEN UNDER ÅRET

1 Kung 3:5,7-12 Rom 8:28-30 Matt 13:44-52

Det första och det skönaste…

Vad är det dyrbaraste och mest värdefulla i våra liv? Finns det något som är viktigare än allt annat? Något som vi under inga omständigheter vill förlora? Finns det något som intar den första platsen, eller är det mångahanda ting som blivit ungefär lika mycket värda? Hälsa, familj och vänner, social och ekonomisk trygghet, arbete, framgång i det vi satsat på? Och så bredvid detta också tron? – som vi gärna vill ha, bara vi samtidigt får behålla en del annat.

Dagens evangelium berättar om en man som funnit en skatt i en åker. Åkern var inte hans. Därför går han målmedvetet till väga. Han gömmer skatten igen, går och säljer allt han äger, för att kunna köpa åkern och ta sin skatt i besittning. Han säljer allt annat för att bli ägare av denna skatt. Allt annat blir mindre värt, i jämförelse med den skatt han funnit. Likadant med köpmannen som finner en särskilt dyrbar pärla. Han säljer allt annat för att köpa just den pärlan.

Det är inte ett moraliskt krav eller ett högt ideal som får människor att handla så. I sin glädje, står det, går han och säljer allt han äger för att komma i besittning av skatten. Inte en berusande, kortvarig glädje. Den som funnit går klokt och målmedvetet till väga. Just för att hans glädje är så stor.

Det är denna skimrande skatt som Mose ser i den brinnande busken. ”Vilken märklig syn! Jag måste gå dit och se varför busken inte brinner upp.” För Abraham är det en kallande röst som får honom att lämna sitt land, sin släkt och sitt hem. Det är förlusten av denna skatt som får bruden i Höga Visan att bli utom sig. Hon söker sin älskade, trots att väktarna slår henne och frågar vad som skiljer hennes vän från andra. ”Min vän är röd och glänsande, – svarar hon – ypperst bland tiotusen.” (HV 5) Psalmisten har funnit samma skatt och sjunger: ”Din nåd är bättre än livet.” (Ps 63:4) På ett annat ställe gör han samma jämförelse: ”En dag på dina förgårdar är bättre en tusen dagar där hemma” (Ps 84:11). Det är samma upptäckt som får de första lärjungarna att lämna familj, arbete och jordisk trygghet för att följa rösten som kallat dem. Eller aposteln Paulus att utbrista: ”Allt som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust” (Fil 3:8). Det är det som får den helige Benedikt att lämna nöjen, studier och en lovande karriär i världsstaden Rom för att söka sig till en avskild grotta och där leva i tystnad, bön och avskildhet.

Skatten går inte att beskriva i ord för den som saknar erfarenhet. Vem kan beskriva hur honung smakar för den som aldrig smakat honung? Jesus använder en lång rad liknelser för att öppna våra ögon för dess obeskrivliga storhet och skönhet. Skatten är dold för de smarta och för dem som bara vill öka sin livskvalitet, men upptäcks av dem som är som barn, som vi sjöng i versen före evangeliet. Jesus säger: ”Omvänd er. Himmelriket är nära.” (Matt 4:17)

”När dina ord öppnas, ger de ljus”, sjöng vi i responsoriepsalmen (Ps 119:130). Skatten lyser fram i hela kyrkans liturgi, också i dagens två första läsningar. Den första läsningen berättade om Salomo som blivit kung efter sin fader David. Men han var ung och oerfaren. Ändå måste han som kung vara domare för Israels folk och kunna skilja mellan gott och ont. I en dröm säger Gud till honom: ”Be mig om vad du vill att jag skall ge dig.” Salomo bad inte om rikedom eller om seger över sina fiender, inte ens om hälsa och ett långt liv. Han bad om ett lydigt hjärta och om förmågan att skilja mellan gott och ont. Det är klokhetens gåva, förmågan att se klart och låta sitt handlande styras av denna klarsyn, nådegåvan att skilja mellan andarna och kunna urskilja vad som är viktigt och vad som är förgängligt. Evangeliet liknar denna gåva vid kroppens öga, som vi behöver för att finna vägen i livet (Matt 6:22). Det är den urskiljningens gåva som den helige Benedikt förvärvade i sin grotta och som präglar hans klosterregel, förmågan att finna kungsvägen, den gyllene medelvägen, mellan de förrädiska dikena och de ensidiga ytterligheterna.

Salomo är vårt föredöme däri att han bad om denna gåva. Han insåg sitt behov. Han förstod att utan detta ljus var han blind och utlämnad åt främmande makter och förrädiska infall. Därför bad han Gud om hjälp att fullgöra det uppdrag han fått. Också de äldsta munkfäderna lär oss att första steget på vägen till klokhet och urskiljningsförmåga är ödmjukhet. Den ödmjukhet som ser sina brister och behov och som ber om det han saknar. Som vågar be om råd och vägledning både av Gud och av någon som känner vägen. Inte för att frånta oss det egna ansvaret. Tvärtom. Salomo fick själv döma i en mängd fall. Men då med den gåva han fått av Gud.

Också i dagens andra läsning glimmar skatten fram. Denna gång för den som drabbats av lidande och prövningar. Aposteln Paulus står inte, som kung Salomo, i början av sin livsuppgift, utan kan se tillbaka på ett liv i Herrens tjänst. Han låter en vidunderlig skatt skymta fram när han säger: ”För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa” (1917 års översättning). Allt, vad som än händer, allt som människan inte råder över själv, tar Gud i sin tjänst för att leda oss till målet. Aposteln förnekar inte det svåra, men han vittnar om att Gud i Kristus har makt och kärlek att ta också det onda och svåra i sin tjänst. Ingenting kan skada den som funnit skatten.

Bara en sak varnar dagens evangelium för: att något mindre viktigt får konkurrera ut det viktigaste. Det första budet förblir det första: ”Du ska inga andra gudar ha bredvid mig.” Då kommer allt det andra på rätt plats. ”Sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.” (Matt 6:33) Eller som Benedikt säger till sina bröder: ”Ingenting föredra framför kärleken till Kristus.”

Den är den gåvan som ingjutits i våra hjärtan genom den helige Ande, och som ges oss på nytt i den eukaristi vi nu firar, den skimrande skatten och den dyrbara pärlan.

Amen.