Daglig påsk

ANDRA PÅSKSÖNDAGEN 2004

Apg 5:12-16 Upp 1:9-11a, 12-13, 17-19 Joh 20:19-31

Daglig påsk

Påsken har en tvåfaldig karaktär. Dels är det en historisk händelse, ett kors och en tom grav. Dels övergår den all historia. Den vidgar och sprider sig. Den fortsätter i kyrkans liv. Tydligast ser vi det i den första församlingens liv. Jesus andas in sin egen Ande i sina apostlar. ”Ta emot helig ande”, säger han. Johannesevangeliet föregriper därmed pingsten. Därför kunde apostlarna utföra samma gärningar som Jesus gjorde. Den unga kyrkan bär på samma kraft som Jesus hade när han botade sjuka och drev ut onda andar. Vi hörde det i första läsningen. ”Genom apostlarna skedde många tecken och under bland folket.” Man bar ut sina sjuka på gatorna… för att när Petrus gick förbi åtminstone hans skugga skulle falla på någon av dem… och alla blev botade”. De under som Jesus själv utförde under den första perioden av sitt liv upprepas i den unga kyrkans liv. I andra läsningen ur Uppenbarelseboken hör vi att söndagen redan har fått namnet ”Herrens dag”, den dag som tillhör Herren, den dag som Herren har gjort, den dag då Herrens uppståndelse firades, och som därför blev de kristnas särskilda gudstjänstdag.

Psykologiskt har vi kanske lättare att känna igen oss i evangeliet, där lärjungarna sitter inlåsta bakom stängda dörrar, av rädsla för judarna. Av rädsla för att det som hände Jesus på något sätt skulle drabba också dem. Det var ju en liten skara, utan några resurser att sätta in. Ännu har inte tron på uppståndelsen slagit riktig rot hos dem. De har visserligen hört om kvinnornas vittnesbörd, men ändå inte kommit ur förvirringen och chocken över vad som hänt när deras Mästare avrättades på korset. De är inlåsta av sin rädsla. Precis som när kyrkan av rädsla anpassar sig till denna världen och inte vågar förkunna annat än det som är politiskt korrekt. Eller när det egna hjärtat blir klenmodigt och räddhågat. Av rädsla. När den troende börjar anpassa sig till det rimliga och möjliga och till sin förfäran upptäcker att hon gett efter för den ena synden efter den andra. Och blir alltmer irriterad över att påminnas om vad hon är kallad till.

Evangeliet berättar att Jesus då stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Så visar han dem sina genomstungna händer och sin genomborrade sida. Det är inget spöke de ser. Det är den korsfäste som står mitt ibland dem. Evangeliet berättar att lärjungarna blev glada när de såg Herren. Det är påskens gåva och frukt: glädjen över att Herren har uppstått från de döda och ger oss sin frid. Något vida mera än en känsla. Frukten av att Kristus har betalat våra skulder och skapat frid mellan oss och Gud, att dödens makt är bruten och paradisets portar är öppnade på nytt.

När vi hotas och fångas av rädsla och klenmod, låt oss då lyssna med hjärtats öra till detta påskens budskap. Kristus är uppstånden från de döda och står mitt i sin kyrka och ger oss ständigt på nytt sin frid. ”Var inte rädd”, hörde vi ur Uppenbarelseboken, ”jag är den förste och den sista och den som lever. Jag var död, och se, jag lever i evigheters evighet”. Det är denna frid som ges oss i mässans fridshälsning och som vi ger vidare till varandra.

Jesus visste naturligtvis om att hans lärjungar skulle falla på nytt och fångas i rädsla och klenmod. Därför andas han på sina apostlar och ger dem fullmakt och kraft att förlåta synder. Det är prästämbetets heliga uppgift. Varje gång detta sker blir det påsk på nytt i den botfärdiges hjärta. När ondska och destruktivitet sprider sig och den troende plågas av ständiga syndafall, ofta i samma eländiga gamla synder, så fortsätter kyrkan att dela ut syndernas förlåtelse i en ofattbar generositet. Förrådet tycks aldrig sina. Men vi måste be om den, ödmjuka oss och erkänna att vi behöver den. Ibland tycks det vara svårare att be om förlåtelse än att slita med sina dagliga arbetsuppgifter, kanske på ett heroiskt sätt. Högmodet är vår svåraste fiende. Låt mig påminna om att man kan göra sin påskbikt även nu efter påsk.

Tomas var inte med den första kvällen. Och när de andra berättar att de sett den Uppståndne, så kan han inte tro det. Han begär att få se, att få sticka handen i Jesu sida och fingret i spikhålen. Tomas tycks vara ivrig och hängiven. Han vill inte bara instämma i de andras tro och övertygelse. Han vill bli övertygad personligen. När Jesus säger att Lasaros har dött och de andra varnar honom för att gå till Jerusalem, så är det Tomas som säger: ”Låt oss gå med för att dö med honom” (Joh 11:16). Det är samme Tomas som frågat efter vägen, när Jesus talar om att gå före till Fadern (Joh 14:5). I visst hänseende liknar han Petrus. Evangeliet berättar både om Petri svek och om Tomas tvivel. Kyrkan tvekar inte att påminna om att också apostlarna, som hade levt så nära Jesus, ändå hade dessa svagheter. Det är för vår skull som evangeliet berättar om Tomas´ tvivel. En kyrkofader (Gregorius den Store) säger att Tomas´ tvivel är oss till större hjälp än de andra apostlarnas tro.

Tomas sopade inte problemen under mattan. Han gick inte och ruvade på dem bara för sig själv. Han satte inte tvivlen i system. Han gjorde inte något ”fint” av dem. Han visste mycket väl att tvivel var en dödlig sjukdom. I hans tvivel finns en vilja till tro, en beredskap att bli överbevisad. För en tid sedan talade jag till en gymnasistklass. En flicka säger då: ”Jag har aldrig i mitt liv trott på Gud – men tänk om jag har fel?” Hon liknade Tomas, som vågade ifrågasätta sitt tvivel. Han ville tro. Han ville inte släppa den Herre som visat honom så stor kärlek. I praktiken visar han sin vilja genom att vara på plats när lärjungarna är samlade nästa gång.

Jesus tycks ha tänkt särskilt på Tomas. Han vänder sig direkt till honom, som om han var den ende i hela skaran. Han sökte efter honom som efter det förlorade fåret.

Tomas får inte något billigt svar. Inte någon himmelsk vision. Han får se de sår som genomborrats av spikar och den sida som genomstungits av spjutet. ”Genom hans sår blir vi helade”, hade ju profeten sagt (Jes 53). Det är ingen ouppnåelig asket eller moralisk perfektionist vi tror på, utan en som känner medlidande med oss i våra svagheter. Vi får ta skydd i hans sår, som klippgrävlingen tar skydd bland de höga bergens klyftor (Ps 104:18). Även om tvivlet ånyo kommer smygande, så får vi ständigt på nytt återvända till Kristi påsk. Påsken är en ständig ”övergång”, en daglig ”passage”. Vi sår med tårar och skördar med jubel. Som aposteln uttrycker det: ”Alltid bär jag med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp” (2 Kor 4:10).

Tomas bekännelse är både hans egna ord och samtidigt en gåva som läggs i hans mun: ”Min Herre och min Gud.” Bekännelsen till att Gud, den osynlige, är i Kristus, som han fick se. Också Tomas behövde tro. Augustinus säger: ”han såg människan och bekände Gud, som han inte såg”. Också för Tomas gällde det ord som gäller för oss: ”Saliga är de som inte ser och ändå tror.” Det som koncentreras i den eukaristi som vi nu firar, där våra kroppsliga ögon ser ett bröd och vår tro bekänner: ”Min Herre och min Gud.”

Amen.