Annandag påsk 2004

Psalt 16

Du bestämmer mitt öde

I Skärtorsdagens mässa lyfte kyrkan frälsningens bägare. Vi firade den eukaristiska kalkens födelsedag och såg att bägaren rymde både smärta och glädje, både Kristi lidande och hans uppståndelse – eukaristin som både närvaro och offer, som påskens mysterium.

Också i dagens responsoriepsalm (Psalt 16) sjunger kyrkan om bägaren. ”Herren är min andel, min bägare. Du bestämmer mitt öde.” Bägaren identifieras med Herren. Genom att han utgöt sitt blod för oss, kan han liknas vid bägarens innehåll. Därmed blir han själv den dryck och den näring vi lever av. Hans blod rinner i våra ådror. Han blir vårt livs öde, vår livslott. Bedjaren kan fortsätta: ”En ljuvlig lott har tillfallit mig, ja, min arvedel finner jag skön.” En annan psalm kallar honom ”den skönaste av människors barn” (Psalt 45:3).

Detta är inte luftiga drömmar. Bedjaren har tagit sin tillflykt till templet. ”Skydda mig, Gud, jag flyr till dig. Du är ju Herren, för mig finns inget gott utom dig.” Det betyder att han tar avstånd från den avgudadyrkan som det också fanns gott om. Men deras beläten vill han inte veta av: ”Låt dem ha så många beläten de vill, de som åtrår andra gudar… jag tar inte deras namn i min mun.” Under påsknatten tog vi avstånd från det onda. Det måste vi fortsätta att göra, var och när det än dyker upp. Också tankens avgudar. De vredgade och bittra tankarna, otrons och ledans förrädiska avgudar.

Avgudarna är inte bara förrädiska, de är också maktlösa och stumma, ”mun har de, men kan inte tala” (Psalt 115:5), medan den Herre som psalmisten finner i templet ger råd. ”Jag vill prisa Herren, han ger mig råd, mitt inre förmanar mig om natten.” Också i sitt inre har människan ett tempel. Det är samvetets goda råd, den inre röst vi kan vägra att lyssna till, men som troget ”står vid min sida för att jag inte skall vackla.”

Den gammaltestamentlige bedjaren är också profetisk. Han går utöver det som finns i de flesta religioner och som kulminerar i Kristi påsk. Först säger han: ”min kropp ska få vila med förtröstan”. Men så fortsätter han: ”Du lämnar mig inte åt dödsriket… Du visar mig vägen till liv.”

Detta var för de första kristna en profetia om Kristi påsk. De läste den grekiska översättningen av psaltaren, den s.k. Septuaginta, som säger: ”Du låter inte din helige möta förgängelsen.” ”Guds helige” var en beteckning för Messias, den ättlig som David fått löfte om. När Petrus i dagens första läsning (Apg 2:14, 22-33) predikar för sina landsmän kan han därför tillämpa denna psalm som en profetia om Kristi uppståndelse. Apostlarna hade fått se den uppståndne, de ”kan alla vittna om det”. Många kunde vittna om den tomma graven. Till dessa vittnesbörd läggs nu också Skriftens eget vittnesbörd. Guds Messias kunde inte behållas av dödsriket.

Därmed kan hela psalmen bedjas i ljuset av Kristi påsk. ”Herren är min andel, min bägare.” Den Herre som ödmjukade sig och blev lydig intill döden, men som upphöjdes på tredje dagen, han är mitt öde. Inte automatiskt. På mig ankommer det att i bön och daglig överlåtelse säga: ”Du är ju Herren, för mig finns inget gott utom dig.” Därmed ändrar det kalla ödet karaktär. Mitt livs öde är en person. En person som ser mig. Som han såg Petrus och de andra. Han älskar mig. Inte bara i ord. Han ger sitt liv för mig och gör mig delaktig av detta liv, sitt eget dyrbara blod. Han låter mitt livs bägare flöda över (Psalt 23:5).

Så fortsätter vi att fira påsk. ”Herren är min andel, min bägare. Du bestämmer mitt öde. En ljuvlig lott har tillfallit mig, ja, min arvedel finner jag skön”.

Amen.