BIRGITTA AV VADSTENA 
SVERIGES SKYDDSPATRON – 2003

Vish 7:7-14 1 Kor 2:6-10 Luk 10:21-24

Av slät gärning, ödmjuk och stark

Så lyder den heliga Birgittas egen anvisning för den tilltänkta klosterkyrkan i Vadstena. Av slät gärning – ingenting som säger: ”Se på mig!” Allt pekar djupare, vidare. Vi vågar säga att denna klosterkyrka i Mariavall är byggd av samma släta gärning. Men devisen används också för att sammanfatta den heliga Birgittas liv. Ödmjuk och stark? Nog finner vi en rad exempel på osedvanlig styrka. Hennes 70-åriga liv var fyllt av motgångar. Både i familjen, där hon förlorade två barn och hennes äldste son beredde henne stor sorg. Hennes maningar till furstar, prelater och påvar kröntes inte med någon märkbar framgång. Hon var inte bara känd över hela Europa, hon var också omstridd och ifrågasatt. Ändå gav hon inte upp. Somliga har bedömt detta som uttryck för högmod och okänslighet. Hon var ju sedan barn van att umgås i maktens boningar. När man gör en sådan bedömning ser man en olöslig motsättning mellan ödmjukhet och styrka. Den ödmjuke ses som snäll, vek och eftergiven. Medan den starke ses som principryttare, kall och kärlekslös. Men då märker vi att detta inte stämmer på den heliga Birgitta. Hon är både ödmjuk och stark. Hon är ”sponsa et canale”, brud och kanal, Kristi brud och hans språkrör, både fylld av en brinnande kärlek och omutlig i att förkunna det hon tar emot.

Finns det en enhet mellan ödmjukhet och styrka? Och var finns i så fall ingången, nyckeln till denna enhet?

Hos den heliga Birgitta börjar det inte i teorier. Också hennes uppenbarelser är konkreta och ofta vardagliga. Redan som tioårigt barn fick Birgitta i en vision se den korsfäste. Blodet rinner över hans ansikte och hon frågar honom: ”Vem har gjort dig allt detta?” Kristus svarar: ”Alla som föraktar mig och min kärlek”. Samma mönster går igen i hennes uppenbarelser. När hon betraktar Kristi lidande, får hon insikt i himmelska hemligheter, som vi bad i kollektbönen. Inför Kristi lidande får hon både insikt, mod och tröst. Hon förstår att det som drabbade Kristus är hennes egen och alla människors synd. Varje synd är lika avskyvärd som de gisselslag och smädelser som drabbade Jesus. Hon lever sig in i tortyren, och ser att det är våra synder som är orsaken till den.

Det är det ena. Det andra hon ser är att Jesus tar emot allt detta med gudomlig kärlek och tålamod. Hon hör Jesus själv säga: ”Jag, som skapat dig, skonade ingen av mina lemmar från lidande för din skull. Och alltjämt älskar jag din själ så innerligt, att hellre än att jag saknade henne, skulle jag ännu en gång, om det vore möjligt, låta mig korsfästas för henne.” Detta väcker i Birgitta en glödande kärlek. Det är denna kärlek som driver henne att intensivt bekämpa varje egen synd, hon gick till bikt varje vecka, ibland varje dag, men också att vara språkrör och uttala sina domar över alla de synder hon blir vittne till i kyrkan och det Europa hon passerar igenom på sina resor. Hennes förundran inför Kristi lidanden stannar alltså inte i det förflutna. Hon vet att Kristi liv och lidande är något som fortgår genom tiderna. Därför fortsätter kollektbönen: ”Låt oss, dina tjänare, i våra egna lidanden och smärtor se den Korsfästes härlighet uppenbaras.” Kristi liv och mysterier är inte avslutade händelser i det förflutna. De är avsedda att bli vårt liv och våra mysterier. Bibelns ord och händelser fullbordas i de troendes liv och erfarenheter. Och det på två sätt: dels så att vi känner igen våra och världens synder i det som drabbade Kristus. Dels så att Kristi lidande blir mönstret för våra liv. Kristi ord till Birgitta fortsätter: Efterlikna min ödmjukhet, ty jag, ärans och änglarnas konung kläddes i usla trasor, stod naken vid pelaren och hörde med egna öron all skymf och smädelse.

Vägen till ödmjuk styrka består för Birgitta i att leva sig in i Kristi lidande och följa honom på hans väg. Det betyder att sätta Kristi vilja före den egna viljan. Här är jungfru Maria Birgittas konkreta föredöme. Sätt även min vilja framför din vilja, ty min moder, din härskarinna, har från begynnelsen till slutet endast velat det jag ville. Det betyder: ödmjukhetens väg rymmer samma hemliga kraft som Kristi väg genom lidande till uppståndelse. När den helige Benedikt talar om att härda ut i tålamod under motgångar, sjukdom och orättvisor, så handlar det om samma hemlighet. ”I allt detta segrar vi för hans skull som har älskat oss” (RB 7:39). Det är stor skillnad i färgton och språklig dialekt mellan de två helgonen Benedikt och Birgitta. Benedikt talar inte så konkret som Birgitta om Kristi lidande. Och för oss kan det rentav vara lättare att förstå den 800 år äldre Benedikt. Men verkligheten är densamma. Det är i Kristi efterföljd vi lever, för att den styrka som uppenbarades i hans lidande skall nå sin fullbordan i oss, hans lemmar.

I bönen vid offertoriet skall vi be: ”Låt våra gåvor helgas av din Andes eld, som hos den helige Birgitta tände en glödande kärlek till Guds rena Lamm”. För Birgitta var hela livet sammanfattat i den heliga mässan. Där fanns både mönstret och kraften. Mönstret, eftersom mässan gör Kristi lidande och offer närvarande. Det offer och den överlåtelse som vi får gå in i och förena oss med. Det är ju vad vi gör när vi förenar våra lidanden och smärtor, vår rädsla och vår oro, med det bröd och vin som skall bli Kristi offrade kropp och blod. Ödmjukheten drar sig inte undan. Den prisger sig inte åt den egna svagheten, utan överlåter sig åt den väg som öppnats.

I prefationen antyds hur denna väg öppnar sig för en ny styrka: Din visdom blev synlig i din Son, vår Herre Jesus Kristus, han som genom sin förnedring gjorde de övermodigas planer om intet. Prefationen fortsätter: Genom sin utblottelse blev Sonen uppenbarad som härlighetens Herre. Det är korsets och mässans hemliga visdom och kraft.

Den heliga Birgitta får av Kristus höra vari denna kraft består: Om du gör detta, skall ditt hjärta alltid vara i mitt hjärta och upptändas av min kärlek, såsom något torrt lätt upptändes av eld. Din själ skall fyllas av mig, och jag skall vara i dig, så att allt timligt skall bli dig bittert och all köttslig njutning till ett gift. Du skall vila i min gudoms armar, där ingen köttslig njutning finns utan Andens glädje och förnöjelse.

Det är den märkliga styrkan, den ofattbara kraften. Som ingen yttre fiende rår på. Den ödmjukes styrka. Ingen kan beröva honom något, för han har redan gett bort allt. Ingen frestelse får slutgiltigt grepp om honom, för hans hjärta är märkt och sårat av kärleken till Kristus.

Samtidigt ges också här den trösten att mödan aldrig skall övergå våra krafter. Det Herren begär av oss står hela tiden i ett hemlighetsfullt samband med den kraft han ger. Förmaningen ger samtidigt tröst. Birgitta liknas vid änkan i Sarefat, som på profetens befallning bakade bröd av sitt sista mjöl, men därigenom fick ett löfte som också Birgitta får. Det är Kristus, vår brudgum, som talar: ”Älska alltså mig allena, och du skall ha allt du vill och ha överflöd. Står det icke skrivet, att änkans olja aldrig sinade, till dess att Herren lät regn falla på jorden enligt profetens ord? Jag är den sanne profeten. Om du tror mina ord och uppfyller dem, skall oljan, glädjen och jublet aldrig i evighet tryta för dig”. 

Amen.