FEMTE PÅSKSÖNDAGEN 2004 – Mariavall

Apg 14:21b-27 Upp 21:1-5a Joh 13:31-35

Den eviga nyheten

Varför är nyheter så lockande? Om någon säger: ”Har ni hört vad som har hänt?”, då spetsar omgivningen öronen. Varför kunde athenarna på Pauli tid ”ägna all sin tid åt att tala om och lyssna på det som var nytt för dagen” (Apg 17:21). Varför väcker nyheten människans intresse? Vi vet ju att dagens nyheter är gamla redan i morgon. Och det viktiga får vi ändå besked om i sinom tid.

Det finns något både äkta och förföriskt i nyheter. Den som berättar en nyhet har en slags makt. För ögonblicket står han i centrum och har omgivningens öron, men när han väl har berättat, är han inte intressant längre. Det är straffet för den som berättat utan uppdrag. Att söka efter kunskap är en sak. Nyfikenhet är baksidan och karikatyren. Den kunskapstörstande tillfredställer ett äkta behov. Den nyfikne söker inte kunskap, utan fikar efter nyheter och frossar i ett ytligt begär. Ånyo måste vi lära oss skillnaden mellan det äkta behovet och det förföriska begäret.

Ändå talar Skriften, och särskilt dagens liturgi, om det nya som något gott. I ingångsantifonen uppmanades vi att sjunga ”en ny sång” (canticum novum). Den andra läsningen talade om ”en ny himmel och en ny jord”, om ”ett nytt Jerusalem”. Aposteln talar om ”en ny människa”. I varje eukaristi helgas ”det nya och eviga förbundets blod”. I evangeliet hörde vi Jesus tala om ”ett nytt bud” och enligt Uppenbarelseboken säger den som sitter på tronen: ”Se, jag gör allting nytt”.

Människans längtan efter nyheter är i grunden en längtan efter detta verkligt nya, det evigt nya, en längtan efter det som inte åldras, blir gammalt och dör. Det nyfikna begäret efter nyheter är djävulens karikatyr på denna äkta längtan efter verkligt liv, ett liv som inte står under förgänglighetens och tomhetens tyranni.

Det är om detta nya som Paulus vittnade inför de nyfikna athenarna (Apg 17). Han talade om den Gud som skapat världen och som ger liv och anda åt allt. ”Han är inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till”. Så fortsatte han att tala om omvändelsen. Till slut antydde han den stora nyheten. Han talade om uppståndelsen från de döda. Men det blev för mycket för de flesta av dem. Somliga gjorde sig lustiga, medan andra ville höra mera. Dessa fick höra om Kristi uppståndelse. Den unika nyheten bland världens alla nyheter, en nyhet som aldrig blir gammal och utsliten. Ty han som har uppstått skall aldrig mera dö. Han har övervunnit förgänglighetens och dödens makt. Han lever för evigt. Från honom utgår det ständigt nya och ungdomliga livet. Han har uppstått för att ge oss åldrande jordevarelser del av ett liv som aldrig förgår. Aposteln kallar den som får del av detta för ”en ny skapelse”.

Vi gläds över vårens nya liv och vill ogärna påminnas om att blommorna och träden står under förgänglighetens villkor. Det människan längtar efter är en ständig vår. Det är vad Kristi uppståndelse ger oss hopp om och delaktighet i. ”Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit.” Det betyder inte att vi förnekar kroppens förgänglighet. Men i denna dödliga kropp har det såtts ett frö, fröet till en ny människa. ”Även om min yttre människa bryts ner, förnyas min inre människa dag för dag”, säger aposteln (2 Kor 4:16). Redan Klagovisorna vittnar om detta: ”Herrens nåd är var morgon ny” (Klag 3:23). Nåden vi får är alltid ny. Ty den är levande. Den rinner fram ur Guds egen eviga källa. En källa som aldrig sinar.

Den som fått smaka den nåden vet att det stämmer. Därför ville Petrus bygga hyddor på förklaringsberget. Därför säger psalmisten: ”En dag på dina förgårdar är bättre än tusen dagar där hemma” (Ps 84:11). Därför kunde martyrerna offra sina liv för detta nya: ”Din nåd är mer värd än livet” (Ps 63:4).

Ändå glömmer vi det så lätt. Vi glider upp på ytan, som korken, och fångas av fåfängliga ting, av det som bara har ett sken av nyhet. Som Esau säljer vi vår förstfödslorätt för en tallrik soppa. Vi byter bort vår ära som Guds barn mot bilden av en gräsätande tjur (Ps 106:20). Det är sådant som gör oss trötta. ”Utan dig är allting dött, åldrat, kraftlöst, tomt och trött, under tidens tyranni” (ur pingstsekvensen).

När munken och staretsen Siluan förlorat nåden då gråter han, inte bedrövelsens tårar, utan ångerns renande och hälsosamma tårar. Han gråter och söker tills han funnit nåden på nytt. Som när kung David inte unnar sig någon sömn innan han funnit en plats åt Herren (Ps 132), eller som när Josef och Maria förlorat tolvåringen Jesus ur sikte. De söker och letar tills de funnit honom på nytt. Därför måste vi vaka, bedja och strida, och inte ge oss förrän vi åter får smaka Herrens nåd. Den nåd som ”fyller mitt liv med allt gott, så att jag blir ung på nytt som en örn” (Ps 103:5). ”Har du inte förstått, inte hört?”, frågar profeten, ”Herren är en evig Gud, … Han blir inte trött, han mattas inte… Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka.” Det är ingen katastrof att snava och falla. Katastrofen är att bli liggande, och sluta hoppas på Herrens barmhärtighet. Medan de som bidar efter Herren ”får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas” (Jes 40:28-31). Det är därför man springer så mycket i den helige Benedictus´ regel, den snabba lydnaden och den goda ivern, även om det sker med värdighet, utan stress.

Samma eviga ungdom märker vi hos dem som följer det nya budet, det som Jesus ger sina lärjungar: ”Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra.” Som Jesus fortsatte att älska oss, också under gisselslag, förräderi, smädelser och lidande, så skall vi älska varandra. Vi ser det hos den människa som älskar. Hon blir inte trött, även om hon ger ut sina sista krafter. Augustinus säger att kärleken gör oss ständigt nya och skimrande vita. Det är därför den saliga jungfrun Maria är så vacker. Ty kärleken gör den älskande inte bara ung på nytt, den gör henne också vacker. Särskilt under maj månad gläder sig kyrkan över Marias skönhet. ”Vad du är skön, min älskade, vad du är skön”, sjunger brudgummen i Höga visan (1:15). Den som älskar har dött från det liv som åldras, och lever redan nu med Kristus och Maria hos Gud.

Tomas av Aquino ger tre skäl för att detta kärleksbud är ett nytt bud. 1. Det gör människan ny. Hon förnyas och blir klädd ”i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod” (Kol 3:12). 2. Detta bud har en ny källa, inte den skrivna lagen, utan den Ande som Kristus utgjutit i våra hjärtan, kärlekens Ande (Rom 5:5). 3. Detta bud skapar ett nytt förbund, kärlekens otroliga förmåga att ständigt hitta nya vägar till försoning och förnyad gemenskap. Och även om den inte ser någon öppning, så fortsätter den ändå att älska. Resten gör Gud. Om de första kristna sades det: ”se hur de älskar varandra”. Pachomios, en av de första munkarna, som vi skall fira i veckan, blev omvänd när han såg hur de kristna tog hand om behövande och nödställda.

”Se, jag gör allting nytt.” Så säger han som sitter på den himmelska tronen, den uppståndne och levande. Vi är kallade att vittna om detta nya liv. Mitt i vår egen svaghet ger han oss på nytt av det nya och eviga förbundets blod.

Amen.