– Ef 2:12-22 Ps 85:9-14 Luk 12:35-38 –
”Kom ihåg”, säger aposteln till de en gång hedniska efesierna, hur det var förut, när ni vart ”utan Kristus”.
De levde ”utan hopp och utan Gud”. De var inte bara långt från Gud, de levde också skilda från varandra, i två eller flera läger, skilda åt av ”fiendskap”.
”Men nu” – något har hänt, som fått enorma konsekvenser. De som varit ”långt borta” har nu ”kommit nära”. Avståndet är upp-hävt och fiendskapen är besegrad.
”Skiljemuren” mellan judar och hedningar är nedriven. De hedningar som såg på den judiska gemenskapen med avund, eller som var fientliga till den. Paulus kallar dem ”gäster och främlingar”. Nu har de fått ”medborgarskap som de heliga”.
De som tidigare var åtskilda är nu förenade som lemmar i en och samma kropp, som stenarna i en och samma byggnad. Kristus är hörnstenen och stenarna är sammanfogade ”till en andlig boning åt Gud”.
Apostelns ord är lika oerhörda som de låter. Hans ord vittnar om Guds vilja och plan med den mänskliga familjen, förverkligad i Kristus. Allt är sammanfattat, försonat och nyskapat i Kristus, allt i himlen och allt på jorden.
Det är den kristna tron. Tron vet att det är en verklighet i Kristus. Samtidigt väntar hoppet på att tron skall fullbordas.
Därför uppmanas vi i evangeliet att hålla oss vakna: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande”. – Hur håller man sig vaken? Hur får man hoppet att växa?
Genom ständig fördjupning av tron, till exempel genom att lång-samt läsa Efesierbrevet. ”Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se”.
Och genom bön. Hoppets språk är bönen.
Både tron och bönen övas och praktiseras i den heliga eukaristin – ”till dess han (Kristus) återkommer i härlighet”.
