Jes 45:1,4-6  Ps 96:1,3-5,7-10 1 Thess 1:1-5a  Matt 22:15-21

Ge Gud det som tillhör Gud

”Den som gräver en grop för andra, faller själv i den.” Fariséerna fick erfara det när de gi­ll­rade en fälla för Jesus. De ställde frågan: ”Är det rätt el­ler inte att ge kejsaren skatt?”

Bakgrunden var den förhatliga skatt som romarna hade pålagt det judiska folket. Den skul­­le betalas med ett mynt, en denár, som motsvarade ungefär en dagslön. Myntet hade en bild av kejsaren och en text: ’Tiberius, son av den gudomlige Augustus’. Att betala med ett sådant mynt uppfattades av judarna som en förnekelse av tron på den ende Gu­den. Somliga vägrade ett avlägga den, men de flesta fann sig i det med en tyst reserva­tion. Om Jesus hade svarat att man kunde betala skatten, hade de kunnat anklaga honom för bristande tro på Israels Gu­d. Om han hade upp­manat till skatte­vägran, hade han kunnat anklagas för uppror mot den ro­merska statsmakten.

Jesus märker deras onda avsikt och undviker suveränt fällan. Han ber dem först visa fram ett mynt. De räcker fram en denar och han frågar: ”Vems bild och namn är det här?” De svarar aningslöst: ”Kej­sarens”. Då svarar Jesus: ”Ge då kejsaren det som tillhör kejsa­ren och Gud det som tillhör Gud”. De häpnar och går sin väg, överlistade. ”Den svekfulle mö­ter du med list”, sjunger psalmisten. Jesus äger inte bara duvans oskuld, utan också or­mens list.

Jesu svar har spelat en viktig roll i kyrkans historia. Kyrkan respekterar de rättvisa lagar som statens legala myndigheter stiftar. Pau­lus skriver i Romarbrevet att de styrande är Guds tjänare. ”Ge alla vad ni är skyldiga dem, skatt, tullar, respekt, vörd-nad”. Jesusordet har också setts som ett stöd för att respektera vetenskap och mänsk­ligt förnuft. Tron behöver för­nuf­tet. Kyr­kan vet ock­så, av bitter erfa­ren­het, att hon själv måste lyss­na till och respektera vetenskapen, när denna talar i kraft av sin egen kompe­tens.

Men den som lyssnar till Jesu svar hör var tyngdpunkten ligger. Det vi är skyldiga stat, förnuft och vetenskap är ett intet mot vad vi är skyldiga Gud. ”Ge Gud det som tillhör Gud.” Myntet hade en bild, som visade dess ägare. Redan tidiga kyrkofäder på­min­ner om att människan själv liknar ett präg­lat mynt. Hon bär Guds bild i sitt innersta. Hon är ska­pad till Guds avbild. Hon tillhör Gud. Ge Gud det som tillhör Gud!

”Frambär er själva som ett levande och heligt offer”, skall aposteln Paulus senare säga. Hela det kristna livet är sammanfat­tat i denna be­fall­ning: Ge Gud det som till-hör Gud!

    Hur detta går till hörde vi i andra läsningen, där Paulus berättade hur de kristna i Thes­sa­lonike hade tagit emot hans förkunnelse och därför levde i tron, i hoppet och i kärleken. Denna tre­fal­d, de gudomliga dygderna, var en gåva, men en gåva som de skulle låta växa och ge tillbaka som ett offer på hjärtats altare.

    Tron hade de fått som gåva, tron på Fadern, Sonen och Anden, i vars namn de blivit döp­ta. Tron upplyste dem om att hela livet var en gåva av den himmelske Fadern, att de hade en Frälsare som befriat dem från de­ras synder och att Anden var utgjuten i deras hjärtan för att hjälpa och helga dem. Denna tro hade för­ändrat hela deras liv. Hela livet skulle nu bli ett svar på Guds gåva och anspråk. De skulle ställa sig till Guds förfogande. De skulle ge Gud det som tillhörde honom.

    Gud hade inte gjort detta för att han var tvingad till det, utan av kär­­­lek. ”Han förde mig ut i frihet, ty han älskade mig, han ville mig,” hade profeten sagt. Det enda adekvata svaret var därför att återgälda detta med kärlek. Att leva i och ge tillbaka de gåvor hon fått blev det viktigaste i livet.

    Aposteln drar en konkret slutsats: ”Tacka alltid Gud!” Hela livet skulle bli tacksägel­se. Tacksägel­sen växer ju mer människan tac­kar. Hon upptäcker mer och fler gåvor att tacka för, i skapel­sen, i sin egen historia. Gud är ju suverän på att vända ont till gott. Hur många gånger har han inte räddat mig ur till synes hopplösa situationer? Eller hindrat mig från att begå dumheter? Och gång på gång förlåtit mig mina synder.

    Den­na tacksägelsens grundton får sitt tydligaste uttryck i den heliga eukaristin. Där bär vi fram och ger till­ba­ka till Gud alla våra gåvor. Liturgiskt ser vi det i of­fertoriet, där systrarna ställ­företrädande bär fram allas gåvor, bröd och vin, symboler för oss själva. De förenas på alta­ret med Kristi offer, med hans kropp och blod. I den tredje eukaristiska bönen ber vi efter åminnelsen av Kristi offer för oss: ”Må han fullkomna oss till en evig gåva åt dig, så att vi en gång kan ta arvet i besittning”.

    ”När eukaristin firas”, säger en teolog, ”förenas himmel och jord, Gud och män­­­­ni­ska. De som firar eukaristi utför därmed en tjänst som världen är i trängande behov av. Euka­ristin är inte bara något som de när­varande deltagarna finner vacker och som de själva behöver. Det är den största tjänst de kan utföra för si­na medmänniskor, viktigare än nå­gon annan tjänst och insats.” Eukaristin är också vår viktigaste förbön i missionens tjänst.

    Vi lyder Jesu befallning: ”Ge Gud det som tillhör Gud”. För att hela livet skall bli euka­risti, det är tacksägelse.

    Med bävan och jubel lovsjunger vi vår Herre Jesus Kristus, som lägger sitt liv i kyrkans och våra händer för att förvandla oss, hela den mänskliga familjen och hela tillvaron.

    Amen.