– Ef 1:15-23 Ps 8:2-3a, 4-7 Luk 12:8-12 –
Paulus har inlett sitt brev till efesierna med den hisnande utsagan: ”allting är sammanfattat i Kristus.”
Därför ber han att de troende skall få ”vishetens och uppenbarelsens ande”, att deras ”inre öga skall få ljus”.
Han ber att de skall få kunskap, hopp och kraft.
Kunskap – ”kunskap om honom”. De flesta irrläror har sitt upphov i ensidig eller felaktig tro på Kristus.
Hopp – utan hopp om trons ”rika och härliga arv” orkar vi inte.
Kraft – aposteln påstår att samma ”oerhörda kraft” som uppväckte Kristus från de döda finns i hans Kyrka och i oss, som är hans lemmar, med Kristus som Kyrkans huvud.
Det ger en märklig frihet från bekymmer, också för vad vi skall säga. ”Den helige Anden skall låta er veta vad som behöver sägas.”
När Ignatios av Antiokia (d. ca 107) är på väg till martyriet i Rom skriver han brev till församlingarna han passerade. Han vädjar till de medkristna i Rom att inte hindra det martyrium han tycks längta efter. Det märkliga är den lätthet och glädje som breven vittnar om.
”Födelsestunden ligger framför mig. Förlåt mig, bröder, hindra mig inte från att leva.” Ignatios vill bli mald mellan vilddjurens tänder för att bli ett rent Kristi bröd.[1]
Det är ingen överspänd fanatiker som talar, det är en befriad människa.
Ignatios skriver: ”Min åtrå är korsfäst, och hos mig brinner inte någon lust till det jordiska. Men det finns ett levande och talande vatten inom mig som säger från mitt inre: ’Kom till Fadern!’”
Vi följer den rösten när vi firar den heliga eukaristin, tar emot den heliga kommunionen och fortsätter att göra det i bön och handling.
[1] Vi hör det som Kommunionantifon i dagens mässa. Ett av få undantag från regeln att i mässans liturgi duger bara ord från den heliga Skrift.
