Jes 55:6-9  Ps 145:2-3,8-9,17-18 Fil 1:20c-24,27a  Matt 20:1-16

Den oförtjänta och förvandlande nåden

Jesu liknelser är inte alltid lätta att förstå. Det gäller den vi just har hört. I början kan vi läsa och förstå den bokstavligt. En jordägare söker arbetare till sin vingård och går ut på torget där arbetssökande väntar på att bli anställda. Där görs det upp om lönen för en dags ar­bete. De kal­lades daglönare. Att vingårdsägaren sedan kommer tillbaka både vid tredje och sjätte timmen, det betyder vid nio- respektive tolvtiden, kan vi också förstå. Men sedan börjar man undra. När han kommer tillbaka en timme före arbetsdagens slut, frågar man sig om det handlar om vanligt lönearbete. Ännu märkligare blir det när alla får samma lön. Läsa­ren anar att liknelsen handlar om något helt annat. Jesus hade själv sagt det: ”Med him­melri­ket är det som…”. Att få arbete i vingården är en bild för hur vi får tillträde till Guds rike.

    Så har munkfadern Benedictus förstått liknelsen. I företalet till sin regel berättar han hur Gud kallar män­niskor till klosterlivet och antyder vår liknelse. Han säger att Gud ”söker arbetare i folkmängden”. Bene­dictus summerar liknel­sen när han säger:

”I sin godhet visar oss Herren livets väg”. Vår liknelse berättar om Guds oförtjänta och generösa godhet och nåd.

    Idag har många svårt att förstå talet om Guds vrede och dom över synden. Men nåden är egentli­gen ännu svårare att förstå. Att Gud är beredd att förlåta en syndare, också om han kom­mer i 11:e timmen av sitt liv, som röva­ren på korset, kan vi ana som något storslaget, men hur kan hela vårt liv vara en gåva? Att vi inte förstår det märker vi i obevakade ögon­blick, till exempel när någon tycks få mer än vi själva av livets goda. Då vaknar ett mänskligt löne- och rättvi­setänkan­det. Nå­gon ordning får det väl ändå vara, också i Guds rike! Jo, där råder förvisso ordning, men en gudomlig ordning, som inte kan förstås med ett småaktigt löne- och rättvisetän­kan­de. Guds tan­kar är högre än männi­skans, hörde vi i första läsningen.

    Aposteln Paulus har mer än någon annan talat om Guds generösa och oförtjänta nåd. På ett ställe säger han först: ”Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning”. Men i versen efter fortsätter han: ”Det är Gud som verkar i er så att ni både i vilja och gärning förverkligar hans vilja”. Bene­dictus regel berättar om ett mödosamt arbete för att ”utrota fel och bevara kärleken”. Han talar om ”den lön som Herren själv har lo-vat”. Ändå är till slut hela vårt liv bara nåd. Före, under och efter arbetet.  

    För rövaren på korset tog det kort tid att bli upptagen i Guds rike, liksom det räckte med en timmes arbete för den arbetare som kom i elfte timmen, men för de flesta tar det lång tid och många dagsverken för att förstå vad nåden är. Nåden förväntar sig vårt arbete, men utan Guds nåd är all mänsklig möda fåfäng. Vi ser det hos den öd-mjuke i Benedictus regel, den som följt alla de tolv stegen av ödmjuk­het. Nåden är inte en belöning för dem som lyckats, utan ges åt den som säger: ”Jag är inte värdig, jag syndare, att lyfta mina ögon mot himlen”. Nåden förblir en ren gåva. Men den öd-mjuke söker nåden som det högsta goda och kan i ”benådade ögonblick” erfa­ra den i hjärtat. Paulus kallar nåden ”det allra bästa”.

    ”Gud vill att alla människor skall bli räd­da­de och komma till insikt om san­ningen.” Gång på gång går Herren ut på människornas torg för att leta efter sysslolösa och vilsegångna. På olika sätt, men fr.a. genom sitt ord, söker han dem som lever utan hopp och utan Gud. I sin godhet kallar Gud, ock­så den som glömt vad han en gång döptes och kallades till, den som somnat in i synd eller den som tappat bort den första kärleken.  

    Men människan kan inte förvandla nåden till en rät­tig­het, eller till något som bara skall finnas när det passar henne själv. Inte ens om man gått i klos­ter eller fått ett ämbete, inte ens om man slitit hårt i solhettan, kan nåden göras till en rättighet.

    Det är av sin god­het som han kallar syndare. Av nåd förlåter han våra synder och upprättar oss. Men han vill också gå vidare och göra syndaren helig. Det är inte bara på grund av sin nåd som han kallar oss, han kallar också till sin stor­sinta och generö-sa nåd. Därför nödgar han oss att kasta av småaktig avund och be­räknande löne­tän­kan­de. Det är frestande att knota i solhettan. Och snegla på de andra med avun­dens sneda blick. ”Ser du med onda ögon på att jag är god?”

    Avundsjukan är enligt Augustinus den djävulska synden framför andra, en slags illvillig förstämning, en väg­ran, både att älska och att bli älskad. Botemedlet är att i stället tacka för broderns fram­gång, gåvor och förtjänster. Den som driver ut avunden och gläds över den andres gåvor blir själv rik, delaktig i Guds generösa nåd. Ty i Guds rike är allt gemen­samt.

    Visst är det en lön som väntar i Guds rike, men en gudomlig lön. Också lönen visar sig vara en gåva. När Gud kröner sina helgon är det sina egna gåvor han kröner. Nåden är drivkraften i arbetet. Som aposteln uttrycker det: ”Genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förspilld. Jag har arbetat mer än någon av dem, fast inte jag själv, utan Guds nåd som har varit med mig”.

    Den som känner igen sig som lat, trög och knotande, uppmanas att arbeta med fruktan och bävan på sin frälsning. För den som framhärdar i lättja blir talet om nåd en falsk tröst. Han får öva sig och säga med aposteln: ”Allt förmår jag genom honom som ger mig kraft”.  

    Den högmodige kanske mödar sig, men avslöjas genom sin avundsjuka och på hur lätt han har att döma andra. Han känner ännu inte sig själv och inte heller Guds nåd. Om honom gäller ordet: ”De första skall bli de sista”. För denne gäller att be om självkänne­dom. Den som inte känner sig själv, känner inte Gud.  

    Den som uppriktigt sörjer, både över sin tröghet och sitt högmod, är den som får den utlovade trösten. De som vet sig vara de lägste och ringaste av alla får höra det hisnande löftet: ”De sista skall bli de första”.

    Amen.