Kortpredikan S. Dominicus, präst

 – Hab 1:12-2:4 Ps 9:8-13 Matt 17:14-20 –

”Ännu måste synen vänta på sin tid”, sade profeten. Men han tillfogade ett löfte: ”synen skall inte slå fel”.

Det profetordet var viktigt för moder Magda Wollter, grundarinnan av Jesu Moder Marias systra­skap, som ett hoppets löfte om att ett kloster skulle byggas.

Klostret kom till stånd, i kraft av systrar­nas tro. Men ”synen” tycks ständigt vänta på sin fullbordan.

När lärjungarna frågar varför de inte kunde rädda pojken som plågades av en de­mo­n får de svaret: ”Därför att er tro var svag.”

Ordet ”tro” hos profeten är nära förbundet med ”trohet”.[1] Den tro­heten växer ur trons uthålliga för­tröstan på att löftena ”inte skall slå fel”.

På 1200-talet försökte man övertyga albigenserna i södra Fran­krike om deras heresi för att återvinna dem till Kyrkan. Men de verk­tyg som an­vändes var inte de bästa. Dominicus försökte med sak­lig, respektfull ar­gumentation – och med bön, trons bön.

Jesus klagar: ”Hur länge måste jag vara kvar hos er? Hur länge måste jag stå ut med er?” Dominicus frå­gar: ”Hur skall det gå för syndarna?” Han an­vände nät­terna till bön.

Som bagage på sina vandring­ar ha­de han ba­ra delar av Nya Testa­men­tet – och Cassia­nus. På ivriga fötter blev han en glädjens budbärare för hela Europa.

Hans behag­fulla ansikte har man inte glömt. Det återspeglade den tro­het som växer ur tron.

Den tron väcker hopp, hoppet att profetens syn inte skall slå fel.


[1] Så över­sätter Bibel 2000.