I Faderns och Sonens och den helige Andes namn

”Alla goda ting är tre” säger den mänskliga erfarenheten. Talesättet har sin yttersta källa i tillvarons innersta verklighet, den Treenige Gu­den. Kyrkans tro på Fadern och Sonen den helige Ande är en strikt tros­hemlighet. Ing­en hade kunnat tänka ut denna sanning om inte Gud hade uppen­barat den. Ändå finns det spår och tecken, till exempel erfarenheten att ”alla goda ting är tre”. 

    Tron på den Treenige Guden finns från första början som ett frö i kyrkan, även om med­vetenheten växte fram stegvis. Kyrkan har från början döpt sina barn i Faderns och So­nens och den helige Andes namn. Kyrkan tror som hon ber och firar guds-tjänst. Det var först när falska läror om Sonen och Anden dyker upp (särskilt under 300-talet), som hon tving­ades tän­ka igenom och for­mulera tron som en bekännel­se och en lära. Hon gjor­de det för att för­svara, skydda och bevara mys­teriet, väl med­veten om att inga mänskliga ord kan täcka in hela verk­lig­he­ten.

    Fäderna hittade spår och tecken på Treenigheten i skapelsen. Ett sådant tecken är so­len med dess strålar och dess ljus och värme. Solen som en bild för Fadern, som

”bor i ett ljus som ingen kan nalkas”. Det mänskliga ögat kan inte se Gud. Det fysiska ögat bländas av att se rakt in i solen. Solstrålen liknar Kristus, utsänd och anpassad till jor­den och för oss männi­skor. Ljuset och vär­men är Anden, som ger och skapar nytt liv.   

    Nu är detta en jämförelse. Olikheten är större än likheten. En avgör­an­de olikhet mellan so­len och Fadern är att solen lyser där­för att den måste göra det. So­len har ingen frihet eller egen vilja. Men om Fadern sä­ger evangeliet att han älskade värl­den och där­för sän­de sin Son. Han älskade världen redan när han skapade den i be­gyn­nel­sen. Han var inte tving­­­ad att göra det. Han ville det. Gud skapar därför att han äls-kar. Varje män­niska, skapelsens höjdpunkt och krona, finns till därför att Gud vill henne.

Det tydligaste tecknet på Treenigheten är därför människan själv, skapad till Guds av­bild. Vi märker det i hennes be­hov av att vara älskad och i hennes kallelse att älska. Kring frå­gan om kärle­ken kretsar bå­de hennes dju­pas­te läng­tan och hennes mest plågsamma brister och erfarenheter. Det blir tydligt i förhållandet mellan två män­niskor. En­dast kärle­ken kan för­ena dem med var­andra. När denna kärlek blir öm­sesidig, händer något: av två blir ett, en en­het. 

Med detta har vi antytt inte bara ett mänskligt fenomen, vi skymtar också en gudom­lig verklig­het. Fadern och Sonen som älskar varandra och den kärlek som förenar dem utgör en ”tre­­­enighet”. Kär­leken, den helige Ande, är den tredje parten i de-ras enhet. En sådan kär­lek är män­niskans djupaste längtan och slutliga kallelse. Den är det mänskliga livets mål. ”Störst av allt är kärleken.” Vår tro på den heliga Treenigheten är ingen konstruktion av teologer, allra minst för att krångla till det för människan. Den är svaret på människans djupaste behov och längtan.

Samtidigt behöver vi hjälp för att kunna ge skäl för vår tro. Vi tror ju inte på tre gudar. Vi kan helhjärtat instämma i gamla förbun­dets tro: ”Hör, Israel, Herren vår Gud, Her­ren är en.” Aposteln Paulus bekräftar denna tro: ”En är Herren, en är tron, ett är dopet, en är Gud och allas Fader.” Ändå talar samme apos­tel om Sonen och Anden som gudom­liga perso­ner. Hur kan en samtidigt vara tre? Hur svarar vi judar och muslimer?

Gregorios av Nazianzos (d. 389) ger oss hjälp: ”Knappt har jag börjat tänka på Enheten”, säger han, ”för­rän Trefaldigheten sköljer över mig”. Fadern vore inte Fader utan sin Son. Ännu mindre vo­re Sonen son, utan Fa­dern. Och An­den vittnar hela ti­den om So­nen och leder till Fa­dern. De tre Gu­doms­perso­ner­na utger sig själva i var­and­ra, de ge­nomtränger varandra, de finns i varand­ra, samtidigt som var och en är en per­son. I Gud finns inget operson­ligt. Vi kan vända oss till var och en av de tre. Det är inte bara tre ”sidor” eller ”manifestatio­­ner” av Gud (modalism). Vi tillber var och en av de tre som Gud. Sonen och Anden är lika fullt Gud som Fa­dern är det.

Vår kyrkofa­der fortsätter: ”Knappt har jag börjat tänka på Trefaldigheten, förrän jag blir överväldigad av Enheten”. Sonen vittnar om Fadern. Han är sin Fader ”upp i dagen”. Han har sin glädje i att inte vilja något annat än vad Fadern vill. Evan­gelierna vittnar gång på gång om denna ömsesidiga enhet mellan Fadern och Sonen. Och An­den är Fa­derns Ande, som väcker tro på Sonen och leder till Fadern.

Gud valde att avslöja hemligheten stegvis. Det hade stridit mot klokhetens bud att up­penbara hela sanningen på en gång. En kyrkofader säger: ”Det gamla förbundet för­kun­nade Fadern öppet, men Sonen på ett dunklare sätt. Det nya förbundet uppen-barade So­nen och antydde Andens gudom. Nu bor Anden bland oss och gör sin egen bild tydli­gare.” Vår moder Kyrkan leder oss stegvis in i sanningen. Inte bara genom katekes och under­vis­ning, men också genom att lägga litur­gins och bö­nens ord i vår mun. Orden för oss in i verk­lig­heten. När vi framskrider i det kristna livet och dess tro vidgar sig hjärtat, säger Be­nedic­tus. Hjärtat blir en boning för den heliga Treenigheten. Så att den kan leva i oss och förvandla oss. Hela vårt liv från dopet, varje mässa, var­je dag, varje steg och var­je korstecken, sker i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. ”I honom är det vi lever, rör oss och är till”.

En munk i vår egen tid säger: ”Vår glädje och vårt liv är ämnade till ingenting mindre än delak­tighet i Treenighe­tens liv.” (Thomas Merton) Må ingenting beröva oss denna tro. Må vi söka och skynda mot det utlovade målet och upptäcka mer och mer av den kraft som rinner fram ur den heliga Treenighetens källa.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande. Nu och alltid och i evigheters evig­het.

Amen.