PINGSTDAGEN

Apg 2:1-11 Ps 104:1ab,24ac,29b-31,34 1 Kor 12:3b-7,12-13  Joh 20:19-23

Livet, enheten och kärleken – Andens frukter

Ingen kan fånga vinden, vattnet eller elden med blotta händerna. Det är lika svårt att med ord fånga vad den helige Ande är. Ändå behöver vi orden ur den heliga skrift och den heliga traditionen, sanna ord om Anden.

    Anden är livgivaren. Vi människor kan plantera och vattna – och vi måste rensa o­gräs. Ändå är det Gud som ger växten. Utan Ande är de skapade varelserna livlösa, som vi sjöng i respon­so­riepsalmen: ”Du tar bort deras ande, då förgås de och vänder åter till sitt stoft igen. Du sänder ut din ande, då blir de skapade och du förnyar jordens ansik­te”. ”Vad är en kropp som inte andas?” frågar den svenska me­deltidsteologen ma­gister Mathias och svarar: ”ett lik”. Han fortsätter: ”Så är också männi­skan till sin själ ett lik utan den helige Ande.

    Det gäller också i den värld som nyskapats genom Kristus. Utan pingst funnes det ingen kyrka. Det var Anden som gav apostlarna mod att förkunna Kris­ti uppståndelse. Det var An­den som gjorde att var och en i den mångnationella skaran kunde ”hörde just sitt språk talas”. Ingen kan närma sig Gud utan den helige Ande. När någon tar ett steg för att närma sig Gud så är det Anden som drar honom. ”Ingen kan säga: ´Jesus är herre´, om han inte är fylld av den heliga anden”. Utan Ande stelnar kyrkan till en ideologi, ett mu­seum eller ett moralsystem. Det är Anden som gör kyrkan ständigt ung på nytt. Men det är ofta den sista av de tre gudomspersonerna som vi lär känna. 

Är det inte riskabelt att söka andlighet? Anden blåser ju vart den vill. Frågan är inte obe­rättigad. Andliga fenomen har ställt till problem under kyrkans historia, naturligtvis inte den helige Anden, men sådant som utgett sig för att komma från Anden. Aposteln uppmanar försam­lingen både att be om de andliga gåvorna och att pröva andarna, om de kommer från Gud.

Anden är enhetens hemlighet. Anden är föreningsbandet mellan Fadern och Sonen i den Heliga Treenigheten. Anden är den ömsesidiga kärleken, vilken gör Fadern och So­nen fullkomligt förenade till ett.

    Anden liknar vattnet, säger en kyrkofader (Kyrillos), som finns i alla levande va-relser, men på olika sätt. Samma vatten lockar fram en färg hos rosen, en annan färg hos hya­cin­ten. Samma vatten lockar fram varje varelses egenart. Denna An-dens förmåga utgör inte bara hans charm, utan hans väsen. Ty Anden är utgjuten för att förena oss med var­­andra och med Gud. Så att kyrkan kan återspegla Gudo-mens egen mångfald och enhet.

   ”Nådegåvorna är olika, men Anden densamma.” Den olikhet mellan skilda gåvor som frestar till avundsjuka, konkurrens och splittring, blir genom Anden till ömsesidig glädje, till enhet i mångfalden. Inte bara så att vi nödtorftigt tolererar varandra och de andras sär­drag. När jag med glädje bejakar de andras gåvor upptäcker jag att de också tillhör mig. Vi är genom dopet med en och samma Ande infogade i samma kropp, där de olika nå­degåvorna är allas tillhörighet. De starka stöder de svaga och de svaga är de starkas stolt­het och glädje. Helgonen är syndarnas förebedjare och syndarna är föremål för hel­gonens särskilda omsorg och kärlek. ”Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta”.

Anden tänder kärleken i människan. Vår medeltida teolog, magister Mathias, säger: ”när livets Ande kommer, ingjuter han Guds kärleks värme i syndarens kalla hjärta.” Anden tränger sig inte på, även om den också kan komma som en storm-vind och brän­na som en eld. Of­tast är Anden som den stilla susningen, som drar sig undan om män­niskans sinne är fyllt av annat. Kungs­vägen för den som förlo-rat Anden är bönen ur det förkrossade hjärtat. Högmodet driver Anden på flykten. Ödmjuk­heten, däremot, öpp­nar dörren för Anden. När missmodet har fått oss i sitt grepp behöver vi påminnas om den apostoliska sanningen: ”Gud har inte gett oss modlöshetens ande, utan kraftens, kärlekens och självbesinningens.”

I en kollektbön den gångna veckan bad vi: ”Må Anden ge oss de andliga gåvorna, så att vår vilja kan bli ett med din (vilja)”. Anden ges oss för att vi skall bli ett med Gud och så att vi kan fullborda vår överlåtelse, vårt frambärande av oss själ-va, vår ”andliga gudstjänst”. Men inte i egen kraft. Anden är hjälparen, tröstaren och livgivaren, som åstadkommer att vi inte bara gör det goda, utan också vill det, har vår glädje i det och älskar det. Så att vi blir det vi är ge­nom dopet, Guds älska-de barn och varandras sys­kon. I vårt inre väcks den glädje till liv som den helige Benedictus talar om i kapitlet om lydna­den, den glada lydnad som är ”väl­behaglig inför Gud och angenäm för människor”. Den fullkomliga glädje som Herren har utlovat. Aposteln uttrycker denna hemlighet så: ”Den som förenar sig med Herren blir till en enda ande med honom”. Anden känns igen på sma­ken, säger staretsen Siluan, och på lukten. Anden sprider väldoft.

Guds helige Ande ger en visshet och en hjärtats glädje som är den största av alla gå­vor. ”Att Gud förblir i oss vet vi av Anden som han har gett oss”. Anden blir vårt livs inre cent­rum, dess källa och drivkraft, dess glädje och frid, en inre smörjelse och en borgen för vårt kommande arv.

Anden är den eld som Herren kom för att tända på jorden. Den eld som prästen i den heliga liturgin ber ner över altaret, den eld som förvandlar de framburna gåvorna för att sedan förvandla alla som tar emot dem.

”O du helige Ande, kom, uppfyll dina troendes hjärtan och tänd i oss din kärleks eld.”

    Amen.