KRISTI HIMMELSFÄRDSDAG

Apg 1:1-11 Ps 47: 2-3,6-9 Ef 1:17-23  Matt 28:16-20

Eftertrakta det eviga livet

Kristi Himmelsfärdsdag är en triumfens och glädjens dag! Texter och böner skimrar och lyser. Aposteln Paulus ber för oss i andra läsning­en. ”Må han ge ert inre öga ljus så att ni kan se vilket hopp Gud har kallat oss till”. Den helige Benedic­tus uppmanar oss att ”Ef­ter­trakta det eviga livet med an­dens hela be­gär”.

    Det är en intensiv formulering. Människans begär, concupiscentia, sö­ker ofta förströelse och njut­ning, men är i sig ingen ond kraft. Dock måste den vändas i rätt riktning. Den girige låter sig styras av begär efter pengar och ägo­de­lar. Med samma kraft skall lärjungen sträva efter det eviga livet. Den förälskade gör allt för att vinna sin älskade, som framstår som den skönaste av alla på hela jorden. Med samma glöd skall männi­skan först av allt söka Guds rike, genomskåda all fåfänglighet och ingenting föredra fram­för kärleken till Kristus.

     Det sker inte av sig själv. Människan måste vak­na upp och förstå att hon utan det-ta uppvaknande sover en dödlig sömn. Först när hon vaknat dras hon till­baka till den himmelske Fader som hon var på väg bort ifrån. Den som vaknat känner igen sig i en av kyr­kans tidiga martyrer, Ignatius av An­tiokia. På väg mot sitt mar­tyrium säger han: ”Det finns ett levande och talan­de vat­ten inom mig som inifrån säger till mig: ’Gå till Fadern’”.

    När Jesus kallade lär­jungar sade han: ”Följ mig!” Genom sin död, uppståndelse och himmelsfärd går han i förväg för att bereda rum för oss hos Fadern. Vi är kalla­de att följa i hans fotspår – ända in i himlen. Utan Kris­tus hittar vi inte vägen. Inte heller orkar vi. Hop­pet blir vagt och er­sätts snart av annat, som när Esau sålde sin förstfödslorätt för en tallrik soppa. ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kom­mer mitt hopp.” Den som lever i detta hopp får ett märk­ligt skydd. Apos­­­teln Paulus utsattes för oupphörliga motgång­ar och an­grepp, men han sä­ger fri­mo­digt: ”Mina kortvariga lidanden väger ingenting mot den över­väldigande, eviga här­lighet de bereder åt mig, som inte riktar blicken mot det syn­liga utan mot det osyn­liga”.

    Ingen klarar av den kampen utan regelbunden meditation över det utlovade målet, inte minst kampen mot bedrövelse, leda och missmod. En munkfader sä­ger: ”Vi mås-te uthålligt och med orubbad glädje rikta blicken mot det kom­mande och eviga. Då kan vi aldrig tryc­kas ner av tillfälliga motgångar eller förföras av stundens lycka, ty bå­da är relativa och går, om vi tänker efter, snart förbi”.

    Kyrkan firar Kristi himmelsfärd. Je­sus återvän­der till den härlighet, från vilken han har kommit. Hans himmelsfärd ger grund och näring för vårt hopp. Kristus kom till oss och antog av jungfrun Maria vår mänskliga natur. När han återvänder till Fa­dern läm-nar han inte kvar sin mäns­k­liga kropp på jorden. Han ”tar den med sig” och lyfter den ”högt över alla härskare och mak­ter”. Kristi himmelsfärd är därför början till ”vår upp-höjelse”, som vi bad i kollektbönen. I Kristi himmelsfärd ser vi där­för människans eget mål, hur han ”upphö­jer vår bräck­liga mäns­k­liga natur till härlighe­ten på Guds högra sida”, som vi skall be i den eukaristiska bönen. Vi har genom dopet och tron blivit lem­mar i hans kropp, för att vi skall ”få leva i hop­pet att få följa honom dit han gått före oss”. Au­gustinus säger: ”Idag stiger vår Herre Jesus Kris­tus upp till himlen. Må vårt hjärta stiga upp till­sammans med honom”. 

    Många troende är helt enkelt o­vana att öva sig i hoppet, ovana att sträcka ut ving-arna, ovana att be om hopp. Vilket har varit en själv­klar­het för de troende i alla tider. Inte minst för de hel­gon som paradoxalt nog gjort de största insat­serna också i denna värld.

    För den ödmjuke finns det alltid hopp. Herren har ju lovat: ”Den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” För den som sörjer över sin brist och vänder om i bot och bön blir det him­melsfärd i miniatyr, redan på jorden. Att gå till bikt är att fira himmels­färd. Den enklaste bön kan bli en him­mels­färd. Då kan ingen­ting, varken död eller liv, varken krafter i höj­den eller krafter i dju­pet skil­ja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

    Att fira eukaristi är att stärkas i detta hopp. Medan änglarna häpnar ger eukaristin män­­ni­skan gudomliga gåvor. Eukaristin gör henne delaktig av gudomlig natur. Påven Leo den store jämför våra vill­kor med deras som levde samtida med Jesus. Han sä-ger: ”Det som var synligt i Återlö­sa­ren, det har nu övergått till sakramenten”. Fäderna kan därför säga att vi är mera privili­gierade en de som var samtida med Jesus. Den gudomliga närvaron är påtagligare när hans mänskliga närvaro är mer avlägsen. Ge-nom himmelsfärden börjar en annan och ”tätare” närhet till Herren. Bö­nen över offergåvorna ut­trycker det så: ”Låt det­ta mö­te mellan him­mel och jord stärka vårt för­dolda liv med Kris­tus i Gud.”

   Nåden ger kraf­t att varje dag följa Benedictus vägvis­ning: ”Eftertrakta det eviga livet med an­dens hela be­gär”.

   Lovad vare Jesus Kristus, som ger oss hoppet om det eviga livet.

   Amen.