– Jes 42:5-10 Ps 96:1-6,9-10 Matt 4:13-17 –
Redan som ung blev Ansgar munk i Corbie i Frankrike. Han skickades till Corvey i Westfalen, Tyskland, vid den tid när kyrkan började sträcka sig mot Norden.
Ansgar grundade församlingar i Danmark men hade inte stor framgång med sitt arbete i Sverige. Det skulle dröja flera sekler innan de frön som Ansgar hade sått bar synlig frukt. Ansgar dog som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865.
Han var både munk och apostel – till det inre munk, till det yttre apostel. Han sökte ensamheten och hämtade sin nä-ring ur Guds ord, inte minst i psaltaren.
Han skrev ner sådana ord ur psaltaren som framkallade hjärtats förkrosselse hos honom. Till psaltarpsalmerna fogade han en slags kollektbön, som han kallade ”krydda”, eftersom psalmerna på det sättet fick smak.
Han längtade efter martyrkronan, vilket han fått löfte om redan som ung.
Rimbert, hans efterföljare på biskopsstolen i Hamburg-Bremen, skrev hans biografi. ”Ansgar var martyr, därför att världen var korsfäst för honom och han för världen. Han var martyr, därför att han mitt bland frestelser, hedniska förföljare och kristna vedersakare alltid förblev oförskräckt, orubblig och oövervinnelig. Han var martyr (ordet betyder vittne), därför att han alltid var ett vittne om Guds ord och Kristi namn”.
Munk och apostel. Den ena kallelsen försvagade inte den andra. Han levde båda kallelserna till fullo, och därför kunde de samverka.