Kortpredikan S. Bartolomaios, apostel
– Upp 21:9b-14 Ps 145:10-13b,17-18 Joh 1:45-51 –
Kyrkan firar apostlarna, en efter en, utspridda över året.
Kyrkofadern Chrysostomos förundras över att dessa olärda män, utan makt och inflytande, kunde övertyga lärda och mäktiga, folk efter folk, i land efter land.
I apostlarnas kallelse ser vi grundmönstret till varje kallelse.
Natanael, som identifierats med Bartolomaios, blev kallad genom att bli ”sedd”. ”Jag såg dig under fikonträdet,” säger Jesus.
Det är svårt att på allvar våga sig ut i livet utan att ha blivit ”sedd” med kärlek. Det är naturens ordning. Föräldrarnas gudagivna uppgift.
Men så ser också den andliga kallelsen ut, kallelsen att bli skapad på nytt, eftersom den första skapelsen har skadats.
Någon ser på mig med kärlek. Någon vill mig. Någon vill mig väl. Någon vill mitt högsta goda, vilket, enligt fäderna, är kontemplationen, förmågan att se.
”Jag såg dig…”, säger Jesus. ”Vi älskar därför att han först har älskat oss.”
Kyrkan förblir apostolisk. Också däri att alla kallelser kan känna igen sig i apostlarnas kallelse.
De troende har i sina olika kallelser blivit ”sedda”, för att i sin tur se på människorna med Kristi ögon.
På väg mot slutmålet där vi ser alla och allt, ansikte mot ansikte.